Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4

Purple

Teaser: Purple Fashion Spring/Summer 2013

Teaser: Purple Fashion Spring/Summer 2013

Redaktionen

Mer mode! Franska Purple är snart här med nytt. Inget direkt nytt under solen. Det mesta är som vanligt. Terry Richardson har plåtat supermodellen Miranda Kerr mot en vit vägg. 472 sidor vårmode, samtal med folk som filosofen Slavoj Zizek, filmskaparna Larry Clark och Harmony Korine, modedesignern Phoebe Philo, konstnären Richard Artschwager och grafiska designern Mathias Augustyniak.

Håll utkik – snart i Sverige!

Tags:

Purple fyller 20 år!

Purple fyller 20 år!

Redaktionen

Tjugo år har passerat sedan Olivier Zahm startade sitt dekadenta franska modemagasin Purple. Detta firar man sin vana trogen med en toplessbild signerad Terry Richardson – denna gång på den amerikanska modellen Ali Michael – och med två (!) böcker av fotografen Richard Prince på köpet. Läs mer om Purples inflytande i Martin Thomassons inlägg här på Sidbloggen från i fjol. Och kolla in ett bildspel från när jubileumsnumret lämnar tryckpressarna. Trevlig helg.

Tags:

Månadens modetidningsbråk: Purple vs. Muse

Månadens modetidningsbråk: Purple vs. Muse

Redaktionen

Det här är väldigt roligt.

Det blåser upp till storm i ett vattenglas. Den franska modetidningen Purple rasar. På sin blogg Purple Diary har de publicerat uppslag från det senaste numret av den italienska modetidningen Muse intill uppslag från höstens nummer av Purple. Likheten är slående.

“Shocking: The new issue of Muse flagrantly copies Purple’s layout!” utbrister de. Att Muse har inspirerats av Purple råder det ingen tvekan om. Dock kan man tycka att Purple borde chilla lite och ta det som en komplimang. Avgör själva.

Tags: ·

Tidningsåret 2011: Sidbloggen!

Tidningsåret 2011: Sidbloggen!

Redaktionen

Årets bästa tidningar?
Purple. För det fulländade uttrycket samt för bilderna på Mick Fleetwood i det röda vinternumret. 032C. Världens just nu bästa kulturtidskrift – vilket vinternummer! Interview. Fortsätter underhålla och utmana sig själv visuellt. Styleby. För attityden och nytänkandet. Port. För den höga ambitionen och essän om The New Yorkers David Remnick i nummer två. Elle Interiör. Bra skärpa! Little White Lies. Världens bästa filmtidning. Bloomberg Businessweek. För texterna, omslagen och grafiken. Apartamento. Världens bästa inredningstidning blir bara bättre och bättre. Arena Homme Plus. Inspirerande på riktigt. Complex. För det fantastiska reportaget om Kanye West i januarinumret.”

Årets starkaste omslag?
Acne Paper nr 12. Vogue Paris från augusti. Dazed & Confused sommarnummer med Beyoncé. The New Yorkers radioaktiva körsbärsträd. Senaste Fire & Knives.”

Årets roligaste läsning?
“Will Oldhams intervju med R Kelly i Interviews februarinummer. Natalia Kazmierskas extremt öppenhjärtiga intervju med Marianne Lindberg de Geer i Konstnären. Nancy Jo Sales intervju med den förvirrade Twilight-stjärnan Robert Pattinson i Vanity Fair: ‘My brain doesn’t work anymore. I haven’t any memory’.”

Årets viktigaste text?
“Den skrivs förhoppningsvis i Addis Abeba just nu. Annars: Ai Weiweis mardrömsskildring av Peking i Newsweek.”

Årets största besvikelse?
“Tidningar som är imponerade av precis allt, och berättar för oss att vi också måste vara imponerade. Att Cinema och Stockholm City lades ner. Tidningen Pappa.”

Vilken kändis sammanfattar bäst tidningsåret 2011?
“Lil Wayne. På omslaget av Interview.”

Vad ser ni mest fram emot 2012?
“SID 2012. Och nya nummer av FLM, Novell, Icon, Bon, Filter, Damernas Värld, Vi Läser, Modern Psykologi, Offside, Arena, Bruno, Skriva, Rodeo, Bang, Fienden, Expo, Fokus… Vi frågar igen - har svenska tidningshyllor någonsin mått bättre?”

Gott nytt år önskar vi på Sidbloggen!

Tags: · · · · · · · · · ·

Modehöstens många intressanta möten

Modehöstens många intressanta möten

Redaktionen

Höstens modemagasinbumlingar rullar in, en efter en. Ut härnäst är franska Purple samt brittiska AnOther Magazine, med skådespelaren Rachel Weisz och hennes rådjur på omslaget. Purple (ni följer väl chefredaktören Olivier Zahms eskapistiska blogg?) har bland annat träffat den franska författaren, och hjärnan bakom filmen Baise-moi, Virginie Despentes, samt regissören David Lynch, rockaren Mick Fleetwood och det besvärliga popbandet Salem. Verkar vara ett mäktigt nummer, vi tänkte själva plöja det i eftermiddag.

AnOther Magazine har i sin tur har träffat nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, Julian Assange, modeskaparen Haider Ackermann, konstnären Grayson Perry samt marinbiologen Sylvia Earle. En utmärkt mix av människor om ni frågar oss.

Purple finns ute nu på Press Stop. AnOther Magazine dröjer någon vecka till.

Tags: ·

Vad är en modetidning?

Vad är en modetidning?

Martin Thomasson

När en modetidning är som bäst väver den drömmar och ger oss inspirerande sätt att bära kläder. Den sätter fingret på tendenser men utan att ge läsaren känslan av att den säljer på honom eller henne produkter – även om det ytterst är dess syfte. Modemagasinet talar till läsarens fetischistiska sida. Farhågan att modet förtingligar människor är inte tjatig för att den är missvisande utan för att den slår in öppna dörrar: att skapa begärliga fetischer är modets mål (jämför med vad Tom Ford säger i senaste Interview).

Papperstidningen förhöjer, för att inte säga definierar detta modets fetischvärde. Taktiliteten, hur pappret suger upp färger på olika sätt, blädderkänslan och integreringen av bildjobb med högt produktionsvärde i en förförisk grafisk form är några aspekter som gör tidningen till en så oöverträffad presentationsform jämfört med till exempel modevisningens flyktighet eller modebloggens ofta rätt oattraktiva copy-paste-tonalitet. Thomas Lenthal, creative director och chefredaktör för franska Paradis, har sagt att i en digital värld överlever de modemagasin som inte kompromissar med kvaliteten just på grund av människors fetischistiska böjelser: ett välgjort magasin vill vi kalla vårt och vi sparar det som en skatt.

Att en tidning kan vara en skattgömma ligger redan i ordet “magasin”. Det härrör från arabiskans “makhazin” som betyder “lager” eller “lagringsplats”. När Edward Cave, redaktör för den år 1731 grundade The Gentlemen’s Magazine, valde att kategorisera sin tidning som ett magasin gjorde han det för att understryka innehållets variationsrikedom.

Magasinets karaktär av skattgömma, lagringsplats eller smyckeskrin har inte förändrats sedan Vogue, modepublikationen par excellence, grundades 1892. Tvärtom har denna egenskap förvaltats och utvecklats i takt med att modemagasinen vunnit kommersiell mark. Under 80- och 90-talet kom denna utveckling att förfinas i form av alltmer raffinerade stillebenfoton av ting och accessoarer. Och, inte minst, genom etableringen av tidningarnas så kallade “plocksidor”, det vill säga byrålådeliknande sidor med snabba listor, rekommendationer och säsongsbundna “måsten”.

Tidningen har alltid fungerat som en radar. Den registrerar modets skiftningar och pejlar tidsandan. Det är där man tydligast har kunnat observera vilka faktorer som för tillfället bestämmer hur vi klär oss. I början av 90-talet sålde till exempel supermodeller som Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista tidningar och skapade trender enbart tack vare sina ansikten och namn. Idag kan man erfara hur fotomodellernas betydelse i ljuset av bloggexplosionen har minskat till förmån för moderedaktörerna.

I en digitaliserad värld är fotomodellerna tillgängliga eftersom deras jobb är att låna ut sina ansikten och kroppar till produktionen av modebilder. Därmed förlorar de i viss mån den aura de hade när de endast var synliga på omslaget till franska Vogue. Idag bestämmer moderedaktörerna i betydligt större utsträckning hur världen ska klä sig och de kan göra det i skydd av redaktionsrummen. Detta har gett upphov till en kultifiering av tunga moderedaktörer som Cathrine Roitfeld, Emmanuelle Alt, Anna Wintour eller Katie Grand och bilder av dem oftast tagna i samband med modeveckorna i Paris, London, Milano och New York har blivit hårdvaluta i en maniskt bildslukande värld.

Men vilka är då de trendsättande tidningarna på dagens marknad? I det kommersiella segmentet återfinner vi förstås Vogue, drottningen bland modepublikationer. Men vi hittar också här tidningar som Elle eller den i sann fransk anda något mindre säljiga Numéro. Dessa tidningar skeppar fortfarande stora upplagor, trots den digitala revolutionen. Det beror förstås till viss del på att de varit skickliga att utnyttja internet till sin fördel genom användarvänliga, funktionella hemsidor som tar hand om snabba nyheter , skvaller och catwalk-rapporter.

När det däremot handlar om hur modet diskuteras och formuleras utövar troligen några av de mest välgjorda oberoende modetidningarna ett större inflytande än vad de stora publikationerna gör. Den gemensamma nämnaren för tidningar som Purple, Lula, 032c, Another Magazine, Pop, Love, Paradis, Fantastic Man, Gentlewoman, för att nämna en liten bråkdel, är ett tydligt formulerat synsätt och en stark, egen röst i debatten om vad mode är och kan vara.

Ryktet om papperstidningens död må vara överdrivet. Men att den står inför stora utmaningar där dess fortlevnad både hotas och garanteras av den digitala utvecklingen är inget häpnadsväckande påstående. Att papperstidningen kommer att förändras är bara en naturlig del av dess mediala evolution, vilket med största sannolikhet är till gagn för läsaren då kvalitetskraven på en papperstidning ökar i takt med att alltfler redaktionella delar låter sig digitaliseras.

Tidningen har alltid varit ett oundgängligt fönster för modeindustrin mot konsumenten. Men för att göra avtryck och skapa en bild vars helhet är större än sina inbördes delar krävs fantasi, känsla för stämningar och förmågan att kombinera och remixa plagg. Det räcker inte med att bara produktplacera kläderna på en populär modell eller ge tips om hur man stjäl en look. Om det är någonting den digitala utvecklingen har medfört så är det att denna omständighet blivit ställd på sin spets.

En inte alltför vågad gissning är att en rad titlar kommer att försvinna från tidningsställen inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt lär produktionen av än mer genomarbetade tryckta produkter att intensifieras. Denna utveckling leds, vågar vi påstå, av de mest progressiva modetidningarna.

Tags: · · · · · · · · · · · ·

Purple Fashion #15: Lady Gaga, Thurston Moores dagbok och sommarkvinnan 2011

Purple Fashion #15: Lady Gaga, Thurston Moores dagbok och sommarkvinnan 2011

Martin Thomasson

Med bloggen Purple Diary som utgångspunkt har Olivier Zahm kring sin person skickligt byggt upp en värld som för tankarna till det dekadenta franska 70-talet. Ni vet då Serge Gainsbourg levde rövare och var långtifrån ett nationalhelgon, Yves Saint Laurent däckade på fester iförd ”le smoking” och skådespelerskan Arielle Dombasle dansade naken.

Idag är det lätt att avfärda Zahm som en modeposör. Men man ska inte glömma anledningen till att vi fortfarande upplever att hans tidning Purple har något att säga i en modepublicistisk värld. Det har inte så mycket att göra med Terry Richardsons förmodat utmanande skoningslöshet, Mario Sorrentis nakenbilder eller intervjuerna med smått förutsägbara personer som Chloe Sevigny eller Dianne von Furstenberg.

Nej, det som skiljer Purple från konkurrenterna är att Zahm alltid har vågat lyfta fram helt okända konstnärer och fortsatt att stödja dem. En konstnär som till exempel den framlidne Dash Snow var en av Zahms protegéer som gjorde karriär via Purple.

Nu låter denna Purples kulturgärning kanske inte så världsomvälvande. Men om man tänker efter så är det slående hur många andra modetidningar det finns med någon sorts kulturell pretention som nästan uteslutande refererar konstnärer som Purple redan har introducerat. Till skillnad från sina konkurrenter kliver Purple nästan alltid kliver utanför sin egen bekvämlighetzon.

Förväntningarna är med andra ord alltid höga när ett nytt nummer producerat på kontoret på 20 rue Thérèse i Paris dimper ned på tidningsdisken. Och vårnumret av Purple gör ingen besviken, varken vad gäller tidningens modejobb eller konstartiklar. Produktionsvärdet är som vanligt högt.

Terry Richardson har plåtat franska skådespelerskan Laetitia Casta och Lady Gaga. Inspirerad av 70-talets lättsamma, kaliforniska Playboy-estetik har Mr Richardson också i ett stort upplagt modejobb fångat den energiska andan hos vad Zahm beskriver som “sommarkvinnan 2011″.

Läsaren möter även en mix av kända och mindre kända konstnärer däribland skotten Peter Doig som med fotografiska förlagor som utgångspunkt har uppgraderat landskapsmåleriet till en samtida undersökning av olika medieformer. Olivier Zahm samtalar med franske konststjärnan Pierre Huyghe om hans karriär och en bilaga presenterar en dagbok som Sonic Youths gitarrist Thurston Moore har skrivit speciellt för Purple.

Lyxig i utförande och innehåll på ett sätt som få magasin idag förmår vara, bihåller Purple sin position som en av de mest relevanta modetidningarna idag.

Tags:

Modehösten rörligt

Redaktionen

Det är vår vän Michael Bojkowski, britt och tidningsformgivare, som än en gång filmat av när han bläddrar igenom en bunt tidningar. Den här månaden: W, Pop, 10 Men, Fantastic Man (som vi skrev om igår), The Gentlewoman (som vi besöker i senaste numret av SID) och Purple. Alla titlar finns ute i butik nu!

Tags: · · · ·

Om The Gentlewoman, Brigitte, ljuva karriärskvinnor och radikala skönhetsideal

Om The Gentlewoman, Brigitte, ljuva karriärskvinnor och radikala skönhetsideal

Johan Wirfält

Jag var på föreläsning på Nationalmuseum i söndags. Min gode vän och Rodeokollega Daniel Björk talade, utifrån den pågående utställningen med fylliga kvinnor målade av 1600-talskonstnärerna Rubens och van Dyck, om de kropps- och kvinnoideal som dominerar dagens mode.

Modevärlden jobbar med det ouppnåeliga, slog Daniel fast, och levererade som exempel på detta de tre kvinnoideal som är mest framträdande när vi går in i tiotalet:

Superkvinnan, en lång amason med perfekta kurvor, den typ som Victoria’s Secret gillar att skicka ut på catwalken och som påminner om Cindy Crawford och andra övermänskliga supermodeller från det sena 80- och tidiga 90-talet.

Det eviga barnet, egentligen en symbol för frihet och glädje, och sammanfattat i det androgyna ideal som uppstod efter supermodelleran, i och med Kate Moss.

Den framgångsrika karriärskvinnan, livspusslande och stenhårt arbetande, eventuellt mamma, som smal och subtilt sminkad samtidigt lyckas upprätthålla ett prickfritt yttre. Denna högborgerliga övermänniska hittar vi till exempel i de senaste kollektionerna från franska modehuset Céline. Och, för att komma till saken, på omslaget till The Gentlewoman – Fantastic Man-skaparna Jop van Bennekom och Gert Jonkers nya dammodetidning under tidigare SHOWstudioredaktören Penny Martins chefredaktörskap.

The Gentlewomans första nummer pryds nämligen av Phoebe Philo. Philo är en brittisk designer, tidigare ledde hon Chloé,  sedan ett och ett halvt år tillbaka är hon chefsdesigner för just ovannämnda Céline – “den sista bastionen på den borgerliga, franska modetallriken” enligt artikeln om henne inne i tidningen. En stor del av Célines lockelse ligger häri, förstår vi, “det ärevördiga modehus som i sju årtionden har klätt Paris matriarker som inte riktigt kunde sträcka sig till Chanel men som ändå hade en böjelse för bouclétweed och förgyllda knappar.”

Den typen av högborgerlig, europeiserad livsstil, personifierad av Phoebe Philo, är också vad The Gentlewoman handlar om. Stil är som bekant mer än kläder, och The Gentlewoman gör en poäng av att i princip uteslutande porträttera framgångsrika karriärskvinnor. Vid sidan av Philo är det arkitekter, moderedaktörer, vinentrepenörer, castingagenter och konstnärer, alla smala och subtilt sminkade förstås, men inga modeller. De har gjort något mer än att bara vara vackra, därför blir de i The Gentlewoman även intressanta som moderna stilförebilder.

Vill man, kan man se The Gentlewoman som en reaktion mot tidningar som Purple. Det är modemagasin bygger vidare på Kate Moss-idealet, men som reducerat löftet om frihet och glädje till ren dekadens i form av drogdoftande, sexosande nakenreportage. The Gentlewoman idealkvinna är raka motsatsen till det: En kontrollerad karriärist som ser hårt och lyckat arbete som grunden för ett lyckligt liv.

Det är nästan lutheranskt, och sådant kan ju kännas modernt så här i tider av nyandlighet. Däremot är det inte särskilt radikalt.

På sätt och vis avslöjas The Gentlewomans konservativa läggning redan genom tidningens namn. Lika mycket som en “gentlewoman” syftar på en dam av rang kan det ju tolkas som “en ljuv kvinna”. Även idag, när en kvinna karriärat sig fram till en position som framgångsrik designer, arkitekt, vinentrepenör eller vad det nu kan vara, är det i slutänden alltså hennes ljuvlighet, hennes förmåga att behaga, som avgör om hon också har stil.

Kanske snuddade Daniel Björk istället vid framtiden på Nationalmuseum. Efter att ha räknat upp dagens tre förhärskande skönhetsideal, pratade han nämligen om Brigitte.

Brigitte är Tysklands största kvinnomagasin, och i höstas bestämde de sig för att bannlysa modeller från sidorna från och med 2010. Med modellerna borta skulle Brigittes läsare agera mannekänger – kvinnor från “verkliga livet” utan anorektiska kroppar “som vi varit tvungna att photshoppa för att göra dem fetare”, som chefredaktören Andreas Lebert uttrycke det.

Stora delar av modevärlden fnös åt beslutet. Den alltid kärnfulle Karl Lagerfeld gick vanan trogen ett steg längre och deklarerade att det var ett resultat av “feta mumier som sitter med sina chipspåsar framför tv:n och säger att smala modeller är fula.”

Men tyskarna bryr sig inte. Nya Brigitte har “ohne models”-märkning på omslaget och verkar vara en succé. I detta finns fröt till något verkligt radikalt: En modetidning som inte längre arbetar med det ouppnåeliga. Ett skönhetsideal som, trots att det låter som en paradox, existerar i den verkliga världen.

Om någon lyckas göra en sådan tidning för en annan målgrupp än tyska tanter lovar jag att läsa.

Tags: · ·

Stiliga barn

Stiliga barn

Johan Wirfält

”Barn ska vara barn – men visst kan man vara barn med stil!” deklarerade en ingress i City för ett par veckor sedan. Över en sida visade tidningen, i samarbete med mammalivsstilsmagasinet Mama, en kille och en tjej i sju-åttaårsåldern, som poserade i leopardtights, luvtröjor, solglasögon och sobert svart under rubriker som ”Hiphophärlig”, ”Rockabillytuff” och ”Chique (sic) à la Chanel”.

Barnen hade uppenbarligen roligt, de lekte ju vuxna. Det var ganska charmiga bilder.

Men den där ingressen fick mig också att fundera. Den rymmer nämligen hela barnmodets problematik. För om barn kan vara barn med stil, betyder det förstås också att barn kan vara barn utan stil. Och om barn kan vara barn utan stil, kan barn också vara omoderna, töntiga och allt annat som vi vuxna anser att kläder signalerar.

Jag tror faktiskt att det innebär att barn kan vara fula.

Vad det definitivt innebär är att man som förälder gör sitt barn till ett objekt för andra att betrakta. Det är följden av att Mamaläsare och alla andra upphöjt föräldraskapet till en livsstil som bland annat manifesteras genom att barnen förses med lika moderna och trendriktiga kläder som mamma och pappa.

Att man för över egna modeneuroser på sina barn är kanske ingen garanti för att de ska ärva dessa rakt av. Men om man går direkt från blöjor till Ralph Lauren, blir det nog svårare att inse att den där Polospelaren på bröstet inte är så viktig när man når vuxen ålder.

Hur som helst, för dem som vill ekipera de små liven i det senaste finns det en uppsjö titlar att välja bland. Förutom Mama, Family Living och alla deras nationella motsvarigheter runt om i världen, har vi även ett par renodlade barnmodemagasin.

Vogue Bambini lanserades redan 1973 och är veteranen i sammanhanget. Som sådan känns den trygg, de flesta bilderna visar traditionellt lekande barn snarare än ungar som uppenbart försöker posera som modeller.

Modellposerna är istället Kid’s Wears signum. Det Kölnbaserade, halvårsutgivna magasinet – för övrigt utnämnt till “the most beautiful magazine in the world” av fotolegenden Bruce Weber – gör nu sitt trettionde nummer sedan starten 1995: Ett par hundra minimalistiskt formgivna sidor med strama modebilder som visar barn, sällan leende, ofta med blicken bortvänd, i Rick Owens-aktiga skinnjackor, paljettklänningar eller bar överkropp och halsdukar.

Det är ungefär som om Purpleredaktionen bestämt sig för att plåta sitt senaste nummer på Olivier Zahms dotters dagis.

Kid’s Wears jubileumsnummer har en 30-sidorsspecial som i 30 korta texter försöker sammanfatta hur det känns och vad det innebär att vara barn 2010. En 11-åring intervjuas om ”pressure”, en artikel förklarar att barn tillbringar tid på nätet för att 1) umgås med sina vänner, 2) utveckla sina hobbyer, en annan att tyska 12-18-åringar tycker att varumärken är viktiga när det gäller mobiltelefoner och försäkringar, mindre så när det gäller kläder, skor och charterresor. Texterna illustreras av vardagsrealistiska bilder från upphöjda snapshotfotografer som Nan Goldin och Ed Templeton.

Det är talande för Kid’s Wear och dess position på tidningsmarknaden: Kort, lättsmält och snyggt för fashionföräldrar runt de 30 att suga i sig över latten.

En Mama för hipsters.

Tags: · · ·