Papperstidningen förhöjer, för att inte säga definierar detta modets fetischvärde. Taktiliteten, hur pappret suger upp färger på olika sätt, blädderkänslan och integreringen av bildjobb med högt produktionsvärde i en förförisk grafisk form är några aspekter som gör tidningen till en så oöverträffad presentationsform jämfört med till exempel modevisningens flyktighet eller modebloggens ofta rätt oattraktiva copy-paste-tonalitet. Thomas Lenthal, creative director och chefredaktör för franska Paradis, har sagt att i en digital värld överlever de modemagasin som inte kompromissar med kvaliteten just på grund av människors fetischistiska böjelser: ett välgjort magasin vill vi kalla vårt och vi sparar det som en skatt.

Att en tidning kan vara en skattgömma ligger redan i ordet “magasin”. Det härrör från arabiskans “makhazin” som betyder “lager” eller “lagringsplats”. När Edward Cave, redaktör för den år 1731 grundade The Gentlemen’s Magazine, valde att kategorisera sin tidning som ett magasin gjorde han det för att understryka innehållets variationsrikedom.

Magasinets karaktär av skattgömma, lagringsplats eller smyckeskrin har inte förändrats sedan Vogue, modepublikationen par excellence, grundades 1892. Tvärtom har denna egenskap förvaltats och utvecklats i takt med att modemagasinen vunnit kommersiell mark. Under 80- och 90-talet kom denna utveckling att förfinas i form av alltmer raffinerade stillebenfoton av ting och accessoarer. Och, inte minst, genom etableringen av tidningarnas så kallade “plocksidor”, det vill säga byrålådeliknande sidor med snabba listor, rekommendationer och säsongsbundna “måsten”.

Tidningen har alltid fungerat som en radar. Den registrerar modets skiftningar och pejlar tidsandan. Det är där man tydligast har kunnat observera vilka faktorer som för tillfället bestämmer hur vi klär oss. I början av 90-talet sålde till exempel supermodeller som Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista tidningar och skapade trender enbart tack vare sina ansikten och namn. Idag kan man erfara hur fotomodellernas betydelse i ljuset av bloggexplosionen har minskat till förmån för moderedaktörerna.

I en digitaliserad värld är fotomodellerna tillgängliga eftersom deras jobb är att låna ut sina ansikten och kroppar till produktionen av modebilder. Därmed förlorar de i viss mån den aura de hade när de endast var synliga på omslaget till franska Vogue. Idag bestämmer moderedaktörerna i betydligt större utsträckning hur världen ska klä sig och de kan göra det i skydd av redaktionsrummen. Detta har gett upphov till en kultifiering av tunga moderedaktörer som Cathrine Roitfeld, Emmanuelle Alt, Anna Wintour eller Katie Grand och bilder av dem oftast tagna i samband med modeveckorna i Paris, London, Milano och New York har blivit hårdvaluta i en maniskt bildslukande värld.

Men vilka är då de trendsättande tidningarna på dagens marknad? I det kommersiella segmentet återfinner vi förstås Vogue, drottningen bland modepublikationer. Men vi hittar också här tidningar som Elle eller den i sann fransk anda något mindre säljiga Numéro. Dessa tidningar skeppar fortfarande stora upplagor, trots den digitala revolutionen. Det beror förstås till viss del på att de varit skickliga att utnyttja internet till sin fördel genom användarvänliga, funktionella hemsidor som tar hand om snabba nyheter , skvaller och catwalk-rapporter.

När det däremot handlar om hur modet diskuteras och formuleras utövar troligen några av de mest välgjorda oberoende modetidningarna ett större inflytande än vad de stora publikationerna gör. Den gemensamma nämnaren för tidningar som Purple, Lula, 032c, Another Magazine, Pop, Love, Paradis, Fantastic Man, Gentlewoman, för att nämna en liten bråkdel, är ett tydligt formulerat synsätt och en stark, egen röst i debatten om vad mode är och kan vara.

Ryktet om papperstidningens död må vara överdrivet. Men att den står inför stora utmaningar där dess fortlevnad både hotas och garanteras av den digitala utvecklingen är inget häpnadsväckande påstående. Att papperstidningen kommer att förändras är bara en naturlig del av dess mediala evolution, vilket med största sannolikhet är till gagn för läsaren då kvalitetskraven på en papperstidning ökar i takt med att alltfler redaktionella delar låter sig digitaliseras.

Tidningen har alltid varit ett oundgängligt fönster för modeindustrin mot konsumenten. Men för att göra avtryck och skapa en bild vars helhet är större än sina inbördes delar krävs fantasi, känsla för stämningar och förmågan att kombinera och remixa plagg. Det räcker inte med att bara produktplacera kläderna på en populär modell eller ge tips om hur man stjäl en look. Om det är någonting den digitala utvecklingen har medfört så är det att denna omständighet blivit ställd på sin spets.

En inte alltför vågad gissning är att en rad titlar kommer att försvinna från tidningsställen inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt lär produktionen av än mer genomarbetade tryckta produkter att intensifieras. Denna utveckling leds, vågar vi påstå, av de mest progressiva modetidningarna.

Mad finns på Press Stop.

By the way, missa som sagt inte det stora Justin Bieber-jobbet i Vanity Fair.

Din senaste upptäckt i tidningshyllan?
“Transmodebibeln Candy.”

Vem vill du helst läsa en intervju med just nu?
“Ingmar Bergman, från andra sidan.”

En tidning du aldrig någonsin skulle köpa?
“Allt om flugfiske.”

Viken tidning har snyggast omslag?
“Italienska Vogue.”

Skribenter du följer oavsett ämne?
“Malcolm Gladwell.”

Tidningskonto per månad?
“En knapp tusenlapp.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Min inredningsporr, typ Sköna Hem.”

Tidningen du lägger fram när du får gäster?
“Life Magazine från 1969 med svenska flickor i små baddräkter på omslaget.”

Din största tidningsbesvikelse i år?
“The Gentlewoman. Trodde den skulle hålla samma nivå som Fantastic Man, men icke.”

Världens bästa och sämsta tidningsnamn?
“Bäst: Butt. Sämst: Passion for Business.”

Tidningen du köper till din mamma?
“Bon.”

Tidningen du köper till din pappa?
“Bon.”

Tidningen som påverkade dig mest som barn?
“Kalle Anka. Vet inte om den påverkade mig till det bättre eller sämre, men jag har fortfarande kvar alla årgångar i källaren.”

Linda Leopold är chefredaktör på tidningen Bon. Missa inte våra tidigare tidningsläsare: Jonna Sima och Gunnar Bolin.

Okej, en sista liten grej om Love Magazine (ni missade väl inte Johan Wirfälts text?). Det är filmskaparen James Lima, som bland annat gjort specialeffekter åt Spielberg och Cameron, som satt ihop denna häftiga sextiosekunders (plus 1:30 av eftertexter!) reklamfilm. Creative Review har hela storyn.

Modevärlden har förstås alltid varit fascinerad av bar hud. Det är trots allt kroppen, inte vad som sitter på den, som är modeskaparnas eviga utgångspunkt. Bröstvårtor och blottade rumpor har också varit en självklarhet i modemagasin sedan Helmut Newtons dagar. Men de senaste tre-fyra åren har den här fascinationen övergått i en allt mer irriterande besatthet.

Terry Richardson och magasin som franska Vogue och Purple har länge lotsat vägen – inte ett nummer av sistnämnda tidning utan fitta, det gäller både för modejobben och de återkommande utdragen ur redaktören Oliver Zahms “privata” fotoalbum. I kölvattnet har de flesta biannualmagasin med trendledande ambitioner numera följt.

Om vi lägger de uppenbara nakenprovokationerna för nakenprovokationens skull åt sidan, började det säkert med något manifestartat om att ge den erotiska bilden ett värde utanför porren. Jag har för mig att Oliver Zahm skrivit välformulerat kring det i Purple en gång, och det är förstås en fin tanke. Problemet är att när sådana idéer får bärkraft på moderedaktionerna blir de nästan omedelbart reducerade till en meningslös trend, en massproducerad upprepning av något en gång vackert.

Det handlar inte så mycket om att nakenhet tappar sin erotiska laddning när den normaliseras, som att den bara blir rakt upp och ner tråkig. Sövande tråkig, faktiskt. Forna dagars nakenchocker har de senaste åren övergått i en långt utdragen nakennarkos. Holländska modellen Lara Stone – känd för att hon är smal men ändå har stora, NATURLIGA, bröst, halleluja! – är mer än någon annan symbolen för den här utvecklingen. Självklart är även hon en av modellerna på Love Magazines omslag. Hur många nakenjobb har hon egentligen gjort nu – femtio, hundra, trehundra, kanske tusen?

De fotografer som överraskar idag är de som plåtar Lara Stone utan att be henne visa pattarna.

Jag tänker inte reducera Lara Stone till objektifierat offer för modevärldens cynism, hon är en vuxen kvinna som säkert har sin feministiska tredjevågs-analys klar. Men det finns förstås en viktig genusdiskussion här, och som av en händelse skrev Malena Rydell ett långt inlägg hos Plattform Fotografi tidigare i veckan som knyter an till just nakennormaliseringen ur det perspektivet. I artikeln funderar Malena Rydell kring vilka följder det fått att uttryck som tidigare sågs som pornografiska under det senaste decenniet blivit vardagsmat genom att ständigt upprepas i medie- och reklamsammanhang. Hon konstaterar, med utgångspunkt i Anja Hirdmans bok Den ensamma fallosen – mediala bilder, pornografi och kön, att det blivit viktigare än någonsin för mannen att utöva ett av sina mest långlivade privilegier, nämligen att få vara osynlig, bakom kameran eller som betraktare.

Nakentrenden inom modevärlden är en enda lång manifestation av just det manliga osynlighetsprivilegie som Malena Rydell är inne på. Med undantag för de gånger Terry Richardson eller Juergen Teller fläker fram dasen på bild är det ju uteslutande kvinnor som gestaltat nakentrenden, det är så självklart att man knappt orkar påpeka det.

Men tyvärr måste det påpekas. Det mest radikala man kan göra idag, genusmedveten eller ej, är att köpa en modetidning där modellerna behåller kläderna på.

Årets starkaste omslag?
“Mest omtalat var väl ändå den nakna Beth Ditto på Love.”

Årets snyggaste modejobb?
”Back to basics av Peter Lindbergh i februarinumret av amerikanska Harper’s Bazaar. Enkel storyline (affärskvinna på jobbet, mister jobbet, skaffar nytt liv och ledighet) klädd i plagg som kan rädda vilken garderob som helst. Glamorös vardagsrealism. Gillade även Mr Big gets downsized i samma tidnings julinummer av Alexi Lubomirski med Chris Noth och Milla Jovovich. Inget fel med lite humor ibland.”

Årets roligaste läsning?
“Tja, det mesta som Christopher Hitchens skriver är roligt, oavsett ämne.”

Årets största besvikelse?
“Att man så sällan blir överraskad av oväntade grepp och udda vinklar i (mode)magasin. Det är formatering till döds.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2009?
“Den photoshoppade. Sällan, om någonsin, har både kändisar och modeller putsats, slimmats och gjorts om till oigenkännlighet, inte minst på tidningsomslag. Året avslutades helt följdriktigt med en märklig avatar-Demi Moore med tändsticktunna lår på omslaget av W, och en syntetiskt utslätad Penelope Cruz på Interview.”

Susanne Ljung är journalist, författare och programledare för Stil i P1.