Brittiska modetidningen i-D fyller 30 år! Och jäklar vad det ska firas. Under hösten kommer tre nummer (Then, Now och Next) med över 200 porträtt på modeskapare, modeller, musiker och annat kreativt folk. Första numret Then, som släpps nu i dagarna, innehåller porträtt på The XX, Phoebe Philo, Sir Paul Smith, Florence Welch, Vivienne Westwood, Lara Stone, Pink och Gareth Pugh. Allt i svartvitt och allt plåtad av Nick Knight. Omslagen pryds av Kate Moss, Naomi Campbell och Lady Gaga (som alltid med ett öga täckt). “30 years – whoosh, more than an instant in i-D’s lifeline – it’s a generation”, säger tidningens grundare och chefredaktör Terry Jones. Grattis säger vi!
Vi tog ett snack med två av Sveriges kanske största i-D-kännare: Agnes Braunerhielm på Rodeo och Sidbloggens egen Johan Wirfält.
Agnes, vad är det som är så speciellt med i-D?
“En av de känslor man får av att läsa i-D oavsett vilket år numret är från, är på något vis den av ärlighet, äkthet. I-D lyckas återspegla och samtidigt skapa någonting som i alla fall får mig att tro att det är något relevant. Det kan vara allt från ungdomskultur till tendenser inom mode. De anpassar sig inte efter vad som pågår i modevärlden, de hittar ett eget uttryck eller ett sidospår. Det handlar om att blanda mode och social dokumentation, att utforska själ och identitet.
De är också bäst på omslag. Det finns otroligt många bra, från nutida, till exempel det med Stefano Pilati och Naomi Campbell till Kate Moss av David Sims 1996. Det finns ofta ett liv i deras omslag som inte syns någon annanstans, och det är de omslagen jag tycker är bäst. Men för att kunna dra en parallell till dagens tendens att sätta leende plastiga kändisar på tidningsomslagen, vill jag slå ett slag för Cate Blanchett från 2007 . Mitt favoritjobb får vi väl säga är det fotat av Steven Klein i juni 2003, “McQueen on the Screen”. Det är någonting där som har fastnat i mitt minne, men det kan ju också bero på all McQueen som det innehåller.”
Johan, vad betyder i-D för dig?
“Tillsammans med The Face var i-D så att säga den globala popkulturella fläkten i mitt 90-tal. Jag växte upp i Halmstad i en tid före internet, man kunde läsa NME på biblioteket men om man var intresserad av ny film, nytt mode och provokativa unga konstnärer som skapade Goya-refererande helvetesdioramor av små plastfigurer fick man leta efter dem i andra sammanhang. Alltså var det lite av en högtidsstund när Halmstads enda pressbutik, Berglunds Tobak på Storgatan, varje månad fick in ett nytt nummer av i-D. Det var i i-D jag läste om Chloe Sevigny, Larry Clark, Helmut Lang och bröderna Chapman första gången. Den öppnade dörrarna till en värld där kultur stod för något helt annat än den mossiga tristess som dominerade svenska kultursidor på den tiden. Något framåtblickande, hungrigt. Något roligt. Utan i-D hade jag antagligen inte drabbats av en så oemotståndlig lust att uppleva mer av det där att jag var tvungen att flytta till London fem veckor efter jag tagit studenten.
Sedan skulle jag, mer generellt, vilja hävda att i-D är de senaste 30 årens mest inflytelserika modetidning. Hur då? Jo, när Terry Jones startade i-D var det med en grundläggande idé: Han ville skildra den modescen som levde och frodades på Londons gator, bortanför catwalks och lyxbutiker i kvarteren kring Bond Street. Sättet han gjorde det var genom “the straight up”, alltså en bild på en person rakt upp och ner på gatan, som visade deras kläder och personliga stil, helt ofernissad. Straight-upen blev i-D:s kännetecken, och är ju idag, med ett par miljarder modebloggar där ute på internet, det helt dominerande formatet för modefotografi. 2010 är demokratiseringen av modebilden ur ett medieperspektiv helt genomförd: Vem som helst kan publicera sig när som helst, bara för att de vill det och tycker att de själva har något att säga rent stilmässigt. Men det var med i-D de första stora stegen togs.”
