Papperstidningen förhöjer, för att inte säga definierar detta modets fetischvärde. Taktiliteten, hur pappret suger upp färger på olika sätt, blädderkänslan och integreringen av bildjobb med högt produktionsvärde i en förförisk grafisk form är några aspekter som gör tidningen till en så oöverträffad presentationsform jämfört med till exempel modevisningens flyktighet eller modebloggens ofta rätt oattraktiva copy-paste-tonalitet. Thomas Lenthal, creative director och chefredaktör för franska Paradis, har sagt att i en digital värld överlever de modemagasin som inte kompromissar med kvaliteten just på grund av människors fetischistiska böjelser: ett välgjort magasin vill vi kalla vårt och vi sparar det som en skatt.

Att en tidning kan vara en skattgömma ligger redan i ordet “magasin”. Det härrör från arabiskans “makhazin” som betyder “lager” eller “lagringsplats”. När Edward Cave, redaktör för den år 1731 grundade The Gentlemen’s Magazine, valde att kategorisera sin tidning som ett magasin gjorde han det för att understryka innehållets variationsrikedom.

Magasinets karaktär av skattgömma, lagringsplats eller smyckeskrin har inte förändrats sedan Vogue, modepublikationen par excellence, grundades 1892. Tvärtom har denna egenskap förvaltats och utvecklats i takt med att modemagasinen vunnit kommersiell mark. Under 80- och 90-talet kom denna utveckling att förfinas i form av alltmer raffinerade stillebenfoton av ting och accessoarer. Och, inte minst, genom etableringen av tidningarnas så kallade “plocksidor”, det vill säga byrålådeliknande sidor med snabba listor, rekommendationer och säsongsbundna “måsten”.

Tidningen har alltid fungerat som en radar. Den registrerar modets skiftningar och pejlar tidsandan. Det är där man tydligast har kunnat observera vilka faktorer som för tillfället bestämmer hur vi klär oss. I början av 90-talet sålde till exempel supermodeller som Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista tidningar och skapade trender enbart tack vare sina ansikten och namn. Idag kan man erfara hur fotomodellernas betydelse i ljuset av bloggexplosionen har minskat till förmån för moderedaktörerna.

I en digitaliserad värld är fotomodellerna tillgängliga eftersom deras jobb är att låna ut sina ansikten och kroppar till produktionen av modebilder. Därmed förlorar de i viss mån den aura de hade när de endast var synliga på omslaget till franska Vogue. Idag bestämmer moderedaktörerna i betydligt större utsträckning hur världen ska klä sig och de kan göra det i skydd av redaktionsrummen. Detta har gett upphov till en kultifiering av tunga moderedaktörer som Cathrine Roitfeld, Emmanuelle Alt, Anna Wintour eller Katie Grand och bilder av dem oftast tagna i samband med modeveckorna i Paris, London, Milano och New York har blivit hårdvaluta i en maniskt bildslukande värld.

Men vilka är då de trendsättande tidningarna på dagens marknad? I det kommersiella segmentet återfinner vi förstås Vogue, drottningen bland modepublikationer. Men vi hittar också här tidningar som Elle eller den i sann fransk anda något mindre säljiga Numéro. Dessa tidningar skeppar fortfarande stora upplagor, trots den digitala revolutionen. Det beror förstås till viss del på att de varit skickliga att utnyttja internet till sin fördel genom användarvänliga, funktionella hemsidor som tar hand om snabba nyheter , skvaller och catwalk-rapporter.

När det däremot handlar om hur modet diskuteras och formuleras utövar troligen några av de mest välgjorda oberoende modetidningarna ett större inflytande än vad de stora publikationerna gör. Den gemensamma nämnaren för tidningar som Purple, Lula, 032c, Another Magazine, Pop, Love, Paradis, Fantastic Man, Gentlewoman, för att nämna en liten bråkdel, är ett tydligt formulerat synsätt och en stark, egen röst i debatten om vad mode är och kan vara.

Ryktet om papperstidningens död må vara överdrivet. Men att den står inför stora utmaningar där dess fortlevnad både hotas och garanteras av den digitala utvecklingen är inget häpnadsväckande påstående. Att papperstidningen kommer att förändras är bara en naturlig del av dess mediala evolution, vilket med största sannolikhet är till gagn för läsaren då kvalitetskraven på en papperstidning ökar i takt med att alltfler redaktionella delar låter sig digitaliseras.

Tidningen har alltid varit ett oundgängligt fönster för modeindustrin mot konsumenten. Men för att göra avtryck och skapa en bild vars helhet är större än sina inbördes delar krävs fantasi, känsla för stämningar och förmågan att kombinera och remixa plagg. Det räcker inte med att bara produktplacera kläderna på en populär modell eller ge tips om hur man stjäl en look. Om det är någonting den digitala utvecklingen har medfört så är det att denna omständighet blivit ställd på sin spets.

En inte alltför vågad gissning är att en rad titlar kommer att försvinna från tidningsställen inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt lär produktionen av än mer genomarbetade tryckta produkter att intensifieras. Denna utveckling leds, vågar vi påstå, av de mest progressiva modetidningarna.

Jag är lite besatt av Jörgen Leth, så när senaste numret av S Magazine – en dansk motsvarighet till franska kultur- och finporrmagasinet Paradis – dök upp tidigare i vintras slängde jag mig över det. S har nämligen en stor artikel om Leth, skriven av den sympatiske, tidigare Stockholmsbaserade film- och konstteoretikern Jeff Kinkle.

Kinkle intervjuade Jörgen Leth i höstas. Haiti är hans hem, både geografiskt och mentalt, det finns hela tiden i bakgrunden i artikeln och att läsa den idag känns inte oväntat smått surrealistiskt. Jörgen Leth pratar om Den erotiska människan, ett filmprojekt i gränslandet mellan spelfilm, dokumentär och konstfilm som han arbetat med i nästan tio år. Han har flera gånger funderat på att avbryta projektet, finansieringsproblem och “skandalen” – Leths uppmärksammade förhållande med den då 17-åriga dottern till hans kock på Haiti – har kommit emellan. Ändå har han gång på gång återvänt till Den erotiska människan, och det senaste året har han filmat klart. Premiären var preliminärt planerad till hösten 2010, som jag förstått det pågick slutklippningen av filmen på Haiti när ön drabbades av jordbävningen för tre veckor sedan.

Leths undersökning av sina känslor för Haiti och dess kvinnor – känslor som andra kanske skulle kalla besatthet eller gubbsjuka – är en av utgångspunkterna för Den erotiska människan. “Jag har lärt mig mycket genom att leva i Haiti – genom att vara nära döden och misär och voodoo och annat – men framför allt har jag lärt något om kärlek”, säger han i S Magazine, och förklarar hur livet ibland är “mer uttrycksfullt” i Haiti, “det repeterar mönster från livet i västvärlden på ett tydligare, och det gäller definitivt för kärleken också.”

Det är märkliga rader att läsa om ett land som knappt finns längre.

För övrigt: Jörgen Leth har gjort flera filmer om och i Haiti. Haiti, utan titel är en poetisk, lätt exotiserad och hemskt drabbande skildring av ett land som redan innan jordbävningen delvis låg i spillror. Utrikeskorrespondenten är ett knasigt, klaustrofobiskt och delvis självbiografiskt drama – för Sidbloggenläsare passande nog med en journalist som rumlar runt i Port-au-Prince i huvudrollen.

Årets starkaste omslag?
“Också svårt. Jag tänker genast på Vogue Hommes International nr 2 av Hedi Slimane. Och Vogue Italia leder i alla fall kategorin. Jag är så fruktansvärt trött på omslag med retuscherade kändisar inträngda bland världens sämsta copy. Det finns ingen finess i dagens omslag. De internationella utgåvorna är så livrädda för att ta risker och inte sälja, att de gjort omslagen till en sorglig roterande formula.”

Årets snyggaste modejobb?
“Det här var en väldigt väldigt svår fråga. Snälla ställ den inte igen, den gör mig helt utmattad. Det finns så många olika kategorier på modejobb, och jag personligen gillar stillsamma, skarpa bilder som ändå går mot något nytt. Jag gillar inte den senaste tidens glossy och pråliga jobb man hittar överallt. Det som imponerade mest i år var nog Juergen Teller i Paradis, när han fotade Raqel Zimmermann och Charlotte Rampling inne i Louvren. Sedan tänker jag på Art + Commerce av Inez och Vinoodh i novembernumret av W. Jag är inte säker på om det var i år, men ‘Bloomsbury Family’ av Liselotte Watkins, Naomi Itkes, Malin Sixtensson och Edward Scheller i Fashion Tale känns given som en årsbästa. Det bästa skönhetsjobbet står fantastiska Tyen för, med Anja Rubik i ‘Peintures de Guerre’ Vouge Paris november. Och Tim Walker är i en kategori för sig själv. Jag älskade ‘The lady who fell to earth’ i oktobernumret av Vogue UK.”

Årets roligaste läsning?
“Porträttet på Eric Ericson i Filter var kul. Och intervjun mellan Miuccia Prada och Francesco Vezzoli i I-D. Och jag minns även en fin Alber Elbaz-text i Intelligent Life.”

Årets största besvikelse?
“Den futtiga hyllningen till Irving Penn i amerikanska Vogue. Jag hoppas verkligen det kommer komma mer än två sidor. Och att så många tidningar fått skala ner på sina upplagor.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2009?
“Någon halvt bortglömd kändis på rutin, som å andra sidan kan göra storstilad comeback när de väl vill, typ Drew Barrymore eller Gwyneth.”

Agnes Braunerhielm är moderedaktör på Rodeo. Hennes blogg utnämndes tidigare i år av tidningen Glamour till en av världens femton bästa.

Tidningen du helst läser just nu?
“Franska finporrtidningarna Paradis och Purple, Granta, David Edelsteins filmrecensioner i New York Magazine, porträtten och de undersökande reportagen i New Yorker. Jag borde läsa New York Review of Books mycket grundligare än vad jag gör. Nu är den mest en källa till dåligt samvete när den dimper ner på hallmattan. Men jag älskar kontaktannonserna. Av svenska magasin cykeltidningen Kadens – som har fantastiska analyser av hur en korrekt genomförd sladd sätter cyklisten i kontakt med existensens stora frågor – och Livraison, när den kommer någon gång om året. Fokus och Filter för makthavarporträtten och reportagen.”

Favoritskribent alla kategorier?
“Per Olov Enquist.”

Årets snyggaste magasinomslag?
“Vogue Hommes Japans andra nummer, fotograferat av Hedi Slimane.”

Nästa stora nya tidningsgenre?
“Tidningar om fågelskådning respektive cykling.”

Roligaste intervjun du gjort i år?
“Anna Järvinen för DN. Hon är Sveriges bästa sångerska och har ett fantastiskt band, med bland annat Dungen och Reine Fiske i. Att vara med när de repade i ett trångt källarrum är en av de större musikaliska upplevelser jag haft de senaste åren. Att träffa Bryan Adams för SID. var också väldigt roligt. Många kändisar har fullständigt suddat ut gränsen mellan sitt privata och sitt offentliga jag, och är därför helt outhärdliga. Det verkade inte vara någon som helst skillnad mellan den privata eller offentliga Bryan Adams heller. Men Bryans offentliga persona är kanske den vänligaste människan i världen. Man ville nästan ge honom en örfil för att se om han, liksom i förbifarten, skulle vända andra kinden till.”

Titeln du saknar mest i hyllorna?
“The Face gillade jag som sagt väldigt mycket. Men jag vet inte om den skulle kännas så relevant idag. Om jag vänder på frågan: En tidning jag saknar i Sverige och kommer göra när jag själv startar en ny tidning nästa gång, är en tjock, stramt fyrtiotalstypograferad historia som uteslutande består av långa samtal med överåriga kulturmänniskor. Och kanske ett och annat fint foto.”

Hur förvarar du gamla magasin?
“De befinner sig i ett ständigt kretslopp: börjar på soffbordet, trycks sedan in i bokhyllor eller stuvas om på diverse andra bord innan de förpassas längst ner i hierarkin och hamnar i högar på golvet runt om i lägenheten i väntan på transport till pappersinsamlingen. Efter senaste utrensningen ligger det ett par hundra magasin på golvet. Om någon vill ha dem är det bara att höra av sig. Det är rätt bra grejer.”

Världens sämsta tidningsnamn?
“Twitterdiskuterade det här för ett tag sedan. Vi kom fram till att danska magasinet Euroman i alla fall är ett av dem. Det låter som något man skulle få om man korsade folkpartisten Fredrik Malms personvalskampanj till EU-parlamentet med en norsk lågprisklädkedja. Ganska obehagligt.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Ovannämnda New York Review of Books. Eftersom alla ändå tror att man lagt fram dem för syns skull gör jag tvärtom – och gömmer dem för syns skull.”

Johan Wirfält är en av tre medarbetare på Sidbloggen. Här kommer han regelbundet tycka och tänka kring nyheter och trender inom magasinvärlden.