”Barn ska vara barn – men visst kan man vara barn med stil!” deklarerade en ingress i City för ett par veckor sedan. Över en sida visade tidningen, i samarbete med mammalivsstilsmagasinet Mama, en kille och en tjej i sju-åttaårsåldern, som poserade i leopardtights, luvtröjor, solglasögon och sobert svart under rubriker som ”Hiphophärlig”, ”Rockabillytuff” och ”Chique (sic) à la Chanel”.
Barnen hade uppenbarligen roligt, de lekte ju vuxna. Det var ganska charmiga bilder.
Men den där ingressen fick mig också att fundera. Den rymmer nämligen hela barnmodets problematik. För om barn kan vara barn med stil, betyder det förstås också att barn kan vara barn utan stil. Och om barn kan vara barn utan stil, kan barn också vara omoderna, töntiga och allt annat som vi vuxna anser att kläder signalerar.
Jag tror faktiskt att det innebär att barn kan vara fula.
Vad det definitivt innebär är att man som förälder gör sitt barn till ett objekt för andra att betrakta. Det är följden av att Mamaläsare och alla andra upphöjt föräldraskapet till en livsstil som bland annat manifesteras genom att barnen förses med lika moderna och trendriktiga kläder som mamma och pappa.
Att man för över egna modeneuroser på sina barn är kanske ingen garanti för att de ska ärva dessa rakt av. Men om man går direkt från blöjor till Ralph Lauren, blir det nog svårare att inse att den där Polospelaren på bröstet inte är så viktig när man når vuxen ålder.
Hur som helst, för dem som vill ekipera de små liven i det senaste finns det en uppsjö titlar att välja bland. Förutom Mama, Family Living och alla deras nationella motsvarigheter runt om i världen, har vi även ett par renodlade barnmodemagasin.
Vogue Bambini lanserades redan 1973 och är veteranen i sammanhanget. Som sådan känns den trygg, de flesta bilderna visar traditionellt lekande barn snarare än ungar som uppenbart försöker posera som modeller.
Modellposerna är istället Kid’s Wears signum. Det Kölnbaserade, halvårsutgivna magasinet – för övrigt utnämnt till “the most beautiful magazine in the world” av fotolegenden Bruce Weber – gör nu sitt trettionde nummer sedan starten 1995: Ett par hundra minimalistiskt formgivna sidor med strama modebilder som visar barn, sällan leende, ofta med blicken bortvänd, i Rick Owens-aktiga skinnjackor, paljettklänningar eller bar överkropp och halsdukar.
Det är ungefär som om Purpleredaktionen bestämt sig för att plåta sitt senaste nummer på Olivier Zahms dotters dagis.
Kid’s Wears jubileumsnummer har en 30-sidorsspecial som i 30 korta texter försöker sammanfatta hur det känns och vad det innebär att vara barn 2010. En 11-åring intervjuas om ”pressure”, en artikel förklarar att barn tillbringar tid på nätet för att 1) umgås med sina vänner, 2) utveckla sina hobbyer, en annan att tyska 12-18-åringar tycker att varumärken är viktiga när det gäller mobiltelefoner och försäkringar, mindre så när det gäller kläder, skor och charterresor. Texterna illustreras av vardagsrealistiska bilder från upphöjda snapshotfotografer som Nan Goldin och Ed Templeton.
Det är talande för Kid’s Wear och dess position på tidningsmarknaden: Kort, lättsmält och snyggt för fashionföräldrar runt de 30 att suga i sig över latten.
En Mama för hipsters.
