Det finns en paradox inbäddad i tidskriften Intelligent Lifes namn. Som en livsstilifierad spin off på The Economist har den, sedan den lanserades för två och ett halvt år sedan, alltid framstått som lite mindre intelligent än sin modertidning.
The Economist har som bekant så hög trovärdighet att dess journalister inte behöver signera sina artiklar, tidningsnamnet i sidhuvudet räcker. Intelligent Life, å andra sidan, avslutar senaste numret med en krönika där en halvkänd brittisk skådespelare återger ett misslyckat försök att lära sig scratcha.
Det där är ett problem som Intelligent Life i viss mån också skapat själva. Istället för att löpa livsstilsmagasinslinan fullt ut och ge artiklarna en glättigare form, har man försökt lätta upp The Economists närmast stelopererade stramhet med fetare typografi, fler bilder och fläskigare format. Det gör att Intelligent Life visuellt känns som en halvmesyr, som om den inte riktigt vågar kapa familjebanden.
Om man å andra sidan bortser från inramningen – och förtränger eventuell ångest över att man egentligen borde läsa The Economist och bli, tja, intelligent på riktigt – är det här inte alls en dum tidning. Det finns en sorts spännvid mellan ytligheter och reportage som bättrar på både konversation och samvete som känns väldigt, ja, affärsmässig är nog ordet jag söker. Jag kan verkligen föreställa mig hur Intelligent Life-redaktionen i sin tur föreställer sig sina läsare: Mellan flighterna, på väg mot nästa boarding, bara en snabb tur in i kiosken för en påse M&M:s, lite Evian och så en tidning på det.
Två exempel ur senaste numret, först ytligheterna. Över ett uppslag analyseras kashmirull och Intelligent Life förklarar, precis som en vän ur den göteborgska överklassen brukar informera mig, att den mesta kashmir som stickas till tröjor idag är undermålig. Sedan slutet av 90-talet har ökad efterfrågan nämligen lett till att allt fler kashmirkläder görs av allt kortare ullhår – som har sämre kvalitet.
Sånt är ju bra att veta. När man läst om kashmiren bläddrar man vidare, och hamnar i ett fint reportage från Grönland skrivet av Johann Hari. Han följer med innuitiska säljägare som berättar om “Det stora tövädret”, om isen som smälter och hur fisken försvinner och sälarna svälter. Han går på forskarkonferens i den grönländska huvudstaden Nuuk och vidarebefordrar vetenskapliga sanningar om hur mycket vattenytan beräknas stiga det kommande århundradet (en meter). Slutligen, när han levererat en vackert berättad domedagsprofetia över ett åtta sidor, landar han i en intressant ironi.
Den smältande isen, som kommer ta med sig det innuitiska livet som det alltid levts, öppnar nämligen för något nytt på Grönland: Oljefyndigheterna därunder. En fjärdedel av världens oborrade oljereserver beräknas som bekant finnas under Arktis isar. Nu vill många grönlänningar, inte helt oväntat, bli rika på den. “Klimatförändringarna tvingar oss att tänka om ifråga om allt”, säger en grönländsk politiker.
Ja, sådana saker kan man läsa om i Intelligent Life. Henning Mankell tipsar om sina “sju underverk” i världen också: hans fru, mycket Mali och Moçambique. Bra på flyget.
