Häromveckan sände SVT en dokumentär om den nyligen avlidne kriminalreportern och författaren Dominick Dunne. Filmen, som ligger på SVT Play, har redan uppmärksammats på andra ställen än Sidbloggen. Vilket inte är så konstigt. Dunne hade ett levnadsöde som gjort för en dokumentär eller spelfilm. Först var han en hyfsat framgångsrik Hollywood-producent, sedan eremit i en stuga när ingen ville ge honom några jobb eller ta i honom med en mycket lång stör. Comebacken kom i och med hans livs tragedi, mordet på dottern och den påföljande rättegången, om vilket han fick skriva i Vanity Fair.
Men själv hängde jag upp mig på scenerna i dokumentären där vi fick se Dominick Dunne sitta vid sitt lilla skrivbord. I ett annars påkostat hem var han nu placerad på en märkligt skraltig och sliten stol som försämrade hans redan dåliga hållning. Närsynt tryckte han näsan mot skärmen i en ställning som borde ha tvingat fram regelbundna naprapatbesök. Det är förstås inget ovanligt – på de flesta redaktioner jag besökt eller jobbat på har kontorsstolarna varit mer eller mindre skadliga för ryggen. Frågan är varför journalister och redaktörer så ofta brukar ge blanka fan i hur de sitter.
Sidbloggen skickade ut en liten enkät till några utvalda mediearbetare för att undersöka deras stolvanor. Först ut är journalisten Walter Repo som tilldelades utmärkelsen Årets Frilans 2007.
Vad har du för arbetsstol?
”Under snart 20 år, hela min karriär, har jag nött en enkel Chippendale-stol i mörkt, bonat trä. Inköpt för en femtiolapp på välgörenhetsloppis. Den förmedlar en askes, men känns samtidigt levande då den har formats av mänsklig hand. Stolen har enbart en funktion: att fysiskt stötta mig fram till sista punkt. Den har en orubblighet och uthållighet som gift sig bra med min hållning till skrivandet. Dessvärre har den på senare tid även gett mig ryggsmärta. Därför ligger vi i skilsmässa. Rättare sagt, vi har tagit en paus för att se var vi vill sitta. Just nu sitter hon i källaren och ser rätt besviken ut. Sedan ett par veckor flörtar jag med en nyimporterad Herman Miller Aeron med fylliga armstöd i läder. Det känns lite som att jag har importerat något från ett land inom ’den nya ekonomin’ efter järnridån. Vi talar inte samma språk och hon har ett för plastigt yttre, även om detta inte är den mest spacklade modellen. Jag tycker att hon knarrar irriterande för minsta smårörelse. Man ser ju inte vad man har förrän i backspegeln. Så jag återgår nog till livskamraten i källaren.”
Är det viktigt för dig hur du sitter när du skriver?
”Ett tag funderade jag på att randa stående, som Hemingway. Men då måste jag tänka på att ha golv med rätt fjädring. Det kan bli en kostsam historia att bygga om skrivkammaren. Det viktiga är inte hur jag sitter ergonomiskt, utan vad jag sitter i. Du och din stol måste ha en gemensam historia som ni bygger vidare på. Om sentimentalitet någonsin har ett värde så är det här. Stolen får heller inte vara för klen, då den måste orka med skribentens känslolägen och skiftande viktlägen under en karriär. Och ni måste kunna åldras värdigt tillsammans. Därför får den inte vara för prålig. Det överlastade åldras sällan snyggt, vilket även gäller för texter. Annars är läget där stolen placeras minst lika viktigt. Utsikt mot någon form av natur är ett måste för mig, precis som tystnad. Människor vill jag inte se när jag skriver. En skrivkammare ska för mig vara tajt som en bunker och innehålla allt jag behöver om kriget kommer. Skrivkammaren är min kommandocentral. Där vill jag vara alert och inte sitta för bekvämt. En skrivstol är ett verktyg, inte något att slappa i.”
Hur påverkar stolen ditt skrivande?
”Är stolen en förlängd ryggrad som bidrar till att måla min text? Ja, men inte om vi talar om inspiration. Det har sagts innan och jag instämmer: inspiration är för amatörer. En hantverkare arbetar bäst med egna verktyg som prövats under lång tid och ansetts fungera längre än en trend. Det är varken koketteri eller tillfällighet att Jan Guillou hamrar på samma skrivmaskin år efter år. Skrivmaskinen, precis som min Chippendale-stol, är något handfast, inget flummigt nytänkande med en massa spakar och finesser som kräver manualer. Enkelhet är väsentligt för något så kreativt och samtidigt hantverksmässigt som skrivande. Allt annat tenderar att distrahera och i värsta fall sabotera arbetet. Enkelhet i en skrivstol håller dig skärpt, fokuserad. Accessoarer till skrivandet är till för att släta ut dåligt samvete över att du sviker ditt dagliga pensum. Jag arbetar hellre än speglar mig i polerat ädelträ och designstolar.”
Varför sitter så många journalister och redaktörer på så dåliga stolar?
”Sitter du 10-15 timmar per dygn i samma stol, år efter år utvecklar du ett band till den. Det är allmänmänskligt. Förklaringen är nostalgi, för en skrivmaskin eller stol som har varit med under större delen av din produktion är inget du kastar i första taget. Av allt omkring dig dagligen finns det inget, inte ens din livskamrat, som är så fysiskt nära dig så länge under din livstid som en skrivstol. Den väl insuttna stolen är dessutom ett handfast utropstecken i skrivkammaren som påminner dig om din produktion. Flyttas den eller byts ut rubbas det invanda, det du för säkert vet fungerar och vars åsyn triggar dig att sätta dig ned och arbeta. En annan möjlig aspekt är att skrivandet kan vara ett flyktigt yrke. Då blir stolen i ditt undermedvetna något varaktigt och tryggt som binder samman dåtid med nutid. Det tangerar inte vidskeplighet, utan är ett slags själslig nostalgi som kan vara nyttig och idéskapande.”
Vilken är den ultimata skrivstolen, tycker du?
”En stubbe i vildmarken.”
Walter Repo är journalist och författare. Bland hans uppdragsgivare återfinns tidningar som Café, Arena, Vanity Fair, Esquire, Aftonbladet, Dagbladet och The Times. Förra året utkom han med den uppmärksammade reportageantologin ”I brottets spår” (Atlas) och skriver nu på en biografi om folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg.
