Årets starkaste omslag?
“Acne Paper nr 12. Vogue Paris från augusti. Dazed & Confused sommarnummer med Beyoncé. The New Yorkers radioaktiva körsbärsträd. Senaste Fire & Knives.”

Årets roligaste läsning?
“Will Oldhams intervju med R Kelly i Interviews februarinummer. Natalia Kazmierskas extremt öppenhjärtiga intervju med Marianne Lindberg de Geer i Konstnären. Nancy Jo Sales intervju med den förvirrade Twilight-stjärnan Robert Pattinson i Vanity Fair: ‘My brain doesn’t work anymore. I haven’t any memory’.”

Årets viktigaste text?
“Den skrivs förhoppningsvis i Addis Abeba just nu. Annars: Ai Weiweis mardrömsskildring av Peking i Newsweek.”

Årets största besvikelse?
“Tidningar som är imponerade av precis allt, och berättar för oss att vi också måste vara imponerade. Att Cinema och Stockholm City lades ner. Tidningen Pappa.”

Vilken kändis sammanfattar bäst tidningsåret 2011?
“Lil Wayne. På omslaget av Interview.”

Vad ser ni mest fram emot 2012?
“SID 2012. Och nya nummer av FLM, Novell, Icon, Bon, Filter, Damernas Värld, Vi Läser, Modern Psykologi, Offside, Arena, Bruno, Skriva, Rodeo, Bang, Fienden, Expo, Fokus… Vi frågar igen - har svenska tidningshyllor någonsin mått bättre?”

Gott nytt år önskar vi på Sidbloggen!

Mediemogulen Arianna Huffington gör intervjun. Mer i numret: Clint Eastwood träffar Angelina Jolie, David Fincher pratar The Girl With the Dragon Tatoo med Rooney Mara och så får rapparen Nicki Minaj träffa sin stilikon Donatella Versace. Det blir något det. Dröjer nog några veckor innan tidningen når Sverige.

Och så här kan det se ut när det amerikanska magasinet återuppfinner sig själv: Interview-loggan något nerflyttad, blodstänk och omslagspuffar hafsigt nerkladdade i bläck. På omslaget ser vi den brittiska popstjärnan Florence Welch, mer känd som Florence and the Machine. Vad säger ni? Snyggt eller gräsligt?

Ni har väl inte missat att Interview även återuppfunnit sin hemsida? In och läs intervjuer med Wolfgang Tillmans, Anne Hathaway, Gus Van Sant och hundratals andra.

HILTON: What’s your favorite club in Miami?

WAYNE: My favorite club in Miami is a club called LIV. It’s in the Fontainebleau Hotel.

HILTON: Oh, I love that club.

WAYNE: Mm-hmm.

Okej, nu var vi inte helt schyssta. Samtalet mellan Paris Hilton och rapartisten Lil Wayne i senaste numret av Interview når faktiskt högre höjder än såhär. Det är ett småtrevligt samtal om hajar, stjärntecken, drömmar, nattklubbar i Miami, paparazzis och Amsterdam. Finns nere på din Pressbyrå!

Papperstidningen förhöjer, för att inte säga definierar detta modets fetischvärde. Taktiliteten, hur pappret suger upp färger på olika sätt, blädderkänslan och integreringen av bildjobb med högt produktionsvärde i en förförisk grafisk form är några aspekter som gör tidningen till en så oöverträffad presentationsform jämfört med till exempel modevisningens flyktighet eller modebloggens ofta rätt oattraktiva copy-paste-tonalitet. Thomas Lenthal, creative director och chefredaktör för franska Paradis, har sagt att i en digital värld överlever de modemagasin som inte kompromissar med kvaliteten just på grund av människors fetischistiska böjelser: ett välgjort magasin vill vi kalla vårt och vi sparar det som en skatt.

Att en tidning kan vara en skattgömma ligger redan i ordet “magasin”. Det härrör från arabiskans “makhazin” som betyder “lager” eller “lagringsplats”. När Edward Cave, redaktör för den år 1731 grundade The Gentlemen’s Magazine, valde att kategorisera sin tidning som ett magasin gjorde han det för att understryka innehållets variationsrikedom.

Magasinets karaktär av skattgömma, lagringsplats eller smyckeskrin har inte förändrats sedan Vogue, modepublikationen par excellence, grundades 1892. Tvärtom har denna egenskap förvaltats och utvecklats i takt med att modemagasinen vunnit kommersiell mark. Under 80- och 90-talet kom denna utveckling att förfinas i form av alltmer raffinerade stillebenfoton av ting och accessoarer. Och, inte minst, genom etableringen av tidningarnas så kallade “plocksidor”, det vill säga byrålådeliknande sidor med snabba listor, rekommendationer och säsongsbundna “måsten”.

Tidningen har alltid fungerat som en radar. Den registrerar modets skiftningar och pejlar tidsandan. Det är där man tydligast har kunnat observera vilka faktorer som för tillfället bestämmer hur vi klär oss. I början av 90-talet sålde till exempel supermodeller som Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista tidningar och skapade trender enbart tack vare sina ansikten och namn. Idag kan man erfara hur fotomodellernas betydelse i ljuset av bloggexplosionen har minskat till förmån för moderedaktörerna.

I en digitaliserad värld är fotomodellerna tillgängliga eftersom deras jobb är att låna ut sina ansikten och kroppar till produktionen av modebilder. Därmed förlorar de i viss mån den aura de hade när de endast var synliga på omslaget till franska Vogue. Idag bestämmer moderedaktörerna i betydligt större utsträckning hur världen ska klä sig och de kan göra det i skydd av redaktionsrummen. Detta har gett upphov till en kultifiering av tunga moderedaktörer som Cathrine Roitfeld, Emmanuelle Alt, Anna Wintour eller Katie Grand och bilder av dem oftast tagna i samband med modeveckorna i Paris, London, Milano och New York har blivit hårdvaluta i en maniskt bildslukande värld.

Men vilka är då de trendsättande tidningarna på dagens marknad? I det kommersiella segmentet återfinner vi förstås Vogue, drottningen bland modepublikationer. Men vi hittar också här tidningar som Elle eller den i sann fransk anda något mindre säljiga Numéro. Dessa tidningar skeppar fortfarande stora upplagor, trots den digitala revolutionen. Det beror förstås till viss del på att de varit skickliga att utnyttja internet till sin fördel genom användarvänliga, funktionella hemsidor som tar hand om snabba nyheter , skvaller och catwalk-rapporter.

När det däremot handlar om hur modet diskuteras och formuleras utövar troligen några av de mest välgjorda oberoende modetidningarna ett större inflytande än vad de stora publikationerna gör. Den gemensamma nämnaren för tidningar som Purple, Lula, 032c, Another Magazine, Pop, Love, Paradis, Fantastic Man, Gentlewoman, för att nämna en liten bråkdel, är ett tydligt formulerat synsätt och en stark, egen röst i debatten om vad mode är och kan vara.

Ryktet om papperstidningens död må vara överdrivet. Men att den står inför stora utmaningar där dess fortlevnad både hotas och garanteras av den digitala utvecklingen är inget häpnadsväckande påstående. Att papperstidningen kommer att förändras är bara en naturlig del av dess mediala evolution, vilket med största sannolikhet är till gagn för läsaren då kvalitetskraven på en papperstidning ökar i takt med att alltfler redaktionella delar låter sig digitaliseras.

Tidningen har alltid varit ett oundgängligt fönster för modeindustrin mot konsumenten. Men för att göra avtryck och skapa en bild vars helhet är större än sina inbördes delar krävs fantasi, känsla för stämningar och förmågan att kombinera och remixa plagg. Det räcker inte med att bara produktplacera kläderna på en populär modell eller ge tips om hur man stjäl en look. Om det är någonting den digitala utvecklingen har medfört så är det att denna omständighet blivit ställd på sin spets.

En inte alltför vågad gissning är att en rad titlar kommer att försvinna från tidningsställen inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt lär produktionen av än mer genomarbetade tryckta produkter att intensifieras. Denna utveckling leds, vågar vi påstå, av de mest progressiva modetidningarna.