Jörgen Leth överlevde Haiti. Men under dygnen som följde jordbävningen den 12 januari höll stora delar av Danmarks kulturkretsar andan. Leth, en av landets mest inflytelserika filmskapare, var försvunnen på ön han bott på sedan tidigt 90-tal, nu förvandlad till katastrofzon. Ett klassiskt tabloiddrama följde i danska tidningar, jag skrev om det här tidigare i veckan. Ekstrabladet hittade Jörgen Leth efter två dagar. Hans hus var numera en betonghög berättade han, allt han fått med sig ur rasmassorna var datorn med material till sin kommande film Den erotiska människan.
Jag är lite besatt av Jörgen Leth, så när senaste numret av S Magazine – en dansk motsvarighet till franska kultur- och finporrmagasinet Paradis – dök upp tidigare i vintras slängde jag mig över det. S har nämligen en stor artikel om Leth, skriven av den sympatiske, tidigare Stockholmsbaserade film- och konstteoretikern Jeff Kinkle.
Kinkle intervjuade Jörgen Leth i höstas. Haiti är hans hem, både geografiskt och mentalt, det finns hela tiden i bakgrunden i artikeln och att läsa den idag känns inte oväntat smått surrealistiskt. Jörgen Leth pratar om Den erotiska människan, ett filmprojekt i gränslandet mellan spelfilm, dokumentär och konstfilm som han arbetat med i nästan tio år. Han har flera gånger funderat på att avbryta projektet, finansieringsproblem och “skandalen” – Leths uppmärksammade förhållande med den då 17-åriga dottern till hans kock på Haiti – har kommit emellan. Ändå har han gång på gång återvänt till Den erotiska människan, och det senaste året har han filmat klart. Premiären var preliminärt planerad till hösten 2010, som jag förstått det pågick slutklippningen av filmen på Haiti när ön drabbades av jordbävningen för tre veckor sedan.
Leths undersökning av sina känslor för Haiti och dess kvinnor – känslor som andra kanske skulle kalla besatthet eller gubbsjuka – är en av utgångspunkterna för Den erotiska människan. “Jag har lärt mig mycket genom att leva i Haiti – genom att vara nära döden och misär och voodoo och annat – men framför allt har jag lärt något om kärlek”, säger han i S Magazine, och förklarar hur livet ibland är “mer uttrycksfullt” i Haiti, “det repeterar mönster från livet i västvärlden på ett tydligare, och det gäller definitivt för kärleken också.”
Det är märkliga rader att läsa om ett land som knappt finns längre.
För övrigt: Jörgen Leth har gjort flera filmer om och i Haiti. Haiti, utan titel är en poetisk, lätt exotiserad och hemskt drabbande skildring av ett land som redan innan jordbävningen delvis låg i spillror. Utrikeskorrespondenten är ett knasigt, klaustrofobiskt och delvis självbiografiskt drama – för Sidbloggenläsare passande nog med en journalist som rumlar runt i Port-au-Prince i huvudrollen.
