Regissören och författaren Kristian Petri skrev en trevlig artikel i DN i lördags, den handlade om hotellen som litteratörens kornbod. Många världslitteraturens främsta romaner har skrivits på hotell, många utspelar sig också helt eller delvis där: Döden i Venedig, På spaning efter den tid som flytt. Det finns ett särskilt förbund mellan författaren och hotellrummet, menar Petri, och frågar sig: ”Är det inte på många sätt en perfekt arbetsplats för en person som behöver både ensamhet och tillhörighet”?
En av böckerna han nämner är Graham Greenes Komedianterna. Romanens huvudperson, den förnamnslöse Brown, är av rörig brittisk-fransk härkomst och driver ett hotell i Haitis huvudstad Port-au-Prince – Trianon, modellerat efter verklighetens Hotel Oloffson. Komedianterna utspelar sig under François “Papa Doc” Duvaliers styre i mitten av 60-talet, det är ett drama om ensamma människor som försöker älska men också en briljant skildring av den paranoia och skräck som präglar ett samhälle under en nyckfull och sadistisk diktator.
Greene var i Haiti återkommande under 50- och början av 60-talet, han bodde på Oloffson i kullarna ovanför Port-au-Princes centrum och såg hur Papa Docs hemliga polis Tonton Macoute härjade i kvarteren nedanför. Han såg också hur ett hotell kan bli en bubbla, en egen värld där både haitier och resenärer med utländska pass betraktar kaoset utanför från ett mycket större avstånd än de metrar som skiljer hotellträdgården från gatan.
På Oloffson drack man rom och väntade på Aubelin Jolicoeur. Jolicoeur, känd som “herr Haiti”, var Port-au-Prince mest berömda skrivkarl, en dubbelarbetande kåsör och pr-man som var en sorts Johan T Lindwall, Barbro Hedvall och Michael Bindefeld i en och samma person. De flesta dagar i veckan kom han med taxi eller privatchaufför från regeringskvarteren och slog sig, med guldkäpp och kritvit kostym, ner på Oloffsons veranda för att rapportera det senaste skvallret från landets politik- och affärsskretsar.
Hotellet, skriver Greene i Komedianterna, var berömt för sina drinkar och “varken klassicistiskt i 1700-talsbemärkelsen eller lyxigt på 1900-talsvis. Med sina torn och balkonger och genombrutna träornament påminde det kvällstid om ett Charles Addams-hus i något nummer av New Yorker. Man väntade sig att dörren skulle öppnas av en häxa, eller en galen butler med en fladdermus som dinglade från kristallkronan bakom honom. Men i solljus, eller när lamporna tändes nere bland palmerna, verkade det ömtåligt och daterat och vackert och absurt, en teckning från en bok med sagor.”
Fler författare har druckit på Olofssons veranda sedan dess. Jörgen Leth, den danske regissörem, journalisten och författaren, skriver i sin Haitibok om eftermiddagarna på Oloffson med Aubelin Jolicoeur – de utrikeskorrar som inte redan bodde där kom dit framåt tretiden, det var rom i glasen och utbyte av nyheter och skvaller man snappat upp under sina rundor nere i stan under förmiddag och lunch.
När jag själv var i Port-au-Prince för en månad sedan (för den här tidningen) letade jag snart upp Oloffson och tog in på ett rum i hotellets högra bungalowflygel. Oloffson hade överlevt jordbävningen i januari mer eller mindre oskadat. Taket i mitt badrum hade sprickor och jag såg himlen genom dem, men tak är ju tunna i Haiti och sprickorna kanske var där redan tidigare. Verandan stod kvar, människor kom och gick mellan frukost och sen kväll, och den var i någon mening ett nav för stadens expats även nu.
Våren 2010 är det fler hjälparbetare och NGO:are än journalister på Oloffson, och Aubelin Jolicoeur är död sedan 2005. Men känslan av den här platsen som en fast punkt i soppan Port-au-Prince bestod. Verandan om kvällarna var en plats för att jämföra dagens erfarenheter eller bilda sig i Haitis komplexa historia och maktstrukturer. Där fanns alltid någon lokalbo som kunde berätta. Om hur avsaknaden av en stabil statsapparat inneburit att en politiskekonomisk elit på ett hundratal familjer vuxit fram i dess ställe, och om hur de genom ett utbyte av företagskoncessioner kontrollerade mycket av den bristfälliga infrastruktur som finns i landet. Om hur korruption hittills blockerat många möjligheter till utveckling, och om hur jordbävningen, eventuellt, kunde tvinga fram en förändring eftersom så mycket måste byggas upp från grunden igen – men lika gärna bara kunde innebära att makten blev ännu mer koncentrerad.
När sådant blev för deppigt tog jag ett glas och lyssnade på vodouskvaller istället. För det fanns också alltid någon vidskeplig chaufför på verandan som – medan hans arbetsgivare hade möte inne i baren – passade på att lägga ut texten om hur en elak vodouman förvandlat en av hans kompisars huvud till ett gristryne.
Romdrinkar står alltså fortfarande på menyn på Oloffson, oftast med sprit från landets äldsta och mest kända romdestilleri Barbancourt som bas. För att komma till tidskrifter – det här ju trots allt en tidskriftsblogg – så publicerade The Atlantic nyligen en utmärkt artikel om just Barbancourt.
Det är ett reportage som också säger något som utmaningarna för Haiti och dess industri över huvud taget, post-jordbävning och som en redan tidigare kollapsad stat. I Atlanticartikeln beskriver Thierry Gardère, vd för Barbancourt, hur hans företag under de senaste 20 åren gjort sig själv mer och mer oberoende av landets infrastruktur i övrigt. De renar sitt eget vatten, har eget kraftverk och en arbetsstyrka som med Haitimått mätt är välbetald och dessutom vidareutbildas på företagets bekostnad. När jordbävningen kom höll man på att bygga ett nytt kraftverk där resterna av de sockerör som utgör grunden i deras berömda rom återanvänds för att alstra ny energi till driften av destilleriet. Nu har bygget återupptagits, romproduktionen ska vara igång igen senare i sommar.
”För att överleva i Haiti måste man vara helt självförsörjande. Det beror på att det de facto inte finns någon stat”, förklarar Thierry Gardère i Atlanticartikeln. Barbancourt är ett litet bolag, man säljer rom för runt 12 miljoner dollar årligen, men det är utmärkt vara, ett högt värderat varumärket och Gardère har fått bud från flera utländska bolag. Han vill inte sälja: ”Jag är säker på att en av de första sakerna de skulle göra är ett flytta bolaget.”
Istället har Barbancourt förtroende hos befolkningen i Port-au-Prince. Vid upploppen för några år sedan, där andra företag stormades och deras säkerhetsvakter klubbades ner och blev av med sina vapen, lämnades romdestilleriet orört. I folkets ögon är Thierry Gardère uppenbarligen ett undantag, mindre korrupt än andra av landets affärsmän och därför någon att sätta hopp till.
Kanske är företag som hans också en modell för framtidens Haiti. Läs mer i The Atlantic, som sagt, finns bra reportage om kinesiska affärsmän i Centralafrika i samma nummer.
The Atlantic finns på Pressbyrån.
