Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4

NME

NME tycker att Pulp är bättre än någonsin

NME tycker att Pulp är bättre än någonsin

Redaktionen

Det enda som är värre än dåliga covers är band som mördar sina egna låtar några år för sent. Ungefär så sade Pulps gitarrist Mark Webber till The Times häromveckan. Om två månader återförenas popesteterna från Sheffield på Way Out West, och vi är förstås rätt många som undrar hur Common People eller Babies kommer att låta i Slottskogen femton år senare. Helt sjukt bra, om man får tro NME som recenserar Pulps comeback på spanska Primavera Sound i veckans nummer.

“If you thought the singalongs at Blur’s comeback shows in Hyde Park were impressive, then you ain’t seen nothing yet. With Jarvis as witty, dry and – yes ladies, I’m going to say it – as handsome as he ever was, things were going so well during the show that he ventured into the crowd to give his blessing whilst a man in the front row proposed to his girlfriend just before Underwear”, skriver Leonie Cooper och hyllar spelningen som en av deras bästa någonsin.

Tags:

NME listar “the 50 druggiest albums”

NME listar “the 50 druggiest albums”

Redaktionen

I år är det 20 år sedan Primal Scream släppte sitt tredje album Screamadelica. Och ni vet ju hur det funkar där borta i England. Nu ska skivan ges ut på nytt (i en svinful box), varenda poptidning har Bobby Gillespie på omslaget och så ska bandet ut på turné igen. I just det här fallet är det helt ok. Screamadelica är fortfarande världens bästa popalbum.

Senaste numret av NME har hela storyn – Bobby, Andrew och de andra berättar hur albumet tog form, vilka substanser som brukades och vad de lyssnade på mellan tagningarna. Och så listar de historiens “50 druggiest albums”. Här hittar du en Spotity-playlist med alla album samlade. Och ja, Screamadelica hamnade etta.

Tags:

John Lennon hyllas

John Lennon hyllas

Redaktionen

Den 9 oktober, alltså nästa lördag, skulle John Lennon fyllt 70 år.

Vanity Fair uppmärksammar detta genom att låta skribenten David Kamp författa en fiktiv intervju med den framlidne popstjärnan, en text som inleds med orden: “The scars run up and down John Lennon’s torso, unignorable souvenirs of that night nearly 30 years ago when a team of Roosevelt Hospital physicians, led by Dr. Stephan Lynn, heroically patched back together an upper body torn open by the gun of Mark David Chapman.” Osmakligt? Något. Finns att läsa här.

Brittiska poptidningen Q gör hela novembernumret till en specialare, fyra exklusiva omslag, bland annat två med tidigare opublicerade bilder tagna av Yoko Ono och David Bailey. Ono skriver även förordet till tidningen. “We have been collaborating exclusively for some time with Yoko Ono to deliver this genuine collector’s issue”, säger chefredaktören Paul Rees till The Guardian.

Även Uncut uppmärksammar dagen genom specialaren Lennon – The ultimate music guide. 148 sidor av gamla intervjuer plockade från Melody Maker och NME. Ute nu!

Tags: · · ·

NME minns Ian Curtis

NME minns Ian Curtis

Redaktionen

I höstas tog den 28-åriga popskribenten Krissi Murison över som NME:s första kvinnliga chefredaktör någonsin. Man kan knappast påstå att det gått obemärkt förbi: ny form, ny logga och ett yngre, bredare tilltal. Bland annat väckte hon viss uppståndelse med att sätta Idol-domaren Simon Cowell på julnumrets omslag. Senaste numret är dock ett Anniversary Issue av klassiskt brittiskt märke. Trettio år efter att Ian Curtis hängde sig pratar NME med sångarens närmaste vänner och kollegor, från Pavement till Johnny Marr, om arvet efter Joy Division. Man anordnar även en fin liten minnesvandring för fansen genom hemstaden Macclesfield. Och den som vill höra basisten Peter Hook beskriva musikhistoriens kanske mest misantropiska låtskrivare med orden “charming, gentle, normal” kan klicka här.

Tags:

Gästspel: Classic Rock

Gästspel: Classic Rock

Redaktionen

Under vinjetten Gästspel kommer skribenter från olika håll skriva om sina absoluta favorittidningar. Först ut är Stefan Johansson, en 52-årig rockjournalist från Västervik som anser att Def Leppards “Hysteria” är världens bästa album. Sedan han flyttade till Stockholm 1982 har han skrivit om hårdrock i bland annat Aftonbladet, Okej och Slitz. Här förklarar Stefan varför han aldrig slutat älska brittiska Classic Rock.

När jag bläddrar i ett nytt nummer av Classic Rock Magazine är det som att bli 16 år igen. Tidningen är en tidsmaskin som tar mig tillbaka till Björns Musik i Västervik. Känslan är densamma som när ”Muscle of love” med Alice Cooper eller Bad Companys debutplatta kom: förväntan, nyfikenhet och glädje. Rock´n´roll-glädje.

”Roligt att du säger det”, säger Scott Rowley, chefredaktör för Classic Rock Magazine på telefon från London. ”Vi pratade om just det här på redaktionen för några dagar sedan. Drömmen för oss är att Classic Rock ska ge den känslan.”

Engelska månadsmagasinet Classic Rock är tidningen för oss som spelar luftgitarr när ingen ser, och tydligen är vi många: tidningen är en succé. Idag säljer den mer än både New Musical Express och gamla hårdrockbibeln Kerrang. Upplagan var över 71 000 vid senaste mätningen, och snart är den ifatt Uncut, som ligger kring 76 000 exemplar varje månad.

Classic Rock är hopplöst otrendig. Ett hårdrockmagasin som skriver om de gamla klassiska banden för att de är viktiga, inte bara för att de helt plötsligt blir trendigt retro.

”Vi är rockfans som skriver för rockfans”, säger Scott Rowley. ”Det är ärlig, rejäl journalistik. Vi respekterar våra läsare och låter till exempel en journalist som gillar och kan en speciell genre inom hårdrocken recensera just sådana plattor.”

Classic Rock Magazine startades 1998 av Dave Ling och Jerry Ewing. En one-off, var det tänkt, men den sålde så bra att Future Publishing gav ett go ahead för en månadstidning.

”De flesta andra tidningar nonchalerade den här musiken och där kom vi och tog den på allvar”, säger Scott Rowley.

Classic Rock knöt upp en rad hårdrockskribenter med världsrykte: Dave Ling och Jerry Ewing är nämnda, men Mick Wall, Geoff Barton och Malcolm Dome knöts snart till tidningen. Idag medarbetar också så tunga namn som Charles Shaar Murray och Nick Kent.

”Vi låter skribenterna få utrymme och har de en bra story får den bli sex-åtta sidor. Skribenterna är personligheter och ger tidningen karaktär”, säger Scott Rowley.

Classic Rock Magazine skriver lika gärna om ett obskyrt band från slutet av 60-talet som ett nytt band som rockar i den genre som kallas just Classic Rock.

”Folk som gillar Led Zeppelin och Free gillar också The Answer”, säger Scott Rowley.

Reportagen och intervjuerna är långa, detaljrika och härligt rocknördiga. Recensionsavdelningen är packad med både nytt och återutgivningar.

Nördigheten är underbar när den så bespottade symfonirocken får ta lika mycket plats som ett keyboardsolo av Keith Emerson i sidoprojektet Classic Rock Presents Prog. Retro, visst, men likväl som man kan göra tolv sidor om King Crimson kan man också skriva om de nya symfonirockbanden.

Classic Rock gav nyligen ut ett specialnummer om Slash med hans nya solo-CD. Och i sommar arrangerar tidningen festivalen High Voltage. I senaste numret (#144) är Kiss gästredaktörer, Zeppelin-låten “Kashmir” dissekeras av Mick Wall, storyn om Argent berättas och sorgligt bortglömda Humble Pie får fem sidor.

Jag är ensam hemma. Sätter på Led Zeppelin och spelar luftgitarr. Jag är 52 år fast just nu 16.

Tags: · · · ·

NME möblerar om

NME möblerar om

Redaktionen

Brittiska poptidningen NME (New Musical Express), vars första nummer utkom 7 mars 1952, slänger ut sin gamla röda logotyp (framtagen av brittiske designern Barney Bubbles) och ersätter den med en fet vit. Halvsnyggt, eller vad säger ni? För att fira omgörningen kommer nästa nummer med tio olika omslag, prydda med bland andra Florence, Jack White, Rihanna, MIA, Laura Marling och LCD Soundsystem. Guardian har samlat alla omslag, ta en titt!

Tags:

Banbrytare: Darling

Banbrytare: Darling

Klas Ekman

Den förde in en helt ny ton i den svenska magasinvärlden – och började tidsenligt nog på Internet. 1996 kändes bara detta ganska revolutionerande, det var fortfarande flera år kvar till den stora IT-boomen. Darling var, på flera sätt, en banbrytande tidning.

”Vi var ett gäng unga, ambitiösa och roliga tjejer som inte hade hittat någon tidning som passade oss i Sverige. Vi tyckte också att det var svårt att få in nya typer av artiklar i den redan etablerade pressen, så då tänkte vi: Fuck it, vi får väl skapa vår egen tidning, med en egen röst, för dem som är som oss”, säger Marie Birde som idag driver modetidningen Livraison och jobbar med P1 Stil.

”Sedan hade vi massa möten på olika kontor och spånade kring hur tidningen skulle se ut och vad den skulle innehålla, innan vi till slut kom fram till att det enklaste, snabbaste och billigaste var att helt enkelt lägga ut allting på Internet.”

Bland medarbetarna fanns bland andra Therese Svensson, Marit Bergman, Svante Tidholm och Tommie Jönsson. Den senare halkade i stort sett in på ett bananskal. Han berättar:

”Jag arbetade som pixelgrafiker på webbyrån Spray i mitten av nittiotalet och fick en massa nya, roliga arbetskamrater. Däribland Brita Zilg, som var en av Darling-grundarna, sedermera AD för tidningen. Och jag satt vid samma bord som Emi Gunér, som var något slags pionjär för kreativa webbprojekt. Hon hade en sajt som hette The Parker Quintuplets, som när jag tänker på den idag kändes tio år före sin tid, och var också med i Darling-gänget från dag noll. Vi ska heller inte glömma Mikael Wehner, som i likhet med Brita hade östtyska rötter och stod för idéer till både sajten och tidningen, såsom Microserfs-lånet Platta saker, en sida med allt möjligt man kunde lägga i en scanner. Lite i hemlighet satt de här människorna och några till och fipplade på kvällarna med det som skulle bli Darling.”

Läs mer…

Tags: · · ·