Hej Daniela Wilks, varför började du rita serier?
”Jag började för att få lite uppmärksamhet från de andra i det tweepopgäng jag hängde med i 19-årsåldern. De läste serier av bland annat Debbie Drechler och Julie Doucet som jag också började läsa och gillade. Det var en av mina före detta pojkvänner som fick mig att inse att jag är rolig. Det var när jag berättade hur pappa ser ut när han lyfter saker – helt rak rygg och böjer benen rätt utåt. Jag har alltid skämts så mycket i mitt liv och det var roligt att det var just det här, de konstiga sakerna, som gjorde att folk tyckte jag var rolig. Innan dess höll jag inne med allt så jävla länge att nu måste jag berätta varenda sak. Jag tror serierna har en viss terapeutiskt funktion. På något sätt hjälper de mig att känna mig mindre ensam.”
Hur skulle du beskriva dina serier?
”De är ganska självbiografiska men jag spär på och ändrar sådär som man gör när man berättar en historia. Jag är oftast huvudperson eller berättare. De handlar ofta om killar, krogbesök eller sorgliga barndomsminnen. Serierna har alltid handlat om att vara ungdom för jag tycker ungdomar är intressanta, men nu har jag ett lite vuxnare perspektiv. Jag har alltid känt att jag är lite sen i utvecklingen, jag var som en 15-åring när jag var 19, och så känner jag fortfarande. Jag vet inte om det här gäller andra också. Jag är 27 nu, men man är ju fortfarande 15 på något sätt.”
Du har skildrat ditt livs mest pinsamma ögonblick i serien Dans Disaster, berätta!
”Jag skulle börja i högstadiet i Västerås och min mamma var väldigt involverad i det där med vilken skola jag skulle välja. Hon hittade en annons för en antagning till en dans- och teaterlinje, och eftersom jag hade hållit på med teater tänkte jag att det lät kul. Jag fick en tantig gympadräkt och tränade hemma inför mina föräldrar. Jag hade gått på knattebalett och folkdans så lite hade jag ändå dansat, tänkte jag, och mamma. Så kom söndagen då antagningen skulle hållas. Redan från början märkte jag att jag var lite annorlunda, de andra hade riktiga danskläder och balettskor medan jag var barfota och hade den där tantdräkten. När det var dags att dansa började de andra dansa balett medan jag började freestyla som vanligt – jag gjorde någon snurr och mitt egyptiska move. Jag såg att domarna började skratta lite men insåg nog inte vidden av det hela, det känns väldigt pinsamt så här i efterhand. Jag kom inte in på skolan.”
Vad tycker din omgivning om att bli skildrade i dina serier?
”Min mamma tycker alltid att hon ser så smal ut och det tycker hon om. Hon är som jag, älskar uppmärksamhet, så hon blir alltid jätteglad när hon ser att hon är med. Min pappa tycker att alla mina serier är en förvrängning av verkligheten. När jag har haft pojkvän har det inte varit populärt bland dem att jag skriver om killar jag träffat tidigare, men det är dem som blir bäst. Jag tror att folk gillar det där med kärleksserier.”
Kan du tipsa om tre favoriter i serievärlden?
Aline Kominsky Crumb – Man ser på mina teckningar att jag gillar henne. Jag skrattar väldigt mycket när jag läser hennes serier. Alla har ätstörningar och de äter och dricker alltid för mycket, tills de bli tjocka. Och hon har jättekonstiga föräldrar och älskar killar och konstiga kläder. Det är skitkul när hon skriver om hur alla judinnor i hennes skola opererade näsan så att man kunde se vilken av de två plastikkirurgerna på Long Island de hade gått till. Hög igenkänningsfaktor.
Charles Burnes – Black Hole tyckte jag mycket om. Den utspelar sig på sjuttiotalet. Coolt.
Claes Jurander – Han är konstnär och hans seriebok Nilsson är hemskt sorglig och väldigt bra tecknad. Jag grät när jag läste den. Den handlar om en man som är nattvakt, en mycket ensam och snäll man som älskar sin fru. Jag tror det finns många sådana män, som Nilsson.
Läs Daniela Wilks nya serie i senaste numret av Rocky Magasin eller gå in på hennes blogg. Intervju: Fanny Westin.
