“För två år sedan var hon Lizzy Grant, en vätersuperoxiderad blondin (med betydligt mindre läppar) vars karriär gick trögt. Strax efter att Lizzy förvandlat sig själv till den både sunkigare och snofsigare Lana Del Rey avslöjades att hon inte heller kom från en husvagnsparkering utan skidorten Lake Placid där hennes far är en förmögen it-entreprenör.”
Vill du veta mer om den nyblivna popstjärnan Lana Del Ray ska du läsa Fredrik Strages krönika i dagens DN. Och så plockar du upp kommande numret av brittiska poptidningen Q, där en blodig Lana Del Ray pryder omslaget. Och så kollar ni in den här:
If one of us is down about something it can be resolved by grabbing some guitars and playing a Smiths song.
Coldplays trummis Will Champion berättar – med en rätt sliten rockkliché – hur man smidigast löser en konflikt i bandet. Hela intervjun med den albumaktuella kvartetten finns att läsa i nya numret av Q, som släpps i England idag och borde nå svensk mark inom kort. Där hittar vi även tidningens lista över årets 50 bästa skivor. Väldigt mycket brittiskt blir det med Florence + The Machine i topp före PJ Harvey, Adele och nämnda Coldplay på femte plats. Men en svensk artist lyckades ta sig in på plats 26. Smygläs hela listan här.
I had a bit of a crush on him and I totally went for a D’Angelo style in the guys I was dating for a while. Me and my lookalike boyfriend would listen to Voodoo past bedtime.
Under vinjetten My record collection listar Lykke Li sina topp nio favoritalbum från pophistorien. D’Angelos Voodoo från 2000 är ett av dem. Lauryn Hills första och Neil Youngs Harvest Moon två andra. Inga direkta överraskningar, mer nio förbaskat bra skivor. Plocka isär Lykkes senaste fullängdare, Wounded Rhymes, och du hittar tydliga spår från alla nio favoritalbum.
My memory of the time when Born Slippy was written is incredibly cloudy as I was drunk throughout the whole period. I remember Rick playing me this fantastic groove. The lyric was written on a drunken trawl through the streets of Soho. The first time we played it live my heart sank cos loads of people were holding cans of lager aloft. The song was a cry for help.
“I just came out of The Ship, talking to the most blonde I ever met, shouting lager lager lager lager…”, sjunger Underworlds Karl Hyde i en av nittiotalets största och finaste dansgolvsrökare Born Slippy. När musiktidningen Q listar 50 ultimate british songs hamnar Born Slippy högst upp, precis före låtar som Shipbuilding, Up The Bracket och Wuthering Heights. Citatet ovan är Hydes. I Q berättar han vidare om succén med Trainspotting och var titeln Born Slippy kom ifrån: “a dog I won a bet on at Romford races.”
Liam Gallagher har startat ett nytt rockband. Beady Eye heter det. De låter, om vi ska var ärliga, rätt boring. I nya numret av Q talar Liam ut om det nya albumet Different Gear, Still Speeding och relationen till brorsan Noel. Inget nytt under solen. Dock kan vi inte låta bli att imponeras av Liams kompromisslösa look på omslaget: boben med de blonda slingorna, de skitfula solglasögonen, kamouflagejackan, hans stabila käkben och Manchesterbleka hy. Veckans look, helt enkelt!
Novembernumret av brittiska musiktidningen Q bjuder på den första intervjun med Take That på femton år. Det var i somras som den förlorade sonen Robbie Williams valde att återvända till bandet han lämnade 1996 för att spela in ett nytt album. “I get embarrassingly excited when the five of us are in a room. It feels like coming home”, förklarade han. På Q-omslaget bildar de hög iklädda läderjackor och busiga frisyrer, och inne i tidningen pratar de “‘Fat-Offs’, weird Norwegian house music, chocolate o’clock and – oh yes – the return of the man himself.”
På tal om att bilda hög. Många är det som bildat hög på Q genom åren, inte minst den kräsna indiepubliken som upplevt att publikationen, för varje år som gått, flirtat mer och mer med topplistorna och vänt den brittiska gitarrocken ryggen. Reaktionerna på Take That-omslaget är inte nådiga (men väldigt roliga): “another stinker”, “Great – smash hits is back!”, “Take That and Green Day you have to be fuckin kidding what next? Justin Beiber?” och ”we want Suede at Q’s cover…not Take That LOOOOL”.
Den 9 oktober, alltså nästa lördag, skulle John Lennon fyllt 70 år.
Vanity Fair uppmärksammar detta genom att låta skribenten David Kamp författa en fiktiv intervju med den framlidne popstjärnan, en text som inleds med orden: “The scars run up and down John Lennon’s torso, unignorable souvenirs of that night nearly 30 years ago when a team of Roosevelt Hospital physicians, led by Dr. Stephan Lynn, heroically patched back together an upper body torn open by the gun of Mark David Chapman.” Osmakligt? Något. Finns att läsa här.
Brittiska poptidningen Q gör hela novembernumret till en specialare, fyra exklusiva omslag, bland annat två med tidigare opublicerade bilder tagna av Yoko Ono och David Bailey. Ono skriver även förordet till tidningen. “We have been collaborating exclusively for some time with Yoko Ono to deliver this genuine collector’s issue”, säger chefredaktören Paul Rees till The Guardian.
Även Uncut uppmärksammar dagen genom specialaren Lennon – The ultimate music guide. 148 sidor av gamla intervjuer plockade från Melody Maker och NME. Ute nu!
I fjol var det Q med Lily Allen. I årets upplaga av The Maggies, magasinomslagstävlingen anordnad av den engelska magasinsajten iSubscribe, plockade det aptrista GQ-omslaget ovan, med Sienna Miller halvnaken i en korgstol, hem det finaste priset. Omslaget tog även hem “bästa mode” i konkurrens med Vogue, Look och Harper’s Bazaar. “Sienna Miller remained true to GQ by epitomising our winning strength of character with headline-grabbing stories”, säger redaktören Charlotte Zamani – vad det nu innebär? Sidbloggens favorit bland de nominerade var annars Metal Hammers Slayer-omslag. “We created a gruesome, medical journal-style cover with four portraits, each with different facial trauma. Using a combination of ceramic human skulls, an industry leading prosthetic make-up artist and photographer Steve Brown’s unique skills,” säger tidningens ad James Isaacs. Där snackar vi höga ambitioner!
Ta en närmare titt på det här omslaget. Sticker det i ögonen? Det gör det nämligen hos tidningsåterförsäljare i USA. Den stora kedjan Borders är jätteupprörda över hennes “crotch grabbing” samt det faktum att man kan se undersidan av hennes ena bröst. Tydligen har fru Gaga även en svart dildo fastspänd runt sin höft, vilket inte syns så tydligt. Sidbloggen tycker omslaget är skitlarvigt och rätt fult, men känner samtidigt att det är väldigt underhållande att en engelsk poptidning år 2010 fortfarande kan skapa rabalder på andra sidan Atlanten. Rock on!
Häromdagen avgjorde han Champions League-mötet med Milan med två nickmål. I marsnumret av Q, som finns ute nu, intervjuar Wayne Rooney Stereophonics sångare Kelly Jones. Nu är inte Stereophonics världens roligaste popband, utan mest en angelägenhet för fotbolls- och öltokiga britter (som Rooney), men intervjun är rätt underhållande. Vi får reda på att Rooney har en hemsk sångröst och att Steven Gerrard under den klassiska CL-finalen mot Milan 2005 hade Stereophonics hit Dakota fast i huvudet. Jones och Rooney är kompisar sedan länge, men annars har Manchesterproffset inga andra kändisvänner: “All me mates are people who I grew up with, and my cousins and family.” Om inte annat blir man otroligt sugen på sommarens världsmästerskap. Sidbloggen hejar på England.
“I just came out of The Ship, talking to the most blonde I ever met, shouting lager lager lager lager…”, sjunger Underworlds Karl Hyde i en av nittiotalets största och finaste dansgolvsrökare 
