Vinnaren är Daniel Humms hyllade Eleven Madison Park (där ankan får en extra guldstjärna), strax före seafoodpalatset Le Bernardin. Svenske Marcus Samuelssons nystartade brasserie Red Rooster Harlem letar sig in på plats 66, medan hans gamla arbetsplats Aquavit tappar fjorton placeringar till plats 23. I övrigt är det väldigt mycket Brooklyn, närproducerat kött och vita dukar. Men trots alla superlativ belönas ingen med det allra högsta betyget: “Ethereal”.

Årets starkaste omslag?
“Det har varit ett tacksamt omslagsår. Steve Jobs, Muammar Kadafi, Arabiska våren, 10 år sedan 11/9, Occupy-rörelsen och Utöya. Det gjordes många bra omslag efter katastrofen i Japan. Bäst var svenska Fokus. Annars New York Magazine från 3:e oktober. Fantastiskt!”

Årets roligaste läsning?
“Lars Berges text i Farm om det nya svenska äpplet Frida. 15 000 trollbindande tecken.”

Årets viktigaste text?
“Otroligt svårt att välja, men Michael Lewis texter för Vanity Fair känns alltid viktiga. Att göra komplicerade ekonomiska skeenden begripliga och fascinerande är både viktigt och skickligt. Annars är alla texter som på ett eller annat sätt påverkar människor att ta ett personligt ansvar viktiga. Det skrevs många sådana under 2011, inte minst på Twitter och Facebook i samband med Arabiska våren.”

Årets största besvikelse?
“Graydon Carters beslut att sätta Justin Bieber på omslaget av Vanity Fair. Fel på så många sätt. Carl Bildts agerande för Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Lady Gaga, hon var överallt, med en stark avslutning på Vanity Fairs sista omslag.”

Vad ser du mest fram emot 2012?
“Att fortsätta utveckla och jobba med Icon.”

Joel Persson är chefredaktör på Icon. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.

Årets starkaste omslag?
“Offsides regnbågsfärgade fotbollssko till Anders Bengtssons text om Anton Hysén.”

Årets roligaste läsning?
“Det nya datorspelsmagasinet Fienden känns skönt nytänkande i all sin bisarrdism! Debutnumrets text om tjejen som var besatt av Sonic the Hedgehog var i och för sig mer tragisk än rolig, men ändå. Den minns man. Fokus tycker jag också blir allt vassare. Deras text om Lasse Hallström, där de inte pratade med Lasse Hallström, var befriande: den visade att man inte alltid måste prata med dem man skriver om – ibland blir det tvärtom bättre om man låter bli.”

Årets viktigaste text?
“Martin Schibbyes och Johan Perssons uteblivna reportage om Lundingruppens verksamhet i etiopiska Ogaden. Vi kommer förmodligen aldrig få klarhet i vilken roll företagets säkerhetstjänst spelade vid gripandet – digitala spår på Martins webblogg tyder på att de åtminstone höll koll på honom och Johan redan veckorna innan den etiopiska armén gillrade sitt bakhåll – men var målet att slippa undan strålkastarljuset kan man konstatera att de sköt sig själva i foten.”

Årets största besvikelse?
“Besvikelser bygger på icke infriad förväntan, och eftersom jag har så låga förväntningar slipper jag att bli besviken. Det är mer så att jag ibland kan bli förbannad, eller uppgiven: »Men så HÄR jävla uselt kan man väl ändå inte få skriva?« Då kan det handla om småsaker egentligen… som osorterad kronologi. Eller att all spänning i en text avslöjas redan på första raden. Det händer att jag slänger tidningar i väggen, eller sätter mig och bankar dem i soffbordet. Hade jag haft vissa skribenter i rummet hade jag velat klappa till dem. Jag vet att vissa kollegor betraktar mig som något slags textfascist, men för mig är det enkelt: om du ber en takläggare att lägga om taket, blir du förbannad om han dyker upp med pensel och börjar måla om fasaden. Man borde kunna ställa samma hantverksmässiga grundkrav på en journalist, men av någon anledning är landets tidningar fulla av texter som tyder på motsatsen.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Givetvis någon av modeprofilerna, de som gick från att vara just kändisar till att helt bära varsin tidning. Om sedan Blondinbella, Elin Kling eller Sofi Fahrman bäst personifierade 2011 är bortom min bedömningskompetens. Jag är djupt fascinerad av hela fenomenet. Jag förstår hur de stora tidningsförlagens tänker: »Om nu de unga tjejerna sitter och läser de här modebloggarna istället för att läsa våra tidningar, låt oss istället göra tidningar av modebloggarna!« Jag tror inte att det funkar så. I alla fall inte i längden. Det är sällan en smart idé att försöka ta betalt för saker som folk mycket enklare kan få tag på helt gratis.”

Vad ser du mest fram emot 2012?
“På något sätt ska jag se till att klämma in lite pappaledighet. Min yngsta dotter fyller tre snart, och än så länge har jag bara hunnit med de där första tio dagarna.”

Mattias Göransson är chefredaktör på Filter och grundare av Offside. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.

Årets starkaste omslag?
“Jag kommer spontant bara att tänka på Fokus Mad Men-omslag, och Magasin Morbergs får en ju ständigt att tappa hakan. Jag såg att Anton Gustavsson redan dragit samma exempel, men det finns en anledning till det.”

Årets roligaste läsning?
“New York Magazines Just Kids. En föredömligt lång och kärleksfull tungan-i-kinden-artikel om Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen och David Foster Wallace. Man behöver inte på något sätt ha läst författarna för att ha utbyte av den. Jag saknar den sortens kulturjournalistik i Sverige.”

Årets viktigaste text?
“Går det att välja en? Jag tycker att det har varit ett skitbra år med massvis med bra och viktiga texter. SvD gör ekonomijournalistik man förstår och Bonnier Tidskrifter chockar med att lansera Icon (en reportagetidning som slapp den annars givna titeln Allt om Reportage). Fokus har lyckats få till något väldigt svårbeskrivet; jag läser den på ungefär samma sätt som jag en gång läste Pop. Och jag är väldigt imponerad av deras höga kvalitet. Så tidningskrisen har åtminstone inte påverkat kvaliteten på journalistiken, jag tycker att den berättande journalistiken blir bättre och bättre, och delar inte alls Mattias Göransson och Tobias Regnells negativa syn i förordet till Publicistklubbens Årsbok. Men jag antar att det mest gick ut på att skryta över Filter. Det hade inte skadat om de någon gång försökte vara lite mer positiva till andras arbete, för om det finns en fara för den berättande journalistiken är det allt gnäll som möter den i sociala medier, sura mejl och i kommentarstrådar (samt i intervjuer med en viss Göteborgsredaktion). Folk dör sällan av för mycket ryggdunkningar.”

Årets största besvikelse?
“Givetvis att Stockholm City lade ner. Delvis för att jag jobbade där, men även för att jag som läsare saknar den sortens lokaljournalistik. DN:s Stockholmssatsning har ju varit lyckad, med Caremaskandalen och allt, men är ändå väsensskild. Sedan är det synd med alla nedskärningar på dagstidningarna, och då tänker jag särskilt på Sydsvenskan. Att de till exempel förlorar Anna Hellsten är ju oerhört synd, deras redaktion har känts så helgjuten, och Sydsvenskan verkar ibland ha tagit över Värnpliktsnytts roll som branschens främsta plantskola. Lyckligtvis har de lyckats behålla en hel del av plantorna.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Jag kommer inte på någon kändis som känts speciellt spännande. Rooney Mara?”

Vad ser du mest fram emot 2012?
“Det är ingen ny tanke, Bobo Karlsson gjorde ett försök redan under andra halvan av 70-talet, men det vore roligt med en New York Magazine om Stockholm. Och så hoppas jag att Kristin Lundell, en av Sveriges roligaste skribenter, ska bli ännu mer excentrisk.”

Klas Ekman är frilansjournalist och författare. Han skriver bland annat för Café, Res och Icon. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.

Den 22 april äger galan rum i Alice Tully Hall i New York. Många kategorier ska betas av. Och inte helt oväntat domineras tävlingen av New York Magazine och The New Yorker med tio nomineringar var. Därefter kommer National Geographic med sju. I kategorin bäst formgivna tidning tävlar Wired, som vann i fjol, mot Esquire, GQ, Martha Stewart Living och New York Magazine. Hela listan på de drygt 300 nominerade titlarna hittar ni här.

Resultatet: den ende som gick i svaromål var Dagens Nyheters Po Tidholm (läs här). De egentligen utpekade syndarna var tysta och ett potentiellt storgräl rann ut i sanden.

Tyvärr, får man säga. Jag har förgäves väntat på svar eller tjuvnyp utan att läsa ens några antydningar till motangrepp i deras krönikor eller recensioner. Ett sådant bråk hade inte bara blivit underhållande läsning, det hade förmodligen även varit nyttigt för musikjournalistiken som tappat enormt mycket mark efter nittiotalets glansdagar. Ett litet inbördeskrig hade kunnat fungera som en elchock som väckt lite liv i genren. Minns ni när Bibel och Pop-gänget fick på nöten av Mattias Göransson i Dagens Nyheter och rättshaveristiskt kallade honom för ”Stjärten” i nästan varje nummer under resten av tidningarnas existens. Hur kunde man inte gilla det?

Journalistiska angrepp kan ibland även resultera i stor journalistik. Tom Wolfe satte en gång New York Magazine i kulturvärldens fokus genom att förlöjliga konkurrenten New Yorker i ”Tiny Mummies! The True Story of the Ruler of 43rd Street’s Land of the Walking Dead!”. Till följd fick han bland annat ett argt brev av J.D Salinger.

Den artikeln skulle kunna fungera som en utmärkt förlaga. Ett förslag skulle vara att Sonic gjorde något liknande om Novell, eller tvärtom.

Jag bjuder på den idén.

P.S. Kära läsare! Mitt huvud står helt still (som vanligt). Vilka är egentligen de bästa mediebråken genom tiderna? Fan vet om inte det kan bli en lista framöver.

Foto: Tom Wolfe plåtad för New York Magazine 2004.

Nik Cohns Tribal Rites of the New Saturday Night som publicerades av New York Magazine, och låg till grund för Saturday Night Fever, visade sig bygga mer på författarens egna upplevelser från Swinging London-epoken än på några discodansare i sjuttiotalets New York.

Michael Herr erkände att delar av hans Vietnam-reportage för Esquire, de som senare bearbetades om till Dispatches, var ren fiktion. Även om han var säker på att sakerna han beskrev verkligen hänt någonstans.

Janet Cooke vann en Pulitzer för Jimmy’s World 1981. Det handlade om en åttaårig heroinmissbrukare och visade sig vara helt och hållet påhittad (precis som vissa av hennes betyg och referenser).

Hunter S Thompson räknades som journalist, men sanningshalten i hans böcker kan ifrågasättas. Hängde han verkligen kvar under Nixons helikopter när den lämnade Vita huset?

Den amerikanske journalisten Stephen Glass som arbetade på New Republic drog allt till sin spets. Flera av hans artiklar var snarare att betrakta som skönlitteratur. 1998 blev han påkommen för att ha skrivit ett reportage om en femtonårig hacker som anställts av ett företag som hette Jukt Micronics. Varken den unge killen eller bolaget existerade över huvud taget.

Resultatet var en stor skandal, och Glass fick så klart sparken.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Hela affären blev år 2003 en både rolig och gastkramande film, Shattered Glass.

Stephen Glass spelas av Hayden Christensen som gör en härligt slipprig roll. Peter Sarsgaard gör den misstänksamme och avundsjuke kollegan Chuck Lane som kommer honom på spåren.

Bägge rolltolkningarna är smått geniala, men Sarsgaard fångar den lite förbiseddes ilska över den unge stjärnan som drar in den ena storyn mer fantastisk än den andra – och som får redaktionens kärlek. En ilska som naturligtvis till stor del grundar sig i självförakt och bitterhet.

Det är alltför lätt att känna igen sig i bägge två.

Sanningens gränser är flytande i journalistiken. De flesta av mina kollegor i magasinsbranschen har förmodligen tvingats ”försköna” en del citat eller händelser några gånger. Alla intervjuoffer uttrycker sig inte särskilt väl. Alla reportageresor blir inte så spännande och exklusiva som det var tänkt. Väl hemma måste man dock leverera något fängslande, oavsett hur trist det hela var. Då är det nästan tvunget att börja frisera sanningen en smula. Ibland sker det nästan omedvetet. ”Menade han inte så här?”, tänker journalisten och skriver. Sedan håller han eller hon tummarna när texten skickas till den intervjuade för genomläsning.

Nyhetsjournalistik fungerar inte på det sättet, men på livsstilssidor och i magasinsbranschen inträffar det då och då. För det som räknas i längden är inte den som håller sig närmast den torra sanningen, utan den som skriver den mest läsvärda och underhållande storyn.

Stephen Glass befann sig alltså bara i fel forum.

P.S. Har ni fler tips och exempel på bra påhittade reportage så lämna dem gärna i kommentartråden.

Man får också en intressant historieskrivning om sextiotalet. Men det som fascinerar mer än något annat är kampen om chefredaktörsposten mellan redaktörerna Harold Hayes och Clay Felker. Under ett tag var det som att två mer eller mindre hemliga gerillarörelser höll till på kontoret.

Clay Felker förlorade visserligen, men skapade senare den lika banbrytande New York Magazine, så för journalistiken i sig var utvecklingen positiv.