Världens blygaste popband just nu heter The xx. De består av tre skolkamrater från Wandsworth i sydvästra England och musiken är avskalad, modern gitarrpop. När de spelade live i Stockholm för några veckor sedan såg bandmedlemmen Romy Madley-Croft ut att vilja vara någon helt annanstans – blicken flackade, rörelserna var kontrollerade och sången ohörbar. Men det var ändå en bra konsert och debutalbumet från i somras är fortfarande det mest spelade på Sidbloggen-redaktionen. Hur som helst, i nya numret av Sonic följer skribenten Niklas Elmér med bandet på den lilla turnén genom Sverige och ställer frågor om musik och blyghet. Sonic besöker även electrohouse-akten Familjen i studion samt möter de unga gubbarna Midlake i Cambridge. Ute nu!
Sonic
Animal Collectives underliga värld
Redaktionen
Det blev många musiktidningar den här fredagen. Det amerikanska indiebandet Animal Collective släppte 2009 års mest ogenomträngliga och samtidigt mest hyllade album (Sonic utnämnde Merriweather Post Pavillon till årets bästa). Den amerikanska musiktidningen The Fader gillar också kvartetten från Baltimore. Så mycket att de lät bandet agera redaktörer i årets första nummer.
Den amerikanska komikern (och en av Judd Apatows polare) Aziz Ansari gör en mailintervju med bandet där de pratar Project Runway, influenser och Nirvana-låtar, samt delar YouTube-url:er med varandra. Det blir en minst sagt annorlunda intervju och en kul inblick i Animal Collectives annars ganska lyckta värld. Efter det följer en genomgång av bandets polare och folk som inspirerat musiken – uppblandat med signifikativt suggestiva Animal Collective-kollage. Sen intervjuar bandmedlemmen Panda Bear oljudsbandet Black Dice. Och så slutligen en intervju med en av de medverkande i The State, ett bortglömt sketchprogram som sändes på MTV i början av nittiotalet; “While watching the episodes and the interviews in the special features, I started to see some similarities between The State and Animal Collective”, skriver bandmedlemmen Brian Weitz.
Det blir inte så mycket enklare att lyssna på Animal Collective efter att ha läst The Fader. Tvärtom cementeras snarare bilden av bandet som ett av världens mest charmigt förvirrade, och framförallt humoristiska, popgrupp. Och The Fader visar än en gång varför de är en av världens bästa musiktidningar.
The Fader finns på Press Stop.
Små tysta mumier – eller varför är svenska musikkritiker så fega?
Klas Ekman
Svenska journalister och kritiker är för snälla. I höstas försökte Jan Gradvall dra igång ett gräl med kvällspressens utsända i samband med Fleetwood Macs konsert i Globen. Han anklagade dem, på Expressens kultursida (läs här), bland annat för att ha tittat på en fotbollsmatch istället för att koncentrera sig på konserten.
Resultatet: den ende som gick i svaromål var Dagens Nyheters Po Tidholm (läs här). De egentligen utpekade syndarna var tysta och ett potentiellt storgräl rann ut i sanden.
Tyvärr, får man säga. Jag har förgäves väntat på svar eller tjuvnyp utan att läsa ens några antydningar till motangrepp i deras krönikor eller recensioner. Ett sådant bråk hade inte bara blivit underhållande läsning, det hade förmodligen även varit nyttigt för musikjournalistiken som tappat enormt mycket mark efter nittiotalets glansdagar. Ett litet inbördeskrig hade kunnat fungera som en elchock som väckt lite liv i genren. Minns ni när Bibel och Pop-gänget fick på nöten av Mattias Göransson i Dagens Nyheter och rättshaveristiskt kallade honom för ”Stjärten” i nästan varje nummer under resten av tidningarnas existens. Hur kunde man inte gilla det?
Journalistiska angrepp kan ibland även resultera i stor journalistik. Tom Wolfe satte en gång New York Magazine i kulturvärldens fokus genom att förlöjliga konkurrenten New Yorker i ”Tiny Mummies! The True Story of the Ruler of 43rd Street’s Land of the Walking Dead!”. Till följd fick han bland annat ett argt brev av J.D Salinger.
Den artikeln skulle kunna fungera som en utmärkt förlaga. Ett förslag skulle vara att Sonic gjorde något liknande om Novell, eller tvärtom.
Jag bjuder på den idén.
P.S. Kära läsare! Mitt huvud står helt still (som vanligt). Vilka är egentligen de bästa mediebråken genom tiderna? Fan vet om inte det kan bli en lista framöver.
Foto: Tom Wolfe plåtad för New York Magazine 2004.
Tags: Bibel · New York Magazine · New Yorker · Novell · Pop · Sonic
Listorna vi inte missar
Johan Wirfält
En vän sa så här: ”Årslistor är som shoppinglistor. De säger inget om helheten men indikerar vad som fanns tillgängligt under en avgränsad period och ger därmed en fingervisning om våra konsumtionsmönster.” Med det må det vara som det är, men hur som helst: Vi är mitt i 2009 års listsäsong och den är längre, både tidsmässigt och sett till antalet listor som produceras, än någonsin. Ett helt decennium ska ju sammanfattas.
Förutom att dags- och månadstidningar den senaste månaden varit breddfyllda av listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, eller artiklar om listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, översvämmas vi av siter, böcker och ännu fler siter med listor över allt som varit bra i år och på 00-talet.
Det är förstås ett 00-talsfenomen i sig. Det totala överflödet av information – och sättet att hantera det just i form av listor. Sidbloggen ska inte vara sämre. Därför lät vi ett antal listiga personer lista listorna de aldrig missar.
Kjell Häglund, redaktionschef Residence samt chefredaktör Weirdscience.se.
“Grejen är att jag avskyr årslistor. De kan ibland vara ett bra instrument för att hitta saker man missat eller glömt, och jag ögnar andras listor av det skälet, men bara när jag råkar få dem framför ögonen och aldrig lustfyllt. Jag gissar att jag är lite skadad av min uppväxt och mina första tio år i yrket, från Aftonbladet till Pop, då jag var helt besatt av att uttrycka min coola ‘personlighet’ via listor. Jag gick med i årslisteknarkarnas Narcotics Anonymous när Pop lades ner och har lyckats hålla mig ren sen dess!”
Lisa Corneliusson, chefredaktör Rodeo.net.
“Jag läser alltid New York Magazines listor över årets bästa filmer och böcker. Sedan beställer jag hem alla böckerna på listan, förra året till exempel Aleksandar Hermons The Lazarus Project som är fantastisk.”
Fredrik Strage, författare och journalist.
“Jag läser alltid listorna över årets bästa skivor i Sonic, Uncut, Word, Close-Up och XXL. Jag är ett stort fan av årsbästalistor oavsett vad de handlar om. De är både allmänbildande och underhållande. Ibland saknar jag de maffiga nyårsnummer som Nöjesguiden gav ut i mitten av 90-talet. Då var tidningen hur tjock som helst och innehöll svindlande många årsbästalistor om allt från efterrätter till drum’n'bass-tolvor.”
Jan Eklund, redaktör DN Boklördag.
“Jag missar inte Guardians om årets bästa böcker. Brukar oftast vara författare som tipsar, oftast mycket roligare än när kritikerna gör det.”
Liselotte Watkins, illustratör.
“Best Dressed-listan i Vanity Fair såklart!”
Martin Gelin, författare och journalist.
“Auktoritära årssammanfattningar är kanske en utdöende idé, men New York Times söndagsmagasin brukar ha en fin lista på årets bästa nya idéer och Benjamin Schwarz lista på årets böcker för Atlantic är bra. Time Out New York gör även en lista på årets bästa maträtter i New York som man kan bli helt galen av.”
Björn Jeffery, strateg nya medier Bonnier R&D.
“Jag missar inte Monocle’s årssummering – de är lite listornas magasin med genomgångar och rankingar i varje nummer. De missar aldrig chansen att lyfta fram en bra kvartershandlare från valfri centraleuropeisk stad som ingen har hört talas om. Roligt, på ett oerhört torrt sätt. Förutom det inväntar jag The Economist boklista. Jag läser betydligt fler tidskrifter än böcker, men om jag någon gång ska börja kommer jag att välja någonting från deras lista.”
Margret Attladottir, chefredaktör Nöjesguiden.
“Jag vill se DIN lista över höjdpunkter i nån tidning. Annars ser jag som alltid fram emot Nöjesguidens traditionella Årets bästa skivor och Årets bästa filmer, finns ute nu. Den enda årssammanfattning jag brukar gilla utöver våra egna är journalisten Marcus Joons årsbästalistor, så jag hoppas att någon tidning har den goda smaken att publicera en sådan.”
Daniel Lindström, moderedaktör Café.
“Årets skivor av Andres Lokko i Svenska Dagbladet, Jan Gradvall i Dagens Industri, Fredrik Strage i Dagens Nyheter och Anders Nunstedt i Expressen. Förra året klippte jag till och med ut Jan Gradvalls sida i DI Weekend, satte upp den hemma på kylskåpsdörren, och köpte skivorna – fysiskt – på Rough Trade i London. Det hänger kvar sedan Pop-tiden på 90-talet, den årsbästalistan var ett sätt att leva. Men det var före Spotify, nu blir listorna mer marginaliserade. Jag är plötsligt bara intresserad av helt ny musik, det som släppts i dag, inte för ett halvår sedan. Inom mode, som jag bevakar, är listor av det här slaget fullständigt ointressant. Kläderna är ju redan gamla och slut i butik, eller hur?”
Karin Pettersson, kommunikationschef Socialdemokraterna, tidigare chefredaktör Fokus.
“Jag missar aldrig Guardians lista över årets bästa böcker och julklappstips.”
PS. Mer årslistor: mellan jul och nyår publicerar Sidbloggen årsbästaenkäter där några av Sveriges kunnigaste tidningsmakare sammanfattar tidningsåret 2009. Missa inte det.
Tags: Close-Up · Fokus · Monocle · New York Times · Nöjesguiden · Pop · Sonic · Time Out · Uncut · Vanity Fair · Word · XXL
Veckans indieanalys
Redaktionen
“De flesta låttexter av indierockband är antingen pinsamma, pretentiösa, meningslösa eller, i bästa fall, omöjliga att höra över huvud taget”, skriver Martin Gelin i nya numret av Sonic. Artikeln utvärderar genrens texter under nollnolltalet, kategoriserade som Diffus eller Konkret Indie. I första facket ingår Arcade Fire, Interpol, Kings of Leon och andra band som mixar abstrakt tonårspoesi med Meat Loafsk svulstighet. Problemet härleds sedan till Americas “A Horse With No Name”, vilken Gelin efter noggrann närläsning konstaterar “för all framtid sänkte ribban för en acceptabel låttext”. Lyckligtvis har en svensk motreaktion uppstått där artister som Håkan Hellström, Annika Norlin och Markus Krunegård tydligt tagit avstånd från den vaga lyriktraditionens metaforsjuka. Patriotiskt kanske, men framför allt veckans roligaste lustmord på amerikanska indieposörer.
Sonic #50 finns ute nu.
Tags: Sonic
Sonic #48
Klas Ekman
Visserligen medverkar jag hyfsat regelbundet i Sonic sedan åtta-nio år tillbaka, men måste ändå lyfta fram senaste numret. Pierre Hellqvists Markus Krunegård-intervju är briljant, men Anders Dahlboms oral history över The Bear Quartet är en av de mest charmiga och konstiga artiklar jag läst i svensk press på den här sidan musikmagasinet Novells Rednex-story.
The Bear Quartet är aktuella med sitt nya album ”89” och är, vilket kanske är bekant, ibland Sveriges bästa band. I artikeln avslöjas vilken perfektionist gitarristen Jari Haapalainen är, men märkligast är textförfattaren och basisten Peter Nuottaniemis enorma hangup på körkort. I stort sett varje citat från honom handlar om vilka medlemmar som tagit sitt och inte. Peter är själv övertygad om att han fått vara med så länge bara på grund av att han kan köra bil, trots att de andra hävdar att han bara använt det ett par gånger i gruppsammanhang.
