Lönar det sig att återanvända omslagsrubriker? Tydligen, i alla fall enligt The American Society of Magazine Editors (ASME), en organisation för landets tidningsskapare, som valt ut Men’s Health, The Atlantic, Fast Company, Glamour och New York Magazine att tävla i kategorin “Magazine of the year” i den prestigefulla tidningstävlingen National Magazine Awards.
Den 22 april äger galan rum i Alice Tully Hall i New York. Många kategorier ska betas av. Och inte helt oväntat domineras tävlingen av New York Magazine och The New Yorker med tio nomineringar var. Därefter kommer National Geographic med sju. I kategorin bäst formgivna tidning tävlar Wired, som vann i fjol, mot Esquire, GQ, Martha Stewart Living och New York Magazine. Hela listan på de drygt 300 nominerade titlarna hittar ni här.
Svenska journalister och kritiker är för snälla. I höstas försökte Jan Gradvall dra igång ett gräl med kvällspressens utsända i samband med Fleetwood Macs konsert i Globen. Han anklagade dem, på Expressens kultursida (läs här), bland annat för att ha tittat på en fotbollsmatch istället för att koncentrera sig på konserten.
Resultatet: den ende som gick i svaromål var Dagens Nyheters Po Tidholm (läs här). De egentligen utpekade syndarna var tysta och ett potentiellt storgräl rann ut i sanden.
Tyvärr, får man säga. Jag har förgäves väntat på svar eller tjuvnyp utan att läsa ens några antydningar till motangrepp i deras krönikor eller recensioner. Ett sådant bråk hade inte bara blivit underhållande läsning, det hade förmodligen även varit nyttigt för musikjournalistiken som tappat enormt mycket mark efter nittiotalets glansdagar. Ett litet inbördeskrig hade kunnat fungera som en elchock som väckt lite liv i genren. Minns ni när Bibel och Pop-gänget fick på nöten av Mattias Göransson i Dagens Nyheter och rättshaveristiskt kallade honom för ”Stjärten” i nästan varje nummer under resten av tidningarnas existens. Hur kunde man inte gilla det?
Journalistiska angrepp kan ibland även resultera i stor journalistik. Tom Wolfe satte en gång New York Magazine i kulturvärldens fokus genom att förlöjliga konkurrenten New Yorker i ”Tiny Mummies! The True Story of the Ruler of 43rd Street’s Land of the Walking Dead!”. Till följd fick han bland annat ett argt brev av J.D Salinger.
Den artikeln skulle kunna fungera som en utmärkt förlaga. Ett förslag skulle vara att Sonic gjorde något liknande om Novell, eller tvärtom.
Jag bjuder på den idén.
P.S. Kära läsare! Mitt huvud står helt still (som vanligt). Vilka är egentligen de bästa mediebråken genom tiderna? Fan vet om inte det kan bli en lista framöver.
Foto: Tom Wolfe plåtad för New York Magazine 2004.
Ett antal av de bästa och mest uppmärksammade reportagen genom tiderna har varit påhittade.
Nik Cohns Tribal Rites of the New Saturday Night som publicerades av New York Magazine, och låg till grund för Saturday Night Fever, visade sig bygga mer på författarens egna upplevelser från Swinging London-epoken än på några discodansare i sjuttiotalets New York.
Michael Herr erkände att delar av hans Vietnam-reportage för Esquire, de som senare bearbetades om till Dispatches, var ren fiktion. Även om han var säker på att sakerna han beskrev verkligen hänt någonstans.
Janet Cooke vann en Pulitzer för Jimmy’s World 1981. Det handlade om en åttaårig heroinmissbrukare och visade sig vara helt och hållet påhittad (precis som vissa av hennes betyg och referenser).
Hunter S Thompson räknades som journalist, men sanningshalten i hans böcker kan ifrågasättas. Hängde han verkligen kvar under Nixons helikopter när den lämnade Vita huset?
Den amerikanske journalisten Stephen Glass som arbetade på New Republic drog allt till sin spets. Flera av hans artiklar var snarare att betrakta som skönlitteratur. 1998 blev han påkommen för att ha skrivit ett reportage om en femtonårig hacker som anställts av ett företag som hette Jukt Micronics. Varken den unge killen eller bolaget existerade över huvud taget.
Resultatet var en stor skandal, och Glass fick så klart sparken.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Hela affären blev år 2003 en både rolig och gastkramande film, Shattered Glass.
Stephen Glass spelas av Hayden Christensen som gör en härligt slipprig roll. Peter Sarsgaard gör den misstänksamme och avundsjuke kollegan Chuck Lane som kommer honom på spåren.
Bägge rolltolkningarna är smått geniala, men Sarsgaard fångar den lite förbiseddes ilska över den unge stjärnan som drar in den ena storyn mer fantastisk än den andra – och som får redaktionens kärlek. En ilska som naturligtvis till stor del grundar sig i självförakt och bitterhet.
Det är alltför lätt att känna igen sig i bägge två.
Sanningens gränser är flytande i journalistiken. De flesta av mina kollegor i magasinsbranschen har förmodligen tvingats ”försköna” en del citat eller händelser några gånger. Alla intervjuoffer uttrycker sig inte särskilt väl. Alla reportageresor blir inte så spännande och exklusiva som det var tänkt. Väl hemma måste man dock leverera något fängslande, oavsett hur trist det hela var. Då är det nästan tvunget att börja frisera sanningen en smula. Ibland sker det nästan omedvetet. ”Menade han inte så här?”, tänker journalisten och skriver. Sedan håller han eller hon tummarna när texten skickas till den intervjuade för genomläsning.
Nyhetsjournalistik fungerar inte på det sättet, men på livsstilssidor och i magasinsbranschen inträffar det då och då. För det som räknas i längden är inte den som håller sig närmast den torra sanningen, utan den som skriver den mest läsvärda och underhållande storyn.
Stephen Glass befann sig alltså bara i fel forum.
P.S. Har ni fler tips och exempel på bra påhittade reportage så lämna dem gärna i kommentartråden.
När vi ändå är inne på omslag. Time Magazine sammanfattar tidningsåret 2009 genom att lista årets bästa omslag. Inga direkta överraskningar, men 2009 kan stolt titulera sig ett utmärkt omslagsår! Två The New Yorker (bland annat det fina Halloween-omslaget vi skrev om), W:s Art Issue, Tar med Kate Moss i genomskärning, Interview-numret med Kristen Stewart, samt australiensiska Vogue med en avmålad Cate Blanchett (som vi också uppmärksammade). Vinnare blev inte helt överraskande New York Magazine från februari med storsvindlaren Bernie Madoff som Batman-boven Jokern: “He looks like a clown, but unfortunately, he was all too serious; the joke was on us.”
Det här är, vilket titeln kanske skvallrar om, en bok om sextiotalets Esquire. Carol Polsgroves bok är långt ifrån någon The Dirt, men däremot en intressant inblick i hur det faktiskt var bakom kulisserna på den tidning som mer än någon annan bidrog till att lyfta fram new journalism-skribenter som Tom Wolfe och Gay Talese. Och förstås omslagsmakaren George Lois (som tidigare berättat om sin kontorsstol här på Sidbloggen) samt Diane Arbus, tidningens husfotograf fram till självmordet.
Man får också en intressant historieskrivning om sextiotalet. Men det som fascinerar mer än något annat är kampen om chefredaktörsposten mellan redaktörerna Harold Hayes och Clay Felker. Under ett tag var det som att två mer eller mindre hemliga gerillarörelser höll till på kontoret.
Clay Felker förlorade visserligen, men skapade senare den lika banbrytande New York Magazine, så för journalistiken i sig var utvecklingen positiv.
I HBO-serien Bored to death gör Ted Danson sitt livs roll, som den ytterst levnadsglade redaktören George Christopher. Initialerna är desamma som Graydon Carters, men själva tidningen verkar mest inspirerad av New York Magazine.
Hur som helst, Ted Dansons karaktär verkar vara våra drömmars redaktör. Visst, han röker mest en massa marijuana, men hans vilja att testa allt som livet har att erbjuda borde göra honom till en förebild. Där de flesta svenska tidningsmakare idag försöker anpassa sig till kundkretsen utan att över huvud taget lämna kontoret gör George Christopher tvärtom. Han verkar aldrig vara där. I stället försöker han sig på gaysex, trots sin grava heterosexualitet. I ett annat avsnitt testar han att klä sig ungdomligt – och i ett tredje gör han ett mycket, mycket entusiastiskt besök i en butik som säljer allt från ”Night vision goggles” till tårgas.
En del kanske skulle se det som tecken på en livskris, själv betraktar jag det som föredömlig research.
Världens genom tiderna bästa magasin?
“Harper’s Bazaar runt 1955, när Alexey Brodovitch var art director och Richard Avedon husfotograf, är rent objektivt den bästa modetidning som gjorts. Av tidningar jag själv upplevt så att säga i realtid har National Geographic, tidningen Pop, The Face och New York Magazine – samt sedan länge insomnade, svenska rollspelstidningen Sinkadus – gjort störst intryck.”
Tidningen du helst läser just nu? “Franska finporrtidningarna Paradis och Purple, Granta, David Edelsteins filmrecensioner i New York Magazine, porträtten och de undersökande reportagen i New Yorker. Jag borde läsa New York Review of Books mycket grundligare än vad jag gör. Nu är den mest en källa till dåligt samvete när den dimper ner på hallmattan. Men jag älskar kontaktannonserna. Av svenska magasin cykeltidningen Kadens – som har fantastiska analyser av hur en korrekt genomförd sladd sätter cyklisten i kontakt med existensens stora frågor – och Livraison, när den kommer någon gång om året. Fokus och Filter för makthavarporträtten och reportagen.”
Favoritskribent alla kategorier?
“Per Olov Enquist.”
Nästa stora nya tidningsgenre?
“Tidningar om fågelskådning respektive cykling.”
Roligaste intervjun du gjort i år?
“Anna Järvinen för DN. Hon är Sveriges bästa sångerska och har ett fantastiskt band, med bland annat Dungen och Reine Fiske i. Att vara med när de repade i ett trångt källarrum är en av de större musikaliska upplevelser jag haft de senaste åren. Att träffa Bryan Adams för SID. var också väldigt roligt. Många kändisar har fullständigt suddat ut gränsen mellan sitt privata och sitt offentliga jag, och är därför helt outhärdliga. Det verkade inte vara någon som helst skillnad mellan den privata eller offentliga Bryan Adams heller. Men Bryans offentliga persona är kanske den vänligaste människan i världen. Man ville nästan ge honom en örfil för att se om han, liksom i förbifarten, skulle vända andra kinden till.”
Titeln du saknar mest i hyllorna?
“The Face gillade jag som sagt väldigt mycket. Men jag vet inte om den skulle kännas så relevant idag. Om jag vänder på frågan: En tidning jag saknar i Sverige och kommer göra när jag själv startar en ny tidning nästa gång, är en tjock, stramt fyrtiotalstypograferad historia som uteslutande består av långa samtal med överåriga kulturmänniskor. Och kanske ett och annat fint foto.”
Hur förvarar du gamla magasin?
“De befinner sig i ett ständigt kretslopp: börjar på soffbordet, trycks sedan in i bokhyllor eller stuvas om på diverse andra bord innan de förpassas längst ner i hierarkin och hamnar i högar på golvet runt om i lägenheten i väntan på transport till pappersinsamlingen. Efter senaste utrensningen ligger det ett par hundra magasin på golvet. Om någon vill ha dem är det bara att höra av sig. Det är rätt bra grejer.”
Världens sämsta tidningsnamn?
“Twitterdiskuterade det här för ett tag sedan. Vi kom fram till att danska magasinet Euroman i alla fall är ett av dem. Det låter som något man skulle få om man korsade folkpartisten Fredrik Malms personvalskampanj till EU-parlamentet med en norsk lågprisklädkedja. Ganska obehagligt.”
Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Ovannämnda New York Review of Books. Eftersom alla ändå tror att man lagt fram dem för syns skull gör jag tvärtom – och gömmer dem för syns skull.”
Johan Wirfält är en av tre medarbetare på Sidbloggen. Här kommer han regelbundet tycka och tänka kring nyheter och trender inom magasinvärlden.
