Vilken är årets bästa text? Ja, det är en fråga utan svar förstås. Vad hade 2010 varit utan John Cassidys fantastiska psykoanalys av Wall Street i The New Yorkers decembernummer? Utan den där Jonathan Franzen-intervjun i Time. Utan New Scientists magiska skeptics-jobb. Utan hemma-hos-hängen med Chloë Sevigny och Carl Johan De Geer, som liksom inte kunnat dyka upp någon annan stans än i Apartamento. Utan Rolling Stones definitiva Stanley McChrystal-jobb. Utan Johanna Koljonens briljanta Fokus-krönikor, Erik Nivas fotbollsgrundforskning och Amy Gillettes självterapeutiska genomgångar av vad som retat upp henne mest under veckan.
Tja, hur som helst. Fantastiskt tidningsår, men någon ska ju vara bäst. I år är det Nancy Jo Sales som vi bara inte kan komma förbi. Vanity Fairs sylvassa contributing editor som tycks ha uppfunnit en helt egen genre någonstans mellan kulturkritik, gossip och undersökande kriminaljournalistik. 2010 har hon fått ur sig inte mindre än tre reportage som vart och ett kunnat toppa en sådan här lista.
I höstas kom tegelstensintervjun “Adrift …”, om den finns inte så mycket att säga mer än att det kan vara det klokaste som sagts om Lindsay Lohans självdestruktion i något medium.
I det nummer som ligger ute nu (januari 2011) “The Quiad Conspiracy”, en fullständigt bisarr reseberättelse om hur skådespelaren Randy Quaid (ja precis, Cousin Eddie!) och hans fru Evi Quaid upplever sig vara förföljda av attentatsorganisationen “The Hollywood Star Whackers” och därför lever ett paniskt, kringflackande liv mellan den lilla timmerstugan i Vancouver och den “deceptively roomy” Toyota Prius som får agera flyktfordon när parets hotbild ser som värst ut. “Are either of you mentally unstable, schizophrenic, or on drugs?”, undrade Good Morning Americas nyhetsankare när Quaid-konspirationen började hitta ut i media. Det undrar, någonstans mellan raderna, Nancy Jo Sales också, men det hon kommer tillbaka med blir inte något svar utan ett av de mest smärtsamma och mångbottnade personporträtten vi läst på flera år.
Det tredje jobbet? Det är det bästa: “The suspects wore Louboutins” från Vanity Fairs marsnummer (bilden). Historien om Alexis Neiers och de andra överklass-gone-thugs-brudarna i “The Bling Ring”, gänget som systematiskt plundrat förmögna Hollywood-kändisar som Paris Hilton, Audrina Partridge, Orlando Bloom, Megan Fox och, just, Lindsay Lohan (som ju var extra enkel att ta sig in hos eftersom hon satt i slammern). Det här är precis den typ av kändisjournalistik vi behöver 2010. När de flesta medier nöjer sig med ett livlöst moraliserande och uppdragna bilder på Orlando Blooms swimmingpool (se Sofis Mode) berättar “The suspects wore Louboutins” hela historien med hjärta, hängivenhet och en data crunching-vilja som mycket sällan syns när det gäller simpel kändisjournalistik.
PS: Du som är sugen, missa inte heller de här klassiska jobben av samma skribent:
1/ “Somebody Hung My Baby”, om en afroamerikansk man i Belle Glade, Florida som enligt polisens uppgifter ska ha begått självmord. Efter Nancy Jo-Sales artikel avgick polischefen.
2/ “The Golden Suicides”, om två framgångsrika multimediakonstnärer i New York som plötsligt begick konsekutiva självmord (japp, hon dras visst till temat). Artikeln är på gång att filmatiseras av den oväntade duon Gus Van Sant/Bret Easton Ellis.
