Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4

The New Yorker

Årets bästa amerikanska omslag: Pattinson, Simpson och hamburgare

Årets bästa amerikanska omslag: Pattinson, Simpson och hamburgare

Redaktionen

Nu är The National Magazine Awards, USA:s mest prestigefulla tidningstävling, på gång igen. Förra årets storvinnare minns ni kanske?

Årets nya kategori är “Best Vampire”, då årets bästa Robert Pattinson-omslag ska koras. Annars är det mesta sig likt: en hel del New York-magasin, Marge Simpson på Playboy, Shaun White på Rolling Stone och Brüno på GQ. Vår favorit bland det nominerade är, precis som förra året, en mattidning: Texas Monthly, August 2009: “The 50 Best Burgers”. På andra plats sätter vi The New Yorkers Halloween-nummer. Hela listan på nominerade hittar ni här.

Vinnarna koras under American Magazine Conference i Chicago den 3 oktober. Låt oss återkomma i frågan.

Tags: · · ·

Veckans omslag: Oljekatastrofen

Veckans omslag: Oljekatastrofen

Redaktionen

När vi ändå är inne på The New Yorker: Illustratören Bob Staake har inspirerats av den holländska konstnären M.C Eschers klassiska verk Sky And Water I när han gjort omslaget till senaste numret. Ett nummer som fokuserar på oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Väldigt snyggt och väldigt sorligt.

Tags:

Dagens citat: Nora Ephron om Stieg Larsson

Redaktionen

But where in Sweden were they? There was no way to know, especially if you’d never been to Sweden. A few chapters ago, for example, an unscrupulous agent from Swedish Intelligence had tailed Blomkvist by taking Stora Essingen and Gröndal into Södermalm, and then driving down Hornsgatan and across Bellmansgatan via Brännkyrkagatan, with a final left onto Tavastgatan. Who cared, but there it was, in black-and-white, taking up space. And now Blomkvist was standing in her doorway. Someone might still be following him—but who? There was no real way to be sure even when you found out, because people’s names were so confusingly similar—Gullberg, Sandberg, and Holmberg; Nieminen and Niedermann; and, worst of all, Jonasson, Mårtensson, Torkelsson, Fredriksson, Svensson, Johansson, Svantesson, Fransson, and Paulsson.

Nora Ephron, regissören och manusförfattaren bakom filmer som När Harry mötte Sally och Du har mail, har läst Stieg Larssons Millenniumtrilogi och är väl något, tja, skeptisk. Läs hennes underhållande text i senaste numret av The New Yorker, eller här.

Tags:

The New Yorker ger: framtidens litteratur-Amerika!

The New Yorker ger: framtidens litteratur-Amerika!

Niklas Eriksson

The New Yorkers listor över de 20 mest talangfulla unga författarna kommer inte särskilt ofta. Men när de väl gör det är de något av litteraturjournalistikens motsvarighet till när de tyngsta nordamerikanska hockeyjournalisterna går samman för att dela ut Hart Memorial Trophy till den mest värdefulla spelaren (sker förresten nu den 23 juni, nominerade: Sidney Crosby, Alexander Ovechkin, Henrik Sedin).

Nu har det gjort det igen. Listan som presenteras i The New Yorkers juninummer är den första sedan 1999 och ganska mycket här hänt. Den här gången består inte listan uteslutande av vita 33-åriga män från Brooklyn som samlar på Flaming Lips-vinyler och koketterar med sitt utanförskap. Chimamanda Ngozi Adichie (En halv gul sol) flyttade från Nigeria till Philadelphia när hon var 19. Rivka Galchen är en judisk professorsdotter från Toronto som är mest intresserad av meteorologi och psykiatri. Den yngsta i gänget, 24-åriga Téa Obreht är uppvuxen i Jugoslavien. Just Obreht får nog betraktas som det största ”stjärnskottet” – hennes debutroman (The Tiger’s wife) kommer först nästa år, men utdrag har redan publicerats i prestigefyllda antologier. Äldst i wizkid-gänget (regel: max 40 bast) är Chris Adrian, 39-årig Esquire-favorit som debuterade med den FASS-tjocka undergångsromanen The children’s hospital för några år sedan. Mest etablerad är kanske Jonathan Safran Foer, glasögonormen från Washington som älskas av alla från Joyce Carol Oates till Salman Rushdie.

Förutom att exakt hälften av listan utgörs av kvinnor (mot genanta fem av 20 förra gången), har det också skrivit ganska mycket om att den samlade textkatalogen här handlar om olycklig kärlek, destruktiv kärlek, omöjlig kärlek eller om att kärlek som sådan är slöseri med tid. Det där är säkert sant. Men vem vet, kanske kan det uppvägas av att både Safran Foer och hans orimligt begåvade äkta maka, Nicole Krauss, båda finns med på listan. De bor i Brooklyn, har två välartade ungar och brukar fira påsk med Richard Gere. I finlitteratur-Amerika 2010 känns det nästan otäckt rebelliskt.

Tags: ·

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

På plats: Jonathan Raban, Tea Party Convention, Opryland Hotel, Nashville

Johan Wirfält

Det finns människor som redan på klippbordet kan avgöra om en viss film kommer bli en blockbuster. Malcolm Gladwell, popsociologen ni vet, berättade om dem i New Yorker för ett par år sedan. Med hjälp av ett dataprogram analyseras en film utifrån ett antal givna parametrar, därefter kan blockbustermagikerna säga hur mycket pengar rullen kommer spela in.

Ett av de viktigaste kriterierna för att en film ska slå på biograferna, får vi veta, är att den förmedlar känslan av att vara på plats.

Samma sak gäller givetvis för ett reportage. Att lyckas knyta ihop detaljerna på plats, där det händer, med det större skeendet är den mest grundläggande beståndsdelen i all reportagejournalistik. Joan Didion är som bekant en mästare på det där. Och i det bästa reportage jag läst i vår, brittiske reseförfattaren Jonathan Rabans rapport från det amerikanska Tea Party-konventet i Nashville i senaste numret av New York Review of Books, finns ett stycke som borde skrivas in i framtida journalistutbildningarnas kursmaterial.

Det är 126 ord i en artikel på över 4000, men med dem bygger Raban den här bron mellan plats och skeende så snyggt att jag var tvungen att lägga i från mig tidningen första gången jag läste dem. Här:

The scenic route from my hotel room to the convention center led through nine acres of jasmine-scented tropical rain forest, contained by interlocking atriums that resembled London’s 1851 Crystal Palace. Bridges and winding pathways ran past waterfalls and fountains through a dense jungle of banana trees, palms, hibiscus, bougainvillea, cannas, ferns, vines, and orchids. “Mississippi flatboats” took passengers on circuits of the shallow canal that looped around Delta Island, and on my walk, I’d pass Epcot-style recreations of old French New Orleans; an antebellum planter’s mansion; a bit of Italy; a quaint village street, possibly English; and a Dublin pub. Such a concentrated dose of surreality, taken before breakfast, helped to prepare one for life in the alternative world that was on offer in the ballroom.

Därifrån beskriver Raban hur talarna på tepartykonventet kallar Barack Obamas valseger för “vårt Pearl Harbor”, och USA med Obama som president “Tredje riket” – de första två var Roosevelts nya giv och Lyndon B Johnsons strid mot segregation och fattigdom.

“Yvigt överdrivna metaforer blommade som det tropiska lövverket precis utanför”, skriver Raban.

Bra grejer.

Tags: ·

The New Yorker & Lady Gaga

The New Yorker & Lady Gaga

Redaktionen

The New Yorker hittar ni såklart på Press Stop.

Tags:

Dagens citat

Dagens citat

Redaktionen

The Olympics is a time when we wonder about the big things, such as: Why do male skaters dress like that? Why do female skaters dress like that? Why are skaters still using the themes from “Zorba the Greek” and “Love Story”? Are speed-skating outfits comfortable? Why is that sledding event called “the skeleton”? Why does Bob Costas’s hair get darker every year? Where can I get biathlon lessons? Why is there no women’s ski jumping? What’s with all the cowbells?

Nancy Franklin har kollat på OS i två veckor och är full av frågor i veckans The New Yorker. Hon är glad att spelen är över och konstaterar att Vancouver 2010 framför allt kommer bli ihågkommet för den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritashvilis död, trots arrangörernas desperata försök att flytta fokus från sina egna missar.

Tags:

Omslagsnördorama

Omslagsnördorama

Redaktionen

Ni vet hur det här. Ibland vaknar Göran Everdahl-nörden inom en och kräver ett gränslöst frosseri i månadstidningstrivia. Man kan inte gå och lägga sig innan man kontrollerat hur många pilar det egentligen var som genomborrade Muhammad Alis lekamen på omslaget till Esquire i april 1968. Man bara måste återse Annie Leibovitz lekfulla Rolling Stones-porträtt av John Lennon och Yoko Ono, taget några timmar innan dödsskjutningen i december 1980.

Arkiveringsprojektet coverbrowser.com bjuder inte bara på den här typen av legendarisk bildhistoria, utan täcker det mesta från Vogue och National Geographic till bilblaskor och ofattbart esoteriska japanska modellflygplanstidningar. Oftast med ambitionen att vara komplett – The New Yorker är till exempel representerad med hela 3 696 omslag och täcker hela klabbet fram till och med våren 2007.

På bilden: Esquire från den fina 50-talsera när art directorn Henry Wolf hade fria händer; tidningen Mad tolkar Woodstockgenerationen; det allra första numret av The New Yorker i februari 1925; franska filmsnobbtidningen Positif peppar för A Clockwork Orange.

Fotnot: För den som är lagd åt det hållet har coverbrowser.com även en försvarlig mängd historiska serietidningsomslag att utforska, men det bör göras i samråd med din husläkare.

Text: Niklas Eriksson

Tags: · · · · · ·

Var är The New Yorker-mannens pappa?

Var är The New Yorker-mannens pappa?

Redaktionen

The New Yorker firar den här veckan sin 85-årsdag. Den 21 februari 1925 utkom första numret. Omslaget pryddes av en snobbig överklassdandy som fick namnet Eustace Tilley. Dandyn är ritad av den idag framlidne tecknaren Rea Irvin, en tillbakadragen man som inte gjorde mycket väsen av sig uppe på redaktionen. Det gick så långt att The New Yorker-ikonen Brendan Gill blandade ihop Irvin med en annan tecknare på kontoret, och till slut föll han helt i glömska.

“In this age of find-everything-now, Rea Irvin is nowhere to be found. Do a Google image search and you just get twenty-eight thousand Eustace Tilleys,” skriver tecknaren Chris Ware i en fin liten hyllningsartikel. Idag är den monokel- och hattprydde mannen en lika viktig symbol för The New Yorker som Swooshen är för Nike. Veckans jubileumsnummer kommer med fyra olika omslag skapade av serietecknarna Chris Ware, Adrian Tomine, Dan Clowes och Ivan Brunetti. Självklart är herr Eustace Tilly med på ett hörn. Vi väljer att se det som en hälsning till Rea Irving.

Tags:

En stark insändare

En stark insändare

Klas Ekman

Det finns insändare, och så finns det insändare. I det senaste numret av New Yorker (en tidning jag givetvis bara läser för artiklarna), publiceras det en som borde bli klassisk.

En industridesigner vid namn Eva Stricker Zeisel (se bilden) har reagerat över en recension av Arthur Koestler-biografi.

Enligt henne hade hon inte alls fått Koestler att bli kommunist i Berlin 1931:

”This is silly. I was never a communist, and never encouraged Koestler (or any one else) to become one, or to ’lurch to the left’. I worked in Russia, and in many other countries, but I was apolitcal. My arrest in Russia, in 1936, for ’conspiring to kill Stalin’ was a trumped-up charge.”

Eva Stricker Zeisel dejtade Koestler och fyller 104 år 2010.

Hon lär, åtminstone enligt vad jag förstått, fortfarande vara fullt upptagen med att arbeta.

Jag älskar verkligen tanken på en så gammal människa som inte bara lyckas hetsa upp sig över en recension (hur välmotiverat det än är) utan också lyckas sammanfatta en liten del av ett uppenbarligen vanvettigt spännande liv i fyra snabba meningar.

New Yorkers journalister måste ha fått svår prestationsångest efter det där. Med den sortens läsare går det inte att slarva med fakta.

P.S. Det finns förmodligen en anledning till att Eva håller koll på tidningen. För drygt tre år sedan tillägnades hon själv en liten artikel

Tags: