Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4

Rolling Stone

Ooops…

Ooops…

Redaktionen

Den amerikanska musiktidningen Rolling Stones välbesökta hemsida ligger nere. Tydligen har de glömt betala sitt webbhotell. Tidningen själva menar att de visst har betalat och säger att det bara handlar om en helt vanlig “glitch” och att de snart är tillbaka. Men som ni säkert vet är internet fullt av påpekare, som till exempel signaturen neptak80 som gjort sitt eget detektivarbete. Igår kommenterade han på New York Times hemsida: “domain name had expired because they updated it today. But funny, they only renewed it for one year… tune in next year on september 20th.” Vi kan inte sluta fnissa. Förresten finns nya numret ute snart, med en halvnaken John Mayer på omslaget – vilket också är rätt roligt.

EDIT: Nu är sidan uppe igen!

Tags:

Vår nya medarbetare: Ika Johannesson!

Vår nya medarbetare: Ika Johannesson!

Redaktionen

Låt oss stolt välkomna en ny medarbetare till Sidbloggen – Ika Johannesson! Ni kanske känner igen henne från Studio Pop, som ena halvan bakom tidningen SEX, eller från Filter där hon numera är redaktionsmedlem. Ika kommer tycka och tänka, kritisera och hylla. Vi ställde några frågor för att få reda på lite mer om hennes tidningsintresse.

Hur ser din relation till tidningar ut?
“Djup och passionerad. Jag minns fortfarande dagen då min ett år äldre granne Martin ringde på dörren och visade sitt helt färska exemplar av den nya tidningen Okej. Jag var sju år och Hasse Carlsson i Noice var på omslaget, jag blev alldeles knäsvag. Sedan prenumererade jag tills jag blev alldeles för gammal. Som barn gjorde jag egna tidningar och sålde till grannar och tillverkade presskort för att ha i hatten, mest för att Kalle Anka ibland hade det när han ryckte in som fotograf. Att jag sedan blev journalist förvånade ingen i min familj.”

Vilka tidningar har du jobbat för?
“Jag har gått landsortstidningsvägen och jobbade på Hallands Nyheter och Nynäshamns-Posten innan jag kom till DN 1998. Samma år gjorde jag mitt första stora magasinsjobb, ett porträtt på Cajsa-Lisa Ejemyr för Stereo som var Slitz musikaliska systertidning, när Slitz hade börjat fokusera mer på bröst och brudar. Vi gick ut och åt middag på One Happy Cloud, en då väldigt hipp restaurang i Stockholm, och jag åt sushi för första gången i mitt liv. Det smakade jävligt märkligt. Sedan dess har jag jobbat på radio och TV, och skrivit för magasin som Sonic, Residence och ST Press. 2002 startade jag och Vejde Gustafsson tidningen SEX, en intervjutidning om alternativ populärkultur, som vi drev i fem år. Strax efter att vi lade ner den blev jag erbjuden att vara med och dra igång reportagemagasinet Filter, där jag jobbar idag.”

Ditt bästa tidningsfynd?
“En hög med gamla Interview från början av 80-talet som låg i fönstret på Stadsmissionen vid Nytorget i Stockholm. Jag trodde inte mina ögon och sprang genast in och köpte allihop, för något bisarrt lågt pris som 20 kronor styck.”

Din största tidningsbesvikelse?
“Skjut mig, men ibland känns det som om jag är den enda i hela Sverige som inte tycker att Pop är den bästa tidning som någonsin gjorts. När jag kom in på Journalisthögskolan i Göteborg fick jag förklarat för mig att den var fullkomligt oumbärlig och gick och köpte några nummer, men kände mig sällan vare sig inkluderad eller intresserad av texterna. Det finns självklart briljanta undantag, men det var något med den allmänna interna attityden i tidningen som jag inte pallade. Precis som med Ultra när den kom hem i brevlådan några år tidigare.”

En artikel du aldrig glömmer?
“Jag vet inte om jag skulle tycka att den var lika bra idag, men Thord Erikssons artikel om Micael Bindefeld i ett gammalt nummer av Nöjesguiden bar jag med mig som inspiration under lång tid. Jag kommer ihåg att jag tänkte att sådär vill jag skriva. En annan text som etsat sig fast är det feta Vanity Fair-reportaget om sanningen bakom JT Leroy, som publicerades för ett par år sedan. Det var extra drabbande eftersom jag själv hade gått på bluffen och både pratat med honom/henne i telefon och mailat under flera år.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Jag gömmer ingen, men de tidningar jag frekvent läser som inte anses vara coola är väl: Mama, Family Living, Svensk Damtidning och Föreningen Flygande Veteraners medlemstidning. Jo, förresten, jag kan nog fan ha lagt undan Mama någon gång.”

Roligaste intervjun du gjort den senaste tiden?
“Eftersom jag bara jobbar halvtid för Filter och är mammaledig andra halvtiden så gör jag inte så många intervjuer just nu. Roligast under senaste åren var när jag följde med Robyn på Madonnaturnén för ett drygt år sedan. För det första är Robyn fantastisk grym som artist, för det andra är hon astrevlig och för en reporter är turnémiljön väldigt tacksam att skriva om. De flesta av mina favorituppdrag har just varit att följa med band på turné. Bear Quartet för DN På Stan våren 2000 var grymt, men allra roligast var att hänga med Soundtrack of Our Lives på fyra USA-spelningar för Sonic våren 2003. Herregud vilken citatfest det var.”

Den nedlagda titel du saknar mest?
“Det finns naturligtvis hur många som helst som hade varit fantastiska att få läsa när de gavs ut, som Harper’s Bazaar på 50-talet, Rolling Stone på 60-talet, Creem på 70-talet och Ritz på 80-talet – för att nämna några få. Men den tidning som jag själv fick uppleva och som jag saknar är amerikanska intervjutidningen Index. Den började komma ut 1996 och jag upptäckte den två år senare. Då trycktes den i A3-format och i inlagan användes bara typsnittet Courier i rätt stor grad. Jag tyckte om tonen och blandningen av människor, och Index var en stor inspiration för oss när vi startade SEX. Index lades ner 2005, men då hade den varit rätt intetsägande i ett par år. Hemsidan finns fortfarande kvar och lite då och då läggs nya texter ut. Framför allt den roliga webserien Downtown Delusional Divas, som handlar om Swann, Oona och AgNess som försöker ta sig fram i konstvärlden.”

Numret du har läst flest gånger?
“En Index från januari 1999 som innehåller intervjuer med bland andra Diamanda Galás, Genesis P-Orridge och Shane Hewitt. Ett fullständigt lysande nummer.”

Vad kommer du skriva om på Sidbloggen?
“Denna min bloggdebut kommer att bli en ventil för mitt behov av att diskutera tidningsvärlden; allt ifrån innehåll och form till nyheter.”

Tags: · · · · · · · · · · · · · · · · · ·

Lil Wayne bakom galler

Lil Wayne bakom galler

Redaktionen

Häromdagen klev Lil Wayne (eller Weezy, Baby Jr, Mr Carter, Weezy F Baaaaby), samtidens mest inflytelserika rapartist, in på anstalten Rikers Island i New York. Där ska han sitta av ett tolv månaders fängelsestraff för vapeninnehav. Några dagar tidigare pratade han uppväxt och sin relation till gud och alkohol med Rolling Stones reporter Chris Norris. De hängde även i studion där Lil Wayne kämpade vidare med det kommande eposet Tha Carter IV – rapvärldens kanske mest efterlängtade album. “I don’t like to stop. I believe you stop when you die,” förklarar Wayne i artikeln. Vi har inte läst den själva, men väntar med spänning på att numret ska nå Sverige. Så länge kan man kolla in Chris Norris essä där han ställer frågan om Lil Wayne är en alien eller “simply the greatest”. Sidbloggen tycker han är bäst.

Tags:

Filmjournalistikens villkor

Filmjournalistikens villkor

Klas Ekman

En tidning skickade mig en gång till Rom för att gå på en presskonferens för Ocean’s twelve som snart skulle ha premiär. På grund av det redan då dåliga ekonomiska läget fick jag stanna två dagar. De tjänade mer på att ha kvar mig därnere än på att flyga hem mig.

Den första morgonen knallade jag ner till Forum i god tid för att leta upp rätt ställe för presskonferensen. Tyvärr gick jag vilse på en kulle och kom dit först tjugo minuter innan det var dags. Då var salen redan full.

När Brad Pitt och Matt Damon kom in i salen började det att mumlas frenetiskt och de journalister som behövde använda tolk började pilla på sina headsets.

En moderator, en riktig liten mini-Hitler, gjorde entré och började domdera om ordning och reda. Sedan började han fördela frågorna.

Någon undrade om de hade det kul ihop på inspelningen. Någon annan undrade om de hade det trevligt på inspelningen. En tredje undrade om det varit roligt på inspelningen.

Den fjärde frågan var en riktig klassiker, det som i branschen kallas för ”medelhavsfrågor”.

“Har ni någonsin varit i Egypten”?

Herregud, detta var signalen som skulle öppna för en tsunami av geografiska spörsmål gällande mindre frusna länder än mitt eget. Jag sträckte upp armen så högt att en muskel började värka. Men min plats var alltför långt bak, de verkade inte se mig.

En kvinna ställde sig upp och påstod att Brad Pitt alltid spelade ärlig, rak, snäll, hård eller något sånt. Jag fattade aldrig vad hon ville, och det är jag inte säker på att Brad heller hade gjort.

“Tell that to my wife”, sa han och jag blev oerhört upphetsad. Ryktena om honom och Angelina var i full gång, men han var fortfarande gift med Jennifer Aniston. Här fanns ett sant kvällstidningsscoop! Jag kunde bara inte för mitt liv begripa exakt vad för fråga karln hade svarat på. På något sätt gällde det ett karaktärsdrag, men kvinnan ifråga hade stammat fram en hel massa under en lång harang som tagit upp säkert två av tjugo minuter.

Jag knackade på bänkgrannen. Hade han hört? Nej, han begrep tydligen inte engelska över huvud taget.

”Intervjuerna” fortsatte.

Hade de besökt Turkiet? Hade de någon gång passerat Grekland? Tyckte de om Spanien? Hade de varit i Italien? Ja men just det – de var ju faktiskt det just nu. Förlåt.

“One last question”, sa moderatorn.

Jag stod och viftade och hoppade, men de valde min konkurrent – en trind man i 30-årsåldern.

“Har ni någonsin varit i Israel?”, frågade han.

Brad Pitt tittade på Matt Damon.

“Nej”, sa bägge två i munnen på varandra.

Moderatorn harklade sig och förklarade att presskonferensen var över.

På väg ut hamnade jag bakom den israeliske mannen. Jag ”råkade” sparka till honom hårt på hälen (inte av några antisemitiska skäl, jag var bara en dålig förlorare).

Han tittade argt på mig, men jag gav honom bara en sur blick och fortsatte att gå.

“Satans jävla medelhavsfrågor”, muttrade jag.

Hur skulle jag nu få veta om de någonsin varit i Sverige?

Exemplet ovan är förhoppningsvis lite talande. Men då och då ställs frågan om varför vi inte har någon riktigt bra och bred filmtidning?

FLM är fantastisk, men kan nog inte direkt påstås flirta med den publik som drömmer om att få veta allt om Avatar, 3D-teknik eller Johnny Depps inre liv.

Tyvärr är det en rätt naiv förhoppning från början. Svårigheterna gäller även internationell press och stora magasin. Nästan alla de tidningarna är beroende av Hollywoodstjärnor för att sälja, alltså blir de stora intervjuer som delas ut för det mesta rätt vänliga och utslätade. Rolling Stone har i och för sig kunnat skicka iväg en sån som Chris Heath för att hänga lite med någon enormt känd människa då och då, men det resulterar ändå oftast i en rätt snäll text.

Sight & Sound har intressanta intervjuer med regissörer, men som bäst är de nästan alltid när de skriver om gamla filmer. Samma sak gäller Uncut, The Word och Vanity Fairs berättelser bakom filmklassiker som exempelvis Ung rebell. Femtio eller tjugo år efteråt går det att dra fram intressanta storys. I nuet går det däremot inte, för då har man bränt broarna till Hollywood.

Dessutom har ju Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter ett extraknäck som filmproducent… Det stora problemet för en svensk tidning är ett annat. Vi har inte många invånare, och vårt lands journalister blir därför till största del är beroende av så kallade junkets. Det är inte riktigt samma sak som intervjuer, utan snarare att betrakta som rundabordskonferenser där du delar rum med minst fem andra kollegor. Möjligheten att ställa följdfrågor är milt sagt begränsad.

Detta gäller även på hemmaplan.

Ibland får vi, som i exemplet ovan, nöja oss med presskonferenser någonstans. Vilket då faktiskt anses vara en chans till att få fram något unikt.

Just därför bör vi vara tacksamma för våra filmfestivaler, som den som nu pågår i Göteborg. Det är i stort sett bara där och då som vi ibland får tillfälle att ställa direkta frågor och få direkta svar. Om vi har tur.

Tags: · · ·

Lucia: Ben Fong-Torres i Almost Famous

Lucia: Ben Fong-Torres i Almost Famous

Klas Ekman

Att vara redaktör är samma sak som att vara mellanchef. Du är personen som befinner sig mittemellan chefredaktören och frilansaren. Med jämna mellanrum innebär det ett visst tryck som förvandlar dig till en David Brent. Chefen har sina åsikter, frilansaren segar – och den som tvingas försöka lösa situationen är du. En redaktör måste kunna entusiasmera, hota och med visst tålamod svara på telefonsamtal och mejl från personer som försöker sälja in en antydan till idéer och blir vansinniga om de inte får svar på frestande erbjudanden om ”någonting från Mallis”.

Den konflikten fångas övertygande i Almost Famous, där en alltmer stressad Ben Fong-Torres (redaktör på Rolling Stone) tvingas tjata, pressa och alltmer förtvivlat jaga på den unga talangen William Miller.

Om någon undrar över varför magasinsredaktörer verkar så stressade, vilket jag lite naivt gjorde en gång i tiden, så ger filmen svaret på den frågan.

Almost Famous är en gullig historia, men när jag tänker på Ben Fong-Torres väcker det smärtsamma minnen och mina allra djupaste sympatier.

Tags:

11 dec: Redaktionsmötena på Rolling Stone

11 dec: Redaktionsmötena på Rolling Stone

Klas Ekman

Visst, Robert Drapers bok Rolling Stone Magazine – the uncensored history är inget mästerverk. Men den skulle utan tvekan kunna utnämnas till magasinsbranschens motsvarighet till The Dirt.

Om livet på Esquire åtminstone var välklätt, seriöst och en aning sofistikerat kan man inte säga samma sak om Rolling Stone.

Det här är berättelsen om ett ändlöst kaos.

Min favoritdel av boken handlar om de tidiga redaktionsmötena. Hunter S Thompson tog med sig mystiska påsar och Joe Esterhazs – mannen som skrev det journalistika mästerverket Charlie Simpson’s Apocalypse – fick sin vilja igenom när han stötte en stor kniv i bordet.

När Byt namn! – och andra sätt att lyckas som journalist släpptes minns jag att Philip Teir klagade i Expressen på den likriktning som boken predikade. Han lyfte fram ett par amerikanska exempel som lyckats trots excentriska klädvanor.

På sätt och vis håller jag med. Men har tidningarna idag verkligen ekonomiska möjligheter att släppa den sortens karaktärer lösa?

Under läsningen av Rolling Stone Magazine – the uncensored history framgår det med plågsam tydlighet vilket fruktansvärt redaktörsarbete det krävs för att kunna hålla sig med en Hunter S Thompson.

Saken med excentriker är att vi älskar dem först i efterhand. Om de lever resulterar det bara i en massa jobb, konflikter och problem. De super ner sig, tar droger, försvinner spårlöst, hamnar i klistret och lämnar inte texter i tid.

Så vill redaktörer och kollegor för fan inte ha det.

Nej, i stort sett anses de enda bra excentrikerna vara döda excentriker. Då kan en Johan Hakelius skriva böcker om dem, och så lär vi oss älska dem mer som litterära gestalter än under den tid när de faktiskt rörde sig mitt ibland oss.

Robert Drapers bok påminner oss därmed om en lite roligare värld. En värld som kanske 70 procent yrkesverksamma journalister drömmer om och romantiserar, men egentligen aldrig skulle vilja uppleva.

Tags: ·

En bipolär tidning

En bipolär tidning

Klas Ekman

När jag började plugga till journalist hemma i Göteborg på nittiotalet spenderades de flesta kvällarna på krogen. Men de andra kvällarna, då jag inte var ute, ägnade jag så gott som alltid åt samma sak: reportagesamlingen ”The best of Rolling Stone”.

I den hade tidningen samlat ett urval av sina bästa texter. Joe Eszterhas följde våghalsen Evel Knievel, Mike Sager skrev om John Holmes och morden på Wonderland Avenue, David Black gjorde ett av de första reportagen om AIDS och Bill Zehme räknade Warren Beattys tystnad i sekunder och minuter. Warren kunde tydligen konsten att hålla klaffen.

Det var inte bara inspirerande läsning, det var en fantastisk skola. Reportagen och intervjuerna visade upp helt andra möjligheter och grepp än vad vi fick lära oss i skolans lokaler på Sprängkullsgatan där featurejournalistiken inte direkt stod i fokus. I alla fall inte på den tiden.

Men även tidningar genomgår konjunkturcykler. Närmast sönderälskade Vanity Fair kan vissa perioder kännas helt essentiell, för att andra kännas som en totalt onödig investering av den art man eventuellt kommer att ångra på sin dödsbädd.

Rolling Stone är närmast bipolär. Ibland världens tröttaste magasin, men ibland – rentav numret efter – kan den fortfarande vara helt briljant. Vilket brukar uppmärksammas i USA, men inte alltid här hemma. I april vann till exempel tidningen redaktörsstyrda ASMEs 2009 National Magazine Awards för bästa ”profile”, en både gripande och ömsint respektfull artikel om författaren David Foster Wallaces sista tid i livet. För en månad sedan blev deras Barack Obama-omslag från 10 juli 2008 framröstat som det årets allra bästa. Sedan dess har de bytt format och fått samma storlek som de allra flesta magasinen i tidningshyllan.

Jag tycker att Rolling Stone har förlorat lite på det. Inte bara i centimeter och millimeter räknat, utan formmässigt. Tidningens material ser inte längre lika inbjudande ut, även när artiklarna är briljanta kan de se lika aptitliga ut som en samhällskunskapsbok från 1990. Men sedan Will Dana tog över som högste redaktör för tidningen 2005 har Rolling Stone helt lämnat den grabbiga period den gick in i under början av nollnolltalet. Tidningen har blivit lite mer av vad den var under sjuttiotalet då den blandade rockmusik och samhällsjournalistik på ett fortfarande helt unikt sätt.

Det var Dana som en gång rekryterade Eric Schlosser till tidningen och fick honom att skriva de artiklar som kom att lägga grunden för bästsäljaren ”Fast food nation”. Dana låg även bakom Evan Wrights ”Generation Kill”-texter – artiklar som sedan blev en hyllad teveserie av männen bakom The Wire. Det märks. Rolling Stones kan publicera några av de mest allmänbildande texterna om spelet bakom finanskrisen och försöken att stoppa Obamas sjukvårdsreform.

Samtidigt står den huvudsakliga ämnesbevakningen helt still. I ett av de senaste numren följer man U2 på turné. I ett annat intervjuar man Megan Fox och Merle Haggard, utan att egentligen komma med något nytt. När magasinet tar upp litteratur handlar det, så klart, om James Ellroy som visserligen är öppenhjärtig, men egentligen bara drar samma gamla stories om och om igen. Det ger en märklig effekt: Rolling Stone är en populärkulturell tidning som man läser för allt annat än musik- och filmbevakning.

Den är i dagsläget allra bäst på det som inte används i marknadsföringen. Och hoppet om en ny reportageserie i samma klass som ”Generation Kill” lever förstås fortfarande kvar.

P.S. Band-t-shirts kanske inte är det hetaste som finns på marknaden, i alla fall inte när man fyllt trettio. Men hur är det med tidningstitlar? För sanna magasinsnördar är det här förstås ett givet inköp, även om man kanske bara vågar ha den på sig under söndagarnas storstädning.

Tags: ·

Amerikanska omslag

Amerikanska omslag

Redaktionen

Förra veckan skrev vi om The Maggies, tävlingen som korar årets bästa brittiska magasinomslag. I USA har The National Magazine Awards hållit igång sedan 1966. Tidningen Look vann den enda kategorin det året. Tävlingen arrangeras av The American Society of Magazine Editors (ASME), en organisation för landets tidningsskapare. Årets stora vinnare – magazine cover of the year – blev julinumret av Rolling Stone med en leende Barack Obama. “Hundreds of photographers have shot Obama over the past couple of years, but no one has quite caught his quiet charisma as Peter Yang did last June”, löd delar av motiveringen. Andra vinnare blev ELLE (sexigast), Veranda (hus och hem), Harper’s Bazaar (mode) och Vanity Fair med komikern Tina Fay iklädd kortkort Uncle Sam-klänning (underhållning och kändisar). Sidbloggens favorit var annars vinnaren i kategorin “most delicious cover”, augustinumret av Bon Appétit: en strutglass, toppad med chokladsås, mot vit botten.

Tags: · · · · ·

Favoriter: Mattias Göransson

Favoriter: Mattias Göransson

Redaktionen

  • National Geographic. Av nördskäl och läseskäl. De har tagit tidningsmakandet till en helt annan nivå. De har ju aldrig fel, de är enormt noggranna, enkla och självklara. Därför är det ingen slump att vi har samma format på Filter och Offside.
  • Rolling Stone. Den har färgat mig hela livet. I fjol bestämde de sig för att ändra inriktning och bli mer samhälle och attityd och mindre musik. Man har börjat styra upp skeppet igen och jag hoppas de lyckas. Det skulle kännas jävligt skönt.
  • Sydsvenska Dagbladet. De har samlat goda berättare. De känns som de sista nittiotalisterna, de har gott självförtroende och reportrarna får borra ner sig i ämnen och skriva böcker. Sydsvenskan gör saker de själva tror på när dagstidningarna i Stockholm är upptagna med anpassningsprojekt.

Mattias Göransson är chefredaktör på tidningen Filter och grundare av fotbollsmagasinet Offside.

Tags: · · · ·

Tidningstrender 09

Tidningstrender 09

Redaktionen

Mathias Norman arbetar som trendspanare på Interpress. Sidbloggen bad honom lista de tydligaste tendenserna i tidningshyllan 2009. Från Militär Historia till Michael Jackson.

Vårens trender:

  • Historia. Världens Historia, Allt Om Historia, Populär Historia. Det verkar inte finnas någon gräns för historiaintresset. I somras lanserades ännu en titel, Militär Historia, och även den säljer jättebra.
  • Festivaler. Förr dominerade Hultsfred och Roskilde. Idag är det Way Out West, Peace And Love, Sweden Rock, Where The Action Is och massa andra. Festivalerna och deras artister satte tydlig prägel på vårens omslag.
  • Träning. Aktiv Träning, Outside Träning, Runners World. Tidskrifter som handlar om hur du optimerar din träning säljer bättre och bättre. Seriösa träningsprogram med pulsklockor och intervallpass blir allt mer av ett måste om du ska utvecklas som motionär.

Höstens trender:

  • Mode. Efter vårens depression inom handeln är konsumenterna shoppingsugna och vill förnya sina garderober. Ökningen i juli talar sitt tydliga språk. Modemagasinen blir efterfrågade i höst.
  • Pyssel. Sy, safta, sylta och brodera. Tidigare generationers vardagliga hantverk tycks inspirera dagens stressade människa. Något som hänger ihop med engagemang-trenden: närproducerat, utan tillsatser, utan barnarbete. Och självklart med känslan av att ha tillverkat något alldeles själv.
  • Kungligt bröllop. Kändistidningarna får sig ett rejält uppsving och jag spår att det blir ännu fler, värre och större bröllop under 2010. Då är förstås alla bröllopstidningar perfekta som inspiration. Det är hög tid att börja planera sommarens bröllop redan nu.

Omslaget som sammanfattar 2009:

Tags: · · · · · · ·