Se så fint. Ett nytt nummer av The Gentlewoman. På omslaget: Olivia Williams. Fler intervjuade i numret: författaren Jennifer Egan, modemogulen Floriane de Saint Pierre, matentreprenören Apollonia Poilâne, smyckesdesignern Gaia Repossi samt den danska skådespelaren Sofie Gråbøl. I övrigt: massa mode – “from chic solutions for the working day to modern propositions for glamorous evenings”. Snart i butik!
The Gentlewoman
Teaser: The Gentlewoman #3
Redaktionen
På omslaget: Popstjärnskottet Adele. Bild lånad från Daniel på Café.
Snart i butik!
Och för er som inte orkar vänta finns det som sagt ett gäng modetidningar till kampanjpris (39 kr!) nere på Pressbyrån: Vogue, Marie Claire, Wallpaper, Lifestyle Woman, Teen Vogue, Elle US, Red, Elle UK, In Style, Bon (59 kr), Rodeo (59 kr), Tatler, Glamour, Esquire UK, Cosmopolitan och Harper’s Bazaar!
Tags: The Gentlewoman
Vad är en modetidning?
Martin Thomasson
När en modetidning är som bäst väver den drömmar och ger oss inspirerande sätt att bära kläder. Den sätter fingret på tendenser men utan att ge läsaren känslan av att den säljer på honom eller henne produkter – även om det ytterst är dess syfte. Modemagasinet talar till läsarens fetischistiska sida. Farhågan att modet förtingligar människor är inte tjatig för att den är missvisande utan för att den slår in öppna dörrar: att skapa begärliga fetischer är modets mål (jämför med vad Tom Ford säger i senaste Interview).
Papperstidningen förhöjer, för att inte säga definierar detta modets fetischvärde. Taktiliteten, hur pappret suger upp färger på olika sätt, blädderkänslan och integreringen av bildjobb med högt produktionsvärde i en förförisk grafisk form är några aspekter som gör tidningen till en så oöverträffad presentationsform jämfört med till exempel modevisningens flyktighet eller modebloggens ofta rätt oattraktiva copy-paste-tonalitet. Thomas Lenthal, creative director och chefredaktör för franska Paradis, har sagt att i en digital värld överlever de modemagasin som inte kompromissar med kvaliteten just på grund av människors fetischistiska böjelser: ett välgjort magasin vill vi kalla vårt och vi sparar det som en skatt.
Att en tidning kan vara en skattgömma ligger redan i ordet “magasin”. Det härrör från arabiskans “makhazin” som betyder “lager” eller “lagringsplats”. När Edward Cave, redaktör för den år 1731 grundade The Gentlemen’s Magazine, valde att kategorisera sin tidning som ett magasin gjorde han det för att understryka innehållets variationsrikedom.
Magasinets karaktär av skattgömma, lagringsplats eller smyckeskrin har inte förändrats sedan Vogue, modepublikationen par excellence, grundades 1892. Tvärtom har denna egenskap förvaltats och utvecklats i takt med att modemagasinen vunnit kommersiell mark. Under 80- och 90-talet kom denna utveckling att förfinas i form av alltmer raffinerade stillebenfoton av ting och accessoarer. Och, inte minst, genom etableringen av tidningarnas så kallade “plocksidor”, det vill säga byrålådeliknande sidor med snabba listor, rekommendationer och säsongsbundna “måsten”.
Tidningen har alltid fungerat som en radar. Den registrerar modets skiftningar och pejlar tidsandan. Det är där man tydligast har kunnat observera vilka faktorer som för tillfället bestämmer hur vi klär oss. I början av 90-talet sålde till exempel supermodeller som Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista tidningar och skapade trender enbart tack vare sina ansikten och namn. Idag kan man erfara hur fotomodellernas betydelse i ljuset av bloggexplosionen har minskat till förmån för moderedaktörerna.
I en digitaliserad värld är fotomodellerna tillgängliga eftersom deras jobb är att låna ut sina ansikten och kroppar till produktionen av modebilder. Därmed förlorar de i viss mån den aura de hade när de endast var synliga på omslaget till franska Vogue. Idag bestämmer moderedaktörerna i betydligt större utsträckning hur världen ska klä sig och de kan göra det i skydd av redaktionsrummen. Detta har gett upphov till en kultifiering av tunga moderedaktörer som Cathrine Roitfeld, Emmanuelle Alt, Anna Wintour eller Katie Grand och bilder av dem oftast tagna i samband med modeveckorna i Paris, London, Milano och New York har blivit hårdvaluta i en maniskt bildslukande värld.
Men vilka är då de trendsättande tidningarna på dagens marknad? I det kommersiella segmentet återfinner vi förstås Vogue, drottningen bland modepublikationer. Men vi hittar också här tidningar som Elle eller den i sann fransk anda något mindre säljiga Numéro. Dessa tidningar skeppar fortfarande stora upplagor, trots den digitala revolutionen. Det beror förstås till viss del på att de varit skickliga att utnyttja internet till sin fördel genom användarvänliga, funktionella hemsidor som tar hand om snabba nyheter , skvaller och catwalk-rapporter.
När det däremot handlar om hur modet diskuteras och formuleras utövar troligen några av de mest välgjorda oberoende modetidningarna ett större inflytande än vad de stora publikationerna gör. Den gemensamma nämnaren för tidningar som Purple, Lula, 032c, Another Magazine, Pop, Love, Paradis, Fantastic Man, Gentlewoman, för att nämna en liten bråkdel, är ett tydligt formulerat synsätt och en stark, egen röst i debatten om vad mode är och kan vara.
Ryktet om papperstidningens död må vara överdrivet. Men att den står inför stora utmaningar där dess fortlevnad både hotas och garanteras av den digitala utvecklingen är inget häpnadsväckande påstående. Att papperstidningen kommer att förändras är bara en naturlig del av dess mediala evolution, vilket med största sannolikhet är till gagn för läsaren då kvalitetskraven på en papperstidning ökar i takt med att alltfler redaktionella delar låter sig digitaliseras.
Tidningen har alltid varit ett oundgängligt fönster för modeindustrin mot konsumenten. Men för att göra avtryck och skapa en bild vars helhet är större än sina inbördes delar krävs fantasi, känsla för stämningar och förmågan att kombinera och remixa plagg. Det räcker inte med att bara produktplacera kläderna på en populär modell eller ge tips om hur man stjäl en look. Om det är någonting den digitala utvecklingen har medfört så är det att denna omständighet blivit ställd på sin spets.
En inte alltför vågad gissning är att en rad titlar kommer att försvinna från tidningsställen inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt lär produktionen av än mer genomarbetade tryckta produkter att intensifieras. Denna utveckling leds, vågar vi påstå, av de mest progressiva modetidningarna.
Tags: 032c · Another Magazine · Elle · Fantastic Man · Interview · Love · Lula · Numéro · Paradis · Pop · Purple · The Gentlewoman · Vogue
Modehösten rörligt
Redaktionen
Det är vår vän Michael Bojkowski, britt och tidningsformgivare, som än en gång filmat av när han bläddrar igenom en bunt tidningar. Den här månaden: W, Pop, 10 Men, Fantastic Man (som vi skrev om igår), The Gentlewoman (som vi besöker i senaste numret av SID) och Purple. Alla titlar finns ute i butik nu!
Tags: 10 MEN · Fantastic Man · Purple · The Gentlewoman · W
Modetidningshösten: Kerr, Inez och Sevigny
Redaktionen
Nu börjar de stora modebumblingarna rulla in nere på Pressbyrån. Och vilka bumlingar sen! Parisfavoriten Purple med Chloë Sevigny och AnOther Magazine med Björk. Andra numret av Fantastic Mans systertidning The Gentlewoman, den här gången med en skäggig Inez Van Lamsweerde på omslaget. Mer: Lulas tionummerjubileum, Pop med Britney Spears och italienska Vogue med 22 sidor Miranda Kerr plåtat av Steven Meisel. Och så Bon med det här fantastiska omslaget.
Och så fyller Elle UK 25 år i dagarna, men mer om det strax…
Tags: Bon · Fantastic Man · Pop · The Gentlewoman
Om The Gentlewoman, Brigitte, ljuva karriärskvinnor och radikala skönhetsideal
Johan Wirfält
Jag var på föreläsning på Nationalmuseum i söndags. Min gode vän och Rodeokollega Daniel Björk talade, utifrån den pågående utställningen med fylliga kvinnor målade av 1600-talskonstnärerna Rubens och van Dyck, om de kropps- och kvinnoideal som dominerar dagens mode.
Modevärlden jobbar med det ouppnåeliga, slog Daniel fast, och levererade som exempel på detta de tre kvinnoideal som är mest framträdande när vi går in i tiotalet:
Superkvinnan, en lång amason med perfekta kurvor, den typ som Victoria’s Secret gillar att skicka ut på catwalken och som påminner om Cindy Crawford och andra övermänskliga supermodeller från det sena 80- och tidiga 90-talet.
Det eviga barnet, egentligen en symbol för frihet och glädje, och sammanfattat i det androgyna ideal som uppstod efter supermodelleran, i och med Kate Moss.
Den framgångsrika karriärskvinnan, livspusslande och stenhårt arbetande, eventuellt mamma, som smal och subtilt sminkad samtidigt lyckas upprätthålla ett prickfritt yttre. Denna högborgerliga övermänniska hittar vi till exempel i de senaste kollektionerna från franska modehuset Céline. Och, för att komma till saken, på omslaget till The Gentlewoman – Fantastic Man-skaparna Jop van Bennekom och Gert Jonkers nya dammodetidning under tidigare SHOWstudioredaktören Penny Martins chefredaktörskap.
The Gentlewomans första nummer pryds nämligen av Phoebe Philo. Philo är en brittisk designer, tidigare ledde hon Chloé, sedan ett och ett halvt år tillbaka är hon chefsdesigner för just ovannämnda Céline – “den sista bastionen på den borgerliga, franska modetallriken” enligt artikeln om henne inne i tidningen. En stor del av Célines lockelse ligger häri, förstår vi, “det ärevördiga modehus som i sju årtionden har klätt Paris matriarker som inte riktigt kunde sträcka sig till Chanel men som ändå hade en böjelse för bouclétweed och förgyllda knappar.”
Den typen av högborgerlig, europeiserad livsstil, personifierad av Phoebe Philo, är också vad The Gentlewoman handlar om. Stil är som bekant mer än kläder, och The Gentlewoman gör en poäng av att i princip uteslutande porträttera framgångsrika karriärskvinnor. Vid sidan av Philo är det arkitekter, moderedaktörer, vinentrepenörer, castingagenter och konstnärer, alla smala och subtilt sminkade förstås, men inga modeller. De har gjort något mer än att bara vara vackra, därför blir de i The Gentlewoman även intressanta som moderna stilförebilder.
Vill man, kan man se The Gentlewoman som en reaktion mot tidningar som Purple. Det är modemagasin bygger vidare på Kate Moss-idealet, men som reducerat löftet om frihet och glädje till ren dekadens i form av drogdoftande, sexosande nakenreportage. The Gentlewoman idealkvinna är raka motsatsen till det: En kontrollerad karriärist som ser hårt och lyckat arbete som grunden för ett lyckligt liv.
Det är nästan lutheranskt, och sådant kan ju kännas modernt så här i tider av nyandlighet. Däremot är det inte särskilt radikalt.
På sätt och vis avslöjas The Gentlewomans konservativa läggning redan genom tidningens namn. Lika mycket som en “gentlewoman” syftar på en dam av rang kan det ju tolkas som “en ljuv kvinna”. Även idag, när en kvinna karriärat sig fram till en position som framgångsrik designer, arkitekt, vinentrepenör eller vad det nu kan vara, är det i slutänden alltså hennes ljuvlighet, hennes förmåga att behaga, som avgör om hon också har stil.
Kanske snuddade Daniel Björk istället vid framtiden på Nationalmuseum. Efter att ha räknat upp dagens tre förhärskande skönhetsideal, pratade han nämligen om Brigitte.
Brigitte är Tysklands största kvinnomagasin, och i höstas bestämde de sig för att bannlysa modeller från sidorna från och med 2010. Med modellerna borta skulle Brigittes läsare agera mannekänger – kvinnor från “verkliga livet” utan anorektiska kroppar “som vi varit tvungna att photshoppa för att göra dem fetare”, som chefredaktören Andreas Lebert uttrycke det.
Stora delar av modevärlden fnös åt beslutet. Den alltid kärnfulle Karl Lagerfeld gick vanan trogen ett steg längre och deklarerade att det var ett resultat av “feta mumier som sitter med sina chipspåsar framför tv:n och säger att smala modeller är fula.”
Men tyskarna bryr sig inte. Nya Brigitte har “ohne models”-märkning på omslaget och verkar vara en succé. I detta finns fröt till något verkligt radikalt: En modetidning som inte längre arbetar med det ouppnåeliga. Ett skönhetsideal som, trots att det låter som en paradox, existerar i den verkliga världen.
Om någon lyckas göra en sådan tidning för en annan målgrupp än tyska tanter lovar jag att läsa.
Tags: Brigitte · Purple · The Gentlewoman
Tips på helgläsning: Cinema, Res, 10-tal och The Gentlewoman
Redaktionen
Helg strax. Vi tog en runda nere i vår favoritbutik och kom hem med en bunt tidningar. Nanushka Yeamans artikel i Cinema om tjafs mellan svenska filmkritiker är larvigt underhållande – Filmkrönikan-bashing och arga indieregissörer. Sen läser vi i litteraturtidskriften 10-tal före detta Sidbloggen-medarbetaren Annina Rabes intervju med författaren och regissören Johan Kling, där han olustigt slår fast att: “Stockholm har växt in i finkläderna. Folk vet hur man klär sig, hur man äter, hur man reser. Form och estetik är numera ytterst sofistikerade. Människorna är fulländade.”
Vi läser i Res om journalisten Marcus Joons besök på ett Island som sedan krashen hösten 2008 har fått börja om från början. Om raserade framtidsvisioner, lånad lyx och hur en finare sushilunch i Reykjavik idag inte kostar med än en ostburgare och om hur knölvalssafari ska rädda landet. Ska du bara läsa en artikel i helgen – läs den!
Sen lyxbläddrar vi lite i The Gentlewoman, Fantastic Mans dammodesyskon, och förundras mest över hur snygg den är och fastnar på citatet av arkitekten Kazuyo Sejimas “Being an architect. I am just interested in making architecture” och Viviane Sassens fotografier på hav till texten om långdistanssimmaren Lynne Cox.
Till sist måste vi bara nämna det här makalöst fina Harper’s Bazaar-omslaget, Jennifer Aniston plåtad av Alexi Lubomirski. Omslaget sticker verkligen ut i den generiska modehyllan. Och inne i tidningen förklarar Jennifer: “Oh my god, and I am so hooked on Ricky Gervais.” Bara en sån sak. Trevlig helg!
Tags: 10-tal · Cinema · Harpers Bazaar · RES · The Gentlewoman






