Jag var på föreläsning på Nationalmuseum i söndags. Min gode vän och Rodeokollega Daniel Björk talade, utifrån den pågående utställningen med fylliga kvinnor målade av 1600-talskonstnärerna Rubens och van Dyck, om de kropps- och kvinnoideal som dominerar dagens mode.
Modevärlden jobbar med det ouppnåeliga, slog Daniel fast, och levererade som exempel på detta de tre kvinnoideal som är mest framträdande när vi går in i tiotalet:
Superkvinnan, en lång amason med perfekta kurvor, den typ som Victoria’s Secret gillar att skicka ut på catwalken och som påminner om Cindy Crawford och andra övermänskliga supermodeller från det sena 80- och tidiga 90-talet.
Det eviga barnet, egentligen en symbol för frihet och glädje, och sammanfattat i det androgyna ideal som uppstod efter supermodelleran, i och med Kate Moss.
Den framgångsrika karriärskvinnan, livspusslande och stenhårt arbetande, eventuellt mamma, som smal och subtilt sminkad samtidigt lyckas upprätthålla ett prickfritt yttre. Denna högborgerliga övermänniska hittar vi till exempel i de senaste kollektionerna från franska modehuset Céline. Och, för att komma till saken, på omslaget till The Gentlewoman – Fantastic Man-skaparna Jop van Bennekom och Gert Jonkers nya dammodetidning under tidigare SHOWstudioredaktören Penny Martins chefredaktörskap.
The Gentlewomans första nummer pryds nämligen av Phoebe Philo. Philo är en brittisk designer, tidigare ledde hon Chloé, sedan ett och ett halvt år tillbaka är hon chefsdesigner för just ovannämnda Céline – “den sista bastionen på den borgerliga, franska modetallriken” enligt artikeln om henne inne i tidningen. En stor del av Célines lockelse ligger häri, förstår vi, “det ärevördiga modehus som i sju årtionden har klätt Paris matriarker som inte riktigt kunde sträcka sig till Chanel men som ändå hade en böjelse för bouclétweed och förgyllda knappar.”
Den typen av högborgerlig, europeiserad livsstil, personifierad av Phoebe Philo, är också vad The Gentlewoman handlar om. Stil är som bekant mer än kläder, och The Gentlewoman gör en poäng av att i princip uteslutande porträttera framgångsrika karriärskvinnor. Vid sidan av Philo är det arkitekter, moderedaktörer, vinentrepenörer, castingagenter och konstnärer, alla smala och subtilt sminkade förstås, men inga modeller. De har gjort något mer än att bara vara vackra, därför blir de i The Gentlewoman även intressanta som moderna stilförebilder.
Vill man, kan man se The Gentlewoman som en reaktion mot tidningar som Purple. Det är modemagasin bygger vidare på Kate Moss-idealet, men som reducerat löftet om frihet och glädje till ren dekadens i form av drogdoftande, sexosande nakenreportage. The Gentlewoman idealkvinna är raka motsatsen till det: En kontrollerad karriärist som ser hårt och lyckat arbete som grunden för ett lyckligt liv.
Det är nästan lutheranskt, och sådant kan ju kännas modernt så här i tider av nyandlighet. Däremot är det inte särskilt radikalt.
På sätt och vis avslöjas The Gentlewomans konservativa läggning redan genom tidningens namn. Lika mycket som en “gentlewoman” syftar på en dam av rang kan det ju tolkas som “en ljuv kvinna”. Även idag, när en kvinna karriärat sig fram till en position som framgångsrik designer, arkitekt, vinentrepenör eller vad det nu kan vara, är det i slutänden alltså hennes ljuvlighet, hennes förmåga att behaga, som avgör om hon också har stil.
Kanske snuddade Daniel Björk istället vid framtiden på Nationalmuseum. Efter att ha räknat upp dagens tre förhärskande skönhetsideal, pratade han nämligen om Brigitte.
Brigitte är Tysklands största kvinnomagasin, och i höstas bestämde de sig för att bannlysa modeller från sidorna från och med 2010. Med modellerna borta skulle Brigittes läsare agera mannekänger – kvinnor från “verkliga livet” utan anorektiska kroppar “som vi varit tvungna att photshoppa för att göra dem fetare”, som chefredaktören Andreas Lebert uttrycke det.
Stora delar av modevärlden fnös åt beslutet. Den alltid kärnfulle Karl Lagerfeld gick vanan trogen ett steg längre och deklarerade att det var ett resultat av “feta mumier som sitter med sina chipspåsar framför tv:n och säger att smala modeller är fula.”
Men tyskarna bryr sig inte. Nya Brigitte har “ohne models”-märkning på omslaget och verkar vara en succé. I detta finns fröt till något verkligt radikalt: En modetidning som inte längre arbetar med det ouppnåeliga. Ett skönhetsideal som, trots att det låter som en paradox, existerar i den verkliga världen.
Om någon lyckas göra en sådan tidning för en annan målgrupp än tyska tanter lovar jag att läsa.
