“Where am I? What am I doing? What for? She tried to get up, to drop backwards; but something huge and merciless struck her on the head and rolled her on her back.” Hey, this sounds familiar. Did I already read this? Should I break up with Larry before or after Zumba class?

Bara en liten spalt ur veckans New Yorker. På några hundra tecken skildrar Patricia Marx hur det känns att läsa Anna Karenina i trängseln på tunnelbanan. Tankar som fladdrar mellan ryska släktträd, statusrader på Facebook, livsavgörande beslut och Zumba-pass. Lite fånigt kanske. Men det är ju just den där lättheten som gör att man gillar New Yorker.

Årets starkaste omslag?
“Jag gillade Candys James Franco in drag-omslag, men såg att Fredrik Strage redan tagit upp det. Så jag slår ett slag för The New Yorkers WTC-omslag, väldigt stämningsfullt, konstnärligt och starkt på en och samma gång. Franska Libérations Steve Jobs-omslag tyckte jag också mycket om, liksom Vanity Fairs senaste Lady Gaga-omslag, tjusigt, intressant och inbjudande på en och samma gång (men det kanske räknas som 2012?). Sen tycker jag att världens bästa filmmagasin Little White Lies omslag genomgående håller hög klass.”

Årets roligaste läsning?
“Nu låter det här kanske lite förmätet med tanke på att det publicerades i ‘min’ tidning, men Fredrik Strages reportage om fanatiska vhs-samlare i Cinema i somras var helt underbar; rolig, nördig varm och galen på en och samma gång. Älskar när texter är nördiga och gripande på ett osentimentalt sätt, av samma anledning gillade jag Filters knäck på Ludvig Strigeus.”

Årets viktigaste text?
“Filters rep om Hannes Råstam fullständigt golvade mig, annars har jag faktiskt känt mig smått besviken på den på senaste – men kanske har man blivit bortskämd efter alla maffiga rep de publicerat genom åren. Håller med Klas Ekman om att Fokus just nu gör vansinnigt kvalitativ journalistik.”

Årets största besvikelse?
“Blev lite besviken på Icon, faktiskt. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men trots en del riktigt bra artiklar kände jag mig på något sätt lite tom efter det att jag läst första numret. Så tom att jag inte ville köpa nästa utgåva.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Ingen aning. Ghadaffi? Den arabiska våren och utvecklingen i MENA-regionen har vänt upp och ned på mångt och mycket, inte minst medialt.”

Vad ser du mest fram emot 2012?
“En djuplodande diskussion om internets och sociala mediers påverkan på synen på källkritik. Det börjar bli tröttsamt med konspirationsteorier och allt detta ifrågasättande av vedertagna fakta, som flödar på nätet.”

Elin Larsson är chefredaktör på filmtidningen Cinema. Deras sista nummer någonsin finns ute nu. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.

Årets starkaste omslag?
“Offsides regnbågsfärgade fotbollssko till Anders Bengtssons text om Anton Hysén.”

Årets roligaste läsning?
“Det nya datorspelsmagasinet Fienden känns skönt nytänkande i all sin bisarrdism! Debutnumrets text om tjejen som var besatt av Sonic the Hedgehog var i och för sig mer tragisk än rolig, men ändå. Den minns man. Fokus tycker jag också blir allt vassare. Deras text om Lasse Hallström, där de inte pratade med Lasse Hallström, var befriande: den visade att man inte alltid måste prata med dem man skriver om – ibland blir det tvärtom bättre om man låter bli.”

Årets viktigaste text?
“Martin Schibbyes och Johan Perssons uteblivna reportage om Lundingruppens verksamhet i etiopiska Ogaden. Vi kommer förmodligen aldrig få klarhet i vilken roll företagets säkerhetstjänst spelade vid gripandet – digitala spår på Martins webblogg tyder på att de åtminstone höll koll på honom och Johan redan veckorna innan den etiopiska armén gillrade sitt bakhåll – men var målet att slippa undan strålkastarljuset kan man konstatera att de sköt sig själva i foten.”

Årets största besvikelse?
“Besvikelser bygger på icke infriad förväntan, och eftersom jag har så låga förväntningar slipper jag att bli besviken. Det är mer så att jag ibland kan bli förbannad, eller uppgiven: »Men så HÄR jävla uselt kan man väl ändå inte få skriva?« Då kan det handla om småsaker egentligen… som osorterad kronologi. Eller att all spänning i en text avslöjas redan på första raden. Det händer att jag slänger tidningar i väggen, eller sätter mig och bankar dem i soffbordet. Hade jag haft vissa skribenter i rummet hade jag velat klappa till dem. Jag vet att vissa kollegor betraktar mig som något slags textfascist, men för mig är det enkelt: om du ber en takläggare att lägga om taket, blir du förbannad om han dyker upp med pensel och börjar måla om fasaden. Man borde kunna ställa samma hantverksmässiga grundkrav på en journalist, men av någon anledning är landets tidningar fulla av texter som tyder på motsatsen.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2011?
“Givetvis någon av modeprofilerna, de som gick från att vara just kändisar till att helt bära varsin tidning. Om sedan Blondinbella, Elin Kling eller Sofi Fahrman bäst personifierade 2011 är bortom min bedömningskompetens. Jag är djupt fascinerad av hela fenomenet. Jag förstår hur de stora tidningsförlagens tänker: »Om nu de unga tjejerna sitter och läser de här modebloggarna istället för att läsa våra tidningar, låt oss istället göra tidningar av modebloggarna!« Jag tror inte att det funkar så. I alla fall inte i längden. Det är sällan en smart idé att försöka ta betalt för saker som folk mycket enklare kan få tag på helt gratis.”

Vad ser du mest fram emot 2012?
“På något sätt ska jag se till att klämma in lite pappaledighet. Min yngsta dotter fyller tre snart, och än så länge har jag bara hunnit med de där första tio dagarna.”

Mattias Göransson är chefredaktör på Filter och grundare av Offside. Under hela december kommer vi att fortsätta summera tidningsåret 2011 här på Sidbloggen, med hjälp av några av landets bästa tidningsmakare.

Rooney Mara makes every scene that she appears in jump. She strips off and climbs right onto Daniel Craig, as Mikael Blomkvist. Craig looks a little surprised. In this movie, he is modest, quiet, even rather recessive. It’s Mara’s shot at stardom, and he lets her have it.

The New Yorkers uppburne filmkritiker David Denby kan inte slita blicken från Rooney Mara i den första recensionen av The Girl with the Dragon Tattoo. Texten, som publiceras i veckans nummer, har fått bolagscheferna att rasa, då ingen fick skriva om filmen före Lucia. Här kan du höra Denby berätta mer om David Finchers tolkning av Stieg Larsson – som han tycker är betydligt bättre än den svenska – och kalla Lars von Trier för en clown.

“Birnbaum – there’s another artist who had the audacity to darken the whole page and then put a little spot of color. And it tickles me, because these little colorful itty-bitty kids are going to frighten that whole neighborhood”, säger Booth. Du hittar hans övriga sju val här.

På tal om The New Yorker. Vi har nämnt den tidigare – men artikeln om chefredaktören David Remnick i senaste numret av Port är verkligen värd varenda en av de 145 kronorna tidningen kostar. Författaren Nicholson Baker besöker The New Yorkers kontor på tjugonde våningen i Condé Nasts hus vid Times Square. Men texten är ingen regelrätt intervju, inget på-plats-reportage. Det är en essä där Nicholson över några sidor – på ett bedårande vis – berättar om världens bästa veckotidning och om branschens hårdast arbetande redaktör. Och så Brigitte Lacombes närgågna foton av den mytomspunna redaktionen. Utan tvekan veckans bästa semesterläsning.

It’s hard to think of Beyoncé as an advocate for anything but an ideal of spritzy competence. She is a quiet meritocrat, celebrating the pleasure of doing things well and not making a particularly big deal of it. Which is a fairly unisex sentiment, if you’re listening closely. For those who need a firmer guiding hand, Gaga can push you along.

The New Yorkers uppburne musikkritiker Sasha Frere-Jones ställer popvärldens två mäktigaste spelare just nu mot varandra. Och kommer fram till slutsatsen att de på många sätt, både musikaliskt och ideologiskt, är raka motsatser. Läs mer i veckans nummer.

The conceit is fleshed out by Paris itself. Allen’s love letter to the city is earnest and gravely romantic. He begins the film with conventional views of the Place de la Concorde, Montmartre, and so on. He seems to be saying, “Yes, these are clichés, but they’ve become clichés because this is the most beautiful place on earth.” As always, for Allen, beauty is inseparable from good taste and luxury – creamy-walled hotel rooms, restaurants with tall mirrors, gilt molding, and flower-laden tables. No less than Carla Bruni, the First Lady, does a cameo role, as a museum guide expounding on Rodin’s life.

Karaktärerna är ovanligt skissartade. Dialogen så rakt på sak att den nästan är pinsam. Och Owen Wilson känns inte särskilt trovärdig i rollen som den hyllade författaren Gil Pender, vars första Parisbesök mynnar ut i en sentimental tidsresa till Hemingway och Picassos tjugotal. Men The New Yorkers filmkritiker David Denby kan i veckans nummer ändå inte låta bli att falla för Woody Allens Cannes-aktuella Midnight in Paris. En film som så ytterst motvilligt och tvetydigt levererar sensmoralen: bra konst kan aldrig födas ur nostalgi.