En tidning skickade mig en gång till Rom för att gå på en presskonferens för Ocean’s twelve som snart skulle ha premiär. På grund av det redan då dåliga ekonomiska läget fick jag stanna två dagar. De tjänade mer på att ha kvar mig därnere än på att flyga hem mig.
Den första morgonen knallade jag ner till Forum i god tid för att leta upp rätt ställe för presskonferensen. Tyvärr gick jag vilse på en kulle och kom dit först tjugo minuter innan det var dags. Då var salen redan full.
När Brad Pitt och Matt Damon kom in i salen började det att mumlas frenetiskt och de journalister som behövde använda tolk började pilla på sina headsets.
En moderator, en riktig liten mini-Hitler, gjorde entré och började domdera om ordning och reda. Sedan började han fördela frågorna.
Någon undrade om de hade det kul ihop på inspelningen. Någon annan undrade om de hade det trevligt på inspelningen. En tredje undrade om det varit roligt på inspelningen.
Den fjärde frågan var en riktig klassiker, det som i branschen kallas för ”medelhavsfrågor”.
“Har ni någonsin varit i Egypten”?
Herregud, detta var signalen som skulle öppna för en tsunami av geografiska spörsmål gällande mindre frusna länder än mitt eget. Jag sträckte upp armen så högt att en muskel började värka. Men min plats var alltför långt bak, de verkade inte se mig.
En kvinna ställde sig upp och påstod att Brad Pitt alltid spelade ärlig, rak, snäll, hård eller något sånt. Jag fattade aldrig vad hon ville, och det är jag inte säker på att Brad heller hade gjort.
“Tell that to my wife”, sa han och jag blev oerhört upphetsad. Ryktena om honom och Angelina var i full gång, men han var fortfarande gift med Jennifer Aniston. Här fanns ett sant kvällstidningsscoop! Jag kunde bara inte för mitt liv begripa exakt vad för fråga karln hade svarat på. På något sätt gällde det ett karaktärsdrag, men kvinnan ifråga hade stammat fram en hel massa under en lång harang som tagit upp säkert två av tjugo minuter.
Jag knackade på bänkgrannen. Hade han hört? Nej, han begrep tydligen inte engelska över huvud taget.
”Intervjuerna” fortsatte.
Hade de besökt Turkiet? Hade de någon gång passerat Grekland? Tyckte de om Spanien? Hade de varit i Italien? Ja men just det – de var ju faktiskt det just nu. Förlåt.
“One last question”, sa moderatorn.
Jag stod och viftade och hoppade, men de valde min konkurrent – en trind man i 30-årsåldern.
“Har ni någonsin varit i Israel?”, frågade han.
Brad Pitt tittade på Matt Damon.
“Nej”, sa bägge två i munnen på varandra.
Moderatorn harklade sig och förklarade att presskonferensen var över.
På väg ut hamnade jag bakom den israeliske mannen. Jag ”råkade” sparka till honom hårt på hälen (inte av några antisemitiska skäl, jag var bara en dålig förlorare).
Han tittade argt på mig, men jag gav honom bara en sur blick och fortsatte att gå.
“Satans jävla medelhavsfrågor”, muttrade jag.
Hur skulle jag nu få veta om de någonsin varit i Sverige?
Exemplet ovan är förhoppningsvis lite talande. Men då och då ställs frågan om varför vi inte har någon riktigt bra och bred filmtidning?
FLM är fantastisk, men kan nog inte direkt påstås flirta med den publik som drömmer om att få veta allt om Avatar, 3D-teknik eller Johnny Depps inre liv.
Tyvärr är det en rätt naiv förhoppning från början. Svårigheterna gäller även internationell press och stora magasin. Nästan alla de tidningarna är beroende av Hollywoodstjärnor för att sälja, alltså blir de stora intervjuer som delas ut för det mesta rätt vänliga och utslätade. Rolling Stone har i och för sig kunnat skicka iväg en sån som Chris Heath för att hänga lite med någon enormt känd människa då och då, men det resulterar ändå oftast i en rätt snäll text.
Sight & Sound har intressanta intervjuer med regissörer, men som bäst är de nästan alltid när de skriver om gamla filmer. Samma sak gäller Uncut, The Word och Vanity Fairs berättelser bakom filmklassiker som exempelvis Ung rebell. Femtio eller tjugo år efteråt går det att dra fram intressanta storys. I nuet går det däremot inte, för då har man bränt broarna till Hollywood.
Dessutom har ju Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter ett extraknäck som filmproducent… Det stora problemet för en svensk tidning är ett annat. Vi har inte många invånare, och vårt lands journalister blir därför till största del är beroende av så kallade junkets. Det är inte riktigt samma sak som intervjuer, utan snarare att betrakta som rundabordskonferenser där du delar rum med minst fem andra kollegor. Möjligheten att ställa följdfrågor är milt sagt begränsad.
Detta gäller även på hemmaplan.
Ibland får vi, som i exemplet ovan, nöja oss med presskonferenser någonstans. Vilket då faktiskt anses vara en chans till att få fram något unikt.
Just därför bör vi vara tacksamma för våra filmfestivaler, som den som nu pågår i Göteborg. Det är i stort sett bara där och då som vi ibland får tillfälle att ställa direkta frågor och få direkta svar. Om vi har tur.
