Hur vinner man OS? Genom grundlighet, skulle säkert Gunde Svan säga. Brittiska cykelförbundet och Storbritanniens olympiska kommitté lär hålla med.
För 13 år sedan var det brittiska cykelförbundet mer eller mindre bankrutt och en månad från konkurs. Samtidigt höll landets olympiska kommitté på att dra upp planerna för 00-talets idrottsprogram. Det olympiska fältet analyserades grundligt. Var kunde Storbritannien hitta sin nisch?
Bancykling, konstaterades det snart, var en sport där konkurrensen var långt ifrån mördande och en rejäl satsning sannolikt kunde bära frukt. I samarbete med brittiska National Lottery startades ett program som garanterade cyklingen, och specifikt bancyklingen, ekonomiskt stöd. Sedan dess har det, om uttrycket tillåts, rullat på.
Idag är Storbritannien en av cykelsportens stormakter – och då särskilt inom bancykling på velodrom. Vid senaste OS vann britterna medaljligan överlägset, guld i sju av tio grenar och ytterligare fem medaljer. När cykelolymperna landar i London för OS på hemmaplan 2012 är tanken att det resultatet ska toppas.
Gunde skulle varit nöjd.
Det intressanta här är att bancykling, trots det uppsving för sporten som de brittiska framgångarna inneburit, fortfarande är lite av en idrottslig bakgård. Sverige har, i alla fall i modern tid, aldrig skickat en bancyklist till OS, och förklaringen är enkel: det har inte funnits en fungerande velodrom på svensk mark sedan 30-talet.
Men sedan ett halvår tillbaka finns en, närmare bestämt YA Arena i Falun. Och plötsligt dröms det om OS lite här och var i svenska cykelkretsar. Att cykla bana är något helt annat än landsväg, och vi har ju inget bancyklinglag. Tänk om man skulle försöka? Jag har åtminstone en bekant som, mest på skämt men också med något kolfibergrams allvar, sagt att han numera tränar för en plats i London 2012.
I senaste numret av cykeltidningen Kadens har chefredaktören Stefan Larsén besökt Faluvelodromen, och entusiasten Björn Stenberg som är den som rott projektet i hamn.
Det är en fin historia om idrottsfanatism och lokalt förankrat entrepenörskap. Kommunen var ointresserad av att finansiera Stenbergs velodromdrömmar. Genom flitigt lobbande hos lokala företag kunde de 3,5 miljoner som krävdes för att bygga velodromen ändå skrapas ihop. En övertalningskampanj hos cykelgymnasiet i Vansbro, som numera förlagt ett av sina utbildningsprogram till Falun, blev en grundplåt för att finansiera det löpande underhållet. Sent om sider, berättar Björn Stenberg i artikeln, är Falu kommun nu också med på resan: ”De har köpt cykelutbildningar till alla högstadielever i Falun för att de ska bli bättre och trafiksäkrare cyklister.”
Övrig drift av velodromen bekostas av tävlingscyklister och motionärer som hyr cykeltid på banan. Första gången är speciell, förstår man. Stefan Larsén skriver i Kadensartikeln, apropå att cykla genom en kurva med 50 graders lutning:
Jag ser att Björn inte faller ner till marken och jag vet att jag håller samma fart in i kurvan. Så logiken säger att det går. Men den slåss mot en mycket stark inre röst som skriker: ”Nej, du är galen, det kommer aldrig att gå!” och en instiknkt som säger åt mig att styra ner på plan mark om jag inte vill dö.
Någon som vill åka till Falun i helgen? Finns säkert någon framtida olympier på banan.
