Årets bästa tidning?
“39 är egentligen ingen ålder, men efter sexton år som journalist, och de senaste elva även som redaktör, kan jag inte längre läsa som en vettig människa. Därför är jag eventuellt helt fel person för den här typen av enkäter. I min hjärna är det mesta bara mönster: bokstäver, ord och meningar som antingen ligger i rätt ordning – tack! – eller, vilket tyvärr är det vanligast förekommande i Sverige, fel. Det jag jagar är därför de där sällsynta kickar som uppstår när något är ovanligt välformulerat, eller skrivet ur en annorlunda vinkel, eller i alla fall bygger på en idé eller tanke som känns ny. Det är också det målet vi strävar efter när vi gör Filter och Offside: att i åtminstone någon text per nummer, gärna några, överraska läsaren positivt på något av de sätten. Vilka andra tidningar ger mig de kickarna? Jag inser att jag låter som en gnällig gammal gubbe nu, en sådan som hittade sin musiksmak vid tjugo och som sedan tycker att allt som kommit därefter låter sämre, men ska jag vara ärlig finner jag dem alltmer sällan. Det rör sig oftare om små, inspirerande detaljer än om att en hel tidning känns bra. Karin Bojs vetenskapstexter i DN. Fredrik Strages krönikor. Krogrecensionerna i The New Yorker! Michael Lewis ekonomitexter i Vanity Fair. Tyska Stern Verlag ger ut två tidningar som heter Neon och Nido, som ofta kläcker annorlunda artikelidéer, även om texterna sedan inte alltid är så välskrivna. Samma sak känner jag med amerikanska New York Magazine och webbmagasinet Slate. Men en hel tidning? Jag passar. Eller, nej: gänget som gör National Geographic är alltid sjukt imponerande i sin vansinniga noggrannhet. Vilka hjältar.”
Årets starkaste omslag?
“Offsides regnbågsfärgade fotbollssko till Anders Bengtssons text om Anton Hysén.”
Årets roligaste läsning?
“Det nya datorspelsmagasinet Fienden känns skönt nytänkande i all sin bisarrdism! Debutnumrets text om tjejen som var besatt av Sonic the Hedgehog var i och för sig mer tragisk än rolig, men ändå. Den minns man. Fokus tycker jag också blir allt vassare. Deras text om Lasse Hallström, där de inte pratade med Lasse Hallström, var befriande: den visade att man inte alltid måste prata med dem man skriver om – ibland blir det tvärtom bättre om man låter bli.”
Årets viktigaste text?
“Martin Schibbyes och Johan Perssons uteblivna reportage om Lundingruppens verksamhet i etiopiska Ogaden. Vi kommer förmodligen aldrig få klarhet i vilken roll företagets säkerhetstjänst spelade vid gripandet – digitala spår på Martins webblogg tyder på att de åtminstone höll koll på honom och Johan redan veckorna innan den etiopiska armén gillrade sitt bakhåll – men var målet att slippa undan strålkastarljuset kan man konstatera att de sköt sig själva i foten.”
Årets största besvikelse?
“Besvikelser bygger på icke infriad förväntan, och eftersom jag har så låga förväntningar slipper jag att bli besviken. Det är mer så att jag ibland kan bli förbannad, eller uppgiven: »Men så HÄR jävla uselt kan man väl ändå inte få skriva?« Då kan det handla om småsaker egentligen… som osorterad kronologi. Eller att all spänning i en text avslöjas redan på första raden. Det händer att jag slänger tidningar i väggen, eller sätter mig och bankar dem i soffbordet. Hade jag haft vissa skribenter i rummet hade jag velat klappa till dem. Jag vet att vissa kollegor betraktar mig som något slags textfascist, men för mig är det enkelt: om du ber en takläggare att lägga om taket, blir du förbannad om han dyker upp med pensel och börjar måla om fasaden. Man borde kunna ställa samma hantverksmässiga grundkrav på en journalist, men av någon anledning är landets tidningar fulla av texter som tyder på motsatsen.”
Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Givetvis någon av modeprofilerna, de som gick från att vara just kändisar till att helt bära varsin tidning. Om sedan Blondinbella, Elin Kling eller Sofi Fahrman bäst personifierade 2011 är bortom min bedömningskompetens. Jag är djupt fascinerad av hela fenomenet. Jag förstår hur de stora tidningsförlagens tänker: »Om nu de unga tjejerna sitter och läser de här modebloggarna istället för att läsa våra tidningar, låt oss istället göra tidningar av modebloggarna!« Jag tror inte att det funkar så. I alla fall inte i längden. Det är sällan en smart idé att försöka ta betalt för saker som folk mycket enklare kan få tag på helt gratis.”
Vad ser du mest fram emot 2012?
“På något sätt ska jag se till att klämma in lite pappaledighet. Min yngsta dotter fyller tre snart, och än så länge har jag bara hunnit med de där första tio dagarna.”
Mattias Göransson är chefredaktör på Filter och grundare av Offside. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.





