Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4

New York Review of Books

”Dictators do not usually die in bed”. Eller: Jakten på en perfekt startmening.

”Dictators do not usually die in bed”. Eller: Jakten på en perfekt startmening.

Niklas Eriksson

Det finns ett enkelt, och faktiskt ganska rättvisande, sätt att se om tidningen man håller i handen har några litterära ambitioner eller bara mörsar in lite på måfå så länge det inte är uppenbart felstavat. Man tittar på de inledande meningarna. Är de bra, är oftast tidningen bra. New York Review of Books har inte bra inledande meningar – de är marknadsledande på dem, och har varit det ungefär lika länge som den outröttlige chefredaktören Robert B Silvers varje natt suttit uppe och flyttat semikolon tills solen går upp. (Se även Martin Gelins fina reportage från högkvarteret i senaste pappers-SID.)

Nu är det ett nytt NYROB-nummer på gång. Redan nu ligger valda delar av marsnumret uppe på deras hemsida. Vi har inte hunnit plöja allt än. Men vi har läst startmeningarna. Mest spektakulär är kanske NYROB när man kör igång med en sådan där mening som bara växer och växer åt alla håll som en fläskig oljemålning. Om Mad Men, säsong 4-boxen:

”Since the summer of 2007, when Mad Men premiered on the cable station AMC, the world it purports to depict – a lushly reimagined Madison Avenue in the 1960s, where sleekly suited, chain-smoking, hard-drinking advertising executives dream up ingeniously intuitive campaigns for cigarettes and bras and airlines while effortlessly bedding beautiful young women or whisking their Grace Kelly-lookalike wives off to business trips in Rome – has itself become the object of a kind of madness.”

Läs igen. Det är en sådan där mening som behöver egen ram och förord av Paul Auster.

Sidbloggen favoritgenre är annars den raka motsatsen. De där kärnfulla startfraserna som bara innehåller några få ord:

”Dictators do not usually die in bed” (om upproren i Tunisien och Egypten).

”The US eradicated malaria in 1951” (om Bill Shores sjukdomsrapport The Imaginations of Unreasonable Men: Inspiration, Vision, and Purpose in the Quest to End Malaria).

Eller varför inte det geniala starten ”He would have loved it”. Som efter ett förklarande tillägg säger precis allt man behöver veta om vres- och mustaschikonen Mark Twain:

”Dead for a hundred years, but climbing the best-seller lists with a memoir whose publication he deferred for a century till everyone mentioned in it, along with anyone who remembered them, would be dead too and in no position to complain.”

Mark Twain är inte precis svår att sälja idag. Det räcker att se honom på någon gammal tjurig arkivbild för att bli på gott humör. Desto mer imponerande är det då när NYROB faktiskt lyckas skaka liv i läsaren även när själva ämnet är medialt iskallt. Som när tidningen försöker sälja in en tysk författare som varit död i 113 år, knappt är översatt, verkade inom den poetiska realismen och kanske mest är känd via Fassbinder-filmatiseringen Effi Briest från 1974:

”The novels of Theodor Fontane (1819–1898) are so sparkling, tender, sympathetic, delicately ironic, and psychologically astute that it is a wonder they are not better known by American readers.”

Fortsätter man inte läsa efter det tycker man inte om böcker.

Marsnumret av New York Review of Books släpps den 24 februari. I samma veva ger man även ut en av Theodor Fontanes mest hyllade texter, Irretrievable, inom sin New York Review of Books Classics-serie. De som har picknick högst upp är Ulli Lommel och Hanna Schygulla i Fassbinders Effi Briest-rulle.

Tags:

Bättre än Nyrob?

Bättre än Nyrob?

Redaktionen

Det är inte varje torsdag man läser om konstnärlig skapande ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv. Men så är inte heller samhällsmagasinet Axess en tidning som låter sig fogas in i färdiga mallar. I senaste numret tar de hjälp av några av världens tyngsta teoretiker för att reda ut fiktionens nytta för mänskligheten. Fram träder en ganska romantisk bild av konsten som inte minst sätter fingret på hur ett välgjort temanummer kan fungera.

Vidare skriver Staffan Heimerson fint om fotojournalistikens sista suck och Cecilia Garme förklarar varför borgarnas livsstil vann valet, med intressanta paralleller till tidningen Lantliv. I dessa dagars tal om kritikens död, eller åtminstone nya villkor, är det även värt att notera att Axess har 22 sidor bokrecensioner. Förmodligen mest i Sverige, konstaterade redaktören Therese Bohman i sin blogg häromveckan med tillägget: ”Ofta recenserar vi böcker före både New York Review of Books och TLS.” Köp, läs, döm själva.

PS. Missa inte heller Martin Gelins intervju med NYRoB:s grundare och chefredaktör Robert Silvers i senaste SID. Där berättar den 81-årige arbetsnarkomanen bland annat om sina problem att hålla koll på alla ungerska poeter och vilka regler som gäller när man ska flytta ett semikolon. Perfekt uppladdning inför Peter Englunds entré kl 13.

Tags: ·

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

Johan Wirfält

Det finns människor som redan på klippbordet kan avgöra om en viss film kommer bli en blockbuster. Malcolm Gladwell, popsociologen ni vet, berättade om dem i New Yorker för ett par år sedan. Med hjälp av ett dataprogram analyseras en film utifrån ett antal givna parametrar, därefter kan blockbustermagikerna säga hur mycket pengar rullen kommer spela in.

Ett av de viktigaste kriterierna för att en film ska slå på biograferna, får vi veta, är att den förmedlar känslan av att vara på plats.

Samma sak gäller givetvis för ett reportage. Att lyckas knyta ihop detaljerna på plats, där det händer, med det större skeendet är den mest grundläggande beståndsdelen i all reportagejournalistik. Joan Didion är som bekant en mästare på det där. Och i det bästa reportage jag läst i vår, brittiske reseförfattaren Jonathan Rabans rapport från det amerikanska Tea Party-konventet i Nashville i senaste numret av New York Review of Books, finns ett stycke som borde skrivas in i framtida journalistutbildningarnas kursmaterial.

Det är 126 ord i en artikel på över 4000, men med dem bygger Raban den här bron mellan plats och skeende så snyggt att jag var tvungen att lägga i från mig tidningen första gången jag läste dem. Här:

The scenic route from my hotel room to the convention center led through nine acres of jasmine-scented tropical rain forest, contained by interlocking atriums that resembled London’s 1851 Crystal Palace. Bridges and winding pathways ran past waterfalls and fountains through a dense jungle of banana trees, palms, hibiscus, bougainvillea, cannas, ferns, vines, and orchids. “Mississippi flatboats” took passengers on circuits of the shallow canal that looped around Delta Island, and on my walk, I’d pass Epcot-style recreations of old French New Orleans; an antebellum planter’s mansion; a bit of Italy; a quaint village street, possibly English; and a Dublin pub. Such a concentrated dose of surreality, taken before breakfast, helped to prepare one for life in the alternative world that was on offer in the ballroom.

Därifrån beskriver Raban hur talarna på tepartykonventet kallar Barack Obamas valseger för “vårt Pearl Harbor”, och USA med Obama som president “Tredje riket” – de första två var Roosevelts nya giv och Lyndon B Johnsons strid mot segregation och fattigdom.

“Yvigt överdrivna metaforer blommade som det tropiska lövverket precis utanför”, skriver Raban.

Bra grejer.

Tags: ·

Enkät: Johan Wirfält

Enkät: Johan Wirfält

Redaktionen

Världens genom tiderna bästa magasin?
“Harper’s Bazaar runt 1955, när Alexey Brodovitch var art director och Richard Avedon husfotograf, är rent objektivt den bästa modetidning som gjorts. Av tidningar jag själv upplevt så att säga i realtid har National Geographic, tidningen Pop, The Face och New York Magazine – samt sedan länge insomnade, svenska rollspelstidningen Sinkadus – gjort störst intryck.”

Tidningen du helst läser just nu?
“Franska finporrtidningarna Paradis och Purple, Granta, David Edelsteins filmrecensioner i New York Magazine, porträtten och de undersökande reportagen i New Yorker. Jag borde läsa New York Review of Books mycket grundligare än vad jag gör. Nu är den mest en källa till dåligt samvete när den dimper ner på hallmattan. Men jag älskar kontaktannonserna. Av svenska magasin cykeltidningen Kadens – som har fantastiska analyser av hur en korrekt genomförd sladd sätter cyklisten i kontakt med existensens stora frågor – och Livraison, när den kommer någon gång om året. Fokus och Filter för makthavarporträtten och reportagen.”

Favoritskribent alla kategorier?
“Per Olov Enquist.”

Årets snyggaste magasinomslag?
Vogue Hommes Japans andra nummer, fotograferat av Hedi Slimane.”

Nästa stora nya tidningsgenre?
“Tidningar om fågelskådning respektive cykling.”

Roligaste intervjun du gjort i år?
“Anna Järvinen för DN. Hon är Sveriges bästa sångerska och har ett fantastiskt band, med bland annat Dungen och Reine Fiske i. Att vara med när de repade i ett trångt källarrum är en av de större musikaliska upplevelser jag haft de senaste åren. Att träffa Bryan Adams för SID. var också väldigt roligt. Många kändisar har fullständigt suddat ut gränsen mellan sitt privata och sitt offentliga jag, och är därför helt outhärdliga. Det verkade inte vara någon som helst skillnad mellan den privata eller offentliga Bryan Adams heller. Men Bryans offentliga persona är kanske den vänligaste människan i världen. Man ville nästan ge honom en örfil för att se om han, liksom i förbifarten, skulle vända andra kinden till.”

Titeln du saknar mest i hyllorna?
“The Face gillade jag som sagt väldigt mycket. Men jag vet inte om den skulle kännas så relevant idag. Om jag vänder på frågan: En tidning jag saknar i Sverige och kommer göra när jag själv startar en ny tidning nästa gång, är en tjock, stramt fyrtiotalstypograferad historia som uteslutande består av långa samtal med överåriga kulturmänniskor. Och kanske ett och annat fint foto.”

Hur förvarar du gamla magasin?
“De befinner sig i ett ständigt kretslopp: börjar på soffbordet, trycks sedan in i bokhyllor eller stuvas om på diverse andra bord innan de förpassas längst ner i hierarkin och hamnar i högar på golvet runt om i lägenheten i väntan på transport till pappersinsamlingen. Efter senaste utrensningen ligger det ett par hundra magasin på golvet. Om någon vill ha dem är det bara att höra av sig. Det är rätt bra grejer.”

Världens sämsta tidningsnamn?
“Twitterdiskuterade det här för ett tag sedan. Vi kom fram till att danska magasinet Euroman i alla fall är ett av dem. Det låter som något man skulle få om man korsade folkpartisten Fredrik Malms personvalskampanj till EU-parlamentet med en norsk lågprisklädkedja. Ganska obehagligt.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Ovannämnda New York Review of Books. Eftersom alla ändå tror att man lagt fram dem för syns skull gör jag tvärtom – och gömmer dem för syns skull.”

Johan Wirfält är en av tre medarbetare på Sidbloggen. Här kommer han regelbundet tycka och tänka kring nyheter och trender inom magasinvärlden.

Tags: · · · · · · · · · · · · · · · · · · ·