Det finns människor som redan på klippbordet kan avgöra om en viss film kommer bli en blockbuster. Malcolm Gladwell, popsociologen ni vet, berättade om dem i New Yorker för ett par år sedan. Med hjälp av ett dataprogram analyseras en film utifrån ett antal givna parametrar, därefter kan blockbustermagikerna säga hur mycket pengar rullen kommer spela in.
Ett av de viktigaste kriterierna för att en film ska slå på biograferna, får vi veta, är att den förmedlar känslan av att vara på plats.
Samma sak gäller givetvis för ett reportage. Att lyckas knyta ihop detaljerna på plats, där det händer, med det större skeendet är den mest grundläggande beståndsdelen i all reportagejournalistik. Joan Didion är som bekant en mästare på det där. Och i det bästa reportage jag läst i vår, brittiske reseförfattaren Jonathan Rabans rapport från det amerikanska Tea Party-konventet i Nashville i senaste numret av New York Review of Books, finns ett stycke som borde skrivas in i framtida journalistutbildningarnas kursmaterial.
Det är 126 ord i en artikel på över 4000, men med dem bygger Raban den här bron mellan plats och skeende så snyggt att jag var tvungen att lägga i från mig tidningen första gången jag läste dem. Här:
The scenic route from my hotel room to the convention center led through nine acres of jasmine-scented tropical rain forest, contained by interlocking atriums that resembled London’s 1851 Crystal Palace. Bridges and winding pathways ran past waterfalls and fountains through a dense jungle of banana trees, palms, hibiscus, bougainvillea, cannas, ferns, vines, and orchids. “Mississippi flatboats” took passengers on circuits of the shallow canal that looped around Delta Island, and on my walk, I’d pass Epcot-style recreations of old French New Orleans; an antebellum planter’s mansion; a bit of Italy; a quaint village street, possibly English; and a Dublin pub. Such a concentrated dose of surreality, taken before breakfast, helped to prepare one for life in the alternative world that was on offer in the ballroom.
Därifrån beskriver Raban hur talarna på tepartykonventet kallar Barack Obamas valseger för “vårt Pearl Harbor”, och USA med Obama som president “Tredje riket” – de första två var Roosevelts nya giv och Lyndon B Johnsons strid mot segregation och fattigdom.
“Yvigt överdrivna metaforer blommade som det tropiska lövverket precis utanför”, skriver Raban.
Bra grejer.
