Häromdagen var vi nere hos Malin Löwgren på Press Stop Regeringsgatan här i Stockholm. I skyltfönstret ut mot gatan hade hon radat upp juninumret av Uncut. Fyra olika omslag; med Bob i fyra olika åldrar, poser och frisyrer. Några minuter efter att tidningen nått butiken och skyltfönstret började de män som missbrukar Dylan ramla in. En efter en.

“De kommer småspringandes in. Ibland knuffas de för att hinna först fram till musikhyllan. En man lade ut ett trettiotal Uncut på golvet och granskade varenda noggrant för att hitta det allra finaste och minst skadade exemplaret”.

Juninumret av Uncut innehåller en så kallad “lost interview”. Författaren Robert Sheldon pratar allvar med en amfetamin-speedad Bob Dylan i ett flygplan mot Colorado i mars 1965. Det är, om vi ska vara helt ärliga, för oss oinvigda, helt hopplös läsning. Men det är väl så det ska vara.

“Vill man samla alla fyra omslag får man skynda sig”, låter Malin hälsa. “De börjar ta slut”.

Vill ni läsa mer om Dylan-fanatism kan vi rekommendera Hanna Fahls artikel i DN, samt Fredrik Wikingssons självdiagnos “Någonstans finns en käpp” i samma tidning.

Vanity Fair uppmärksammar detta genom att låta skribenten David Kamp författa en fiktiv intervju med den framlidne popstjärnan, en text som inleds med orden: “The scars run up and down John Lennon’s torso, unignorable souvenirs of that night nearly 30 years ago when a team of Roosevelt Hospital physicians, led by Dr. Stephan Lynn, heroically patched back together an upper body torn open by the gun of Mark David Chapman.” Osmakligt? Något. Finns att läsa här.

Brittiska poptidningen Q gör hela novembernumret till en specialare, fyra exklusiva omslag, bland annat två med tidigare opublicerade bilder tagna av Yoko Ono och David Bailey. Ono skriver även förordet till tidningen. “We have been collaborating exclusively for some time with Yoko Ono to deliver this genuine collector’s issue”, säger chefredaktören Paul Rees till The Guardian.

Även Uncut uppmärksammar dagen genom specialaren Lennon – The ultimate music guide. 148 sidor av gamla intervjuer plockade från Melody Maker och NME. Ute nu!

Och på tal om Twilight – Malin tipsade oss om den här People Magazine Twilight-specialen, ute nu.

På tal om Uncut: Enligt Andres Lokko har tidningen “genomgått en betydligt intressantare metamorfos, en organisk utveckling mot något överraskande modernt och interaktivt.” Efter att ha läst Springsteen-specialen är vi nog beredda att inte hålla med.

När jag bläddrar i ett nytt nummer av Classic Rock Magazine är det som att bli 16 år igen. Tidningen är en tidsmaskin som tar mig tillbaka till Björns Musik i Västervik. Känslan är densamma som när ”Muscle of love” med Alice Cooper eller Bad Companys debutplatta kom: förväntan, nyfikenhet och glädje. Rock´n´roll-glädje.

”Roligt att du säger det”, säger Scott Rowley, chefredaktör för Classic Rock Magazine på telefon från London. ”Vi pratade om just det här på redaktionen för några dagar sedan. Drömmen för oss är att Classic Rock ska ge den känslan.”

Engelska månadsmagasinet Classic Rock är tidningen för oss som spelar luftgitarr när ingen ser, och tydligen är vi många: tidningen är en succé. Idag säljer den mer än både New Musical Express och gamla hårdrockbibeln Kerrang. Upplagan var över 71 000 vid senaste mätningen, och snart är den ifatt Uncut, som ligger kring 76 000 exemplar varje månad.

Classic Rock är hopplöst otrendig. Ett hårdrockmagasin som skriver om de gamla klassiska banden för att de är viktiga, inte bara för att de helt plötsligt blir trendigt retro.

”Vi är rockfans som skriver för rockfans”, säger Scott Rowley. ”Det är ärlig, rejäl journalistik. Vi respekterar våra läsare och låter till exempel en journalist som gillar och kan en speciell genre inom hårdrocken recensera just sådana plattor.”

Classic Rock Magazine startades 1998 av Dave Ling och Jerry Ewing. En one-off, var det tänkt, men den sålde så bra att Future Publishing gav ett go ahead för en månadstidning.

”De flesta andra tidningar nonchalerade den här musiken och där kom vi och tog den på allvar”, säger Scott Rowley.

Classic Rock knöt upp en rad hårdrockskribenter med världsrykte: Dave Ling och Jerry Ewing är nämnda, men Mick Wall, Geoff Barton och Malcolm Dome knöts snart till tidningen. Idag medarbetar också så tunga namn som Charles Shaar Murray och Nick Kent.

”Vi låter skribenterna få utrymme och har de en bra story får den bli sex-åtta sidor. Skribenterna är personligheter och ger tidningen karaktär”, säger Scott Rowley.

Classic Rock Magazine skriver lika gärna om ett obskyrt band från slutet av 60-talet som ett nytt band som rockar i den genre som kallas just Classic Rock.

”Folk som gillar Led Zeppelin och Free gillar också The Answer”, säger Scott Rowley.

Reportagen och intervjuerna är långa, detaljrika och härligt rocknördiga. Recensionsavdelningen är packad med både nytt och återutgivningar.

Nördigheten är underbar när den så bespottade symfonirocken får ta lika mycket plats som ett keyboardsolo av Keith Emerson i sidoprojektet Classic Rock Presents Prog. Retro, visst, men likväl som man kan göra tolv sidor om King Crimson kan man också skriva om de nya symfonirockbanden.

Classic Rock gav nyligen ut ett specialnummer om Slash med hans nya solo-CD. Och i sommar arrangerar tidningen festivalen High Voltage. I senaste numret (#144) är Kiss gästredaktörer, Zeppelin-låten “Kashmir” dissekeras av Mick Wall, storyn om Argent berättas och sorgligt bortglömda Humble Pie får fem sidor.

Jag är ensam hemma. Sätter på Led Zeppelin och spelar luftgitarr. Jag är 52 år fast just nu 16.

Den första morgonen knallade jag ner till Forum i god tid för att leta upp rätt ställe för presskonferensen. Tyvärr gick jag vilse på en kulle och kom dit först tjugo minuter innan det var dags. Då var salen redan full.

När Brad Pitt och Matt Damon kom in i salen började det att mumlas frenetiskt och de journalister som behövde använda tolk började pilla på sina headsets.

En moderator, en riktig liten mini-Hitler, gjorde entré och började domdera om ordning och reda. Sedan började han fördela frågorna.

Någon undrade om de hade det kul ihop på inspelningen. Någon annan undrade om de hade det trevligt på inspelningen. En tredje undrade om det varit roligt på inspelningen.

Den fjärde frågan var en riktig klassiker, det som i branschen kallas för ”medelhavsfrågor”.

“Har ni någonsin varit i Egypten”?

Herregud, detta var signalen som skulle öppna för en tsunami av geografiska spörsmål gällande mindre frusna länder än mitt eget. Jag sträckte upp armen så högt att en muskel började värka. Men min plats var alltför långt bak, de verkade inte se mig.

En kvinna ställde sig upp och påstod att Brad Pitt alltid spelade ärlig, rak, snäll, hård eller något sånt. Jag fattade aldrig vad hon ville, och det är jag inte säker på att Brad heller hade gjort.

“Tell that to my wife”, sa han och jag blev oerhört upphetsad. Ryktena om honom och Angelina var i full gång, men han var fortfarande gift med Jennifer Aniston. Här fanns ett sant kvällstidningsscoop! Jag kunde bara inte för mitt liv begripa exakt vad för fråga karln hade svarat på. På något sätt gällde det ett karaktärsdrag, men kvinnan ifråga hade stammat fram en hel massa under en lång harang som tagit upp säkert två av tjugo minuter.

Jag knackade på bänkgrannen. Hade han hört? Nej, han begrep tydligen inte engelska över huvud taget.

”Intervjuerna” fortsatte.

Hade de besökt Turkiet? Hade de någon gång passerat Grekland? Tyckte de om Spanien? Hade de varit i Italien? Ja men just det – de var ju faktiskt det just nu. Förlåt.

“One last question”, sa moderatorn.

Jag stod och viftade och hoppade, men de valde min konkurrent – en trind man i 30-årsåldern.

“Har ni någonsin varit i Israel?”, frågade han.

Brad Pitt tittade på Matt Damon.

“Nej”, sa bägge två i munnen på varandra.

Moderatorn harklade sig och förklarade att presskonferensen var över.

På väg ut hamnade jag bakom den israeliske mannen. Jag ”råkade” sparka till honom hårt på hälen (inte av några antisemitiska skäl, jag var bara en dålig förlorare).

Han tittade argt på mig, men jag gav honom bara en sur blick och fortsatte att gå.

“Satans jävla medelhavsfrågor”, muttrade jag.

Hur skulle jag nu få veta om de någonsin varit i Sverige?

Exemplet ovan är förhoppningsvis lite talande. Men då och då ställs frågan om varför vi inte har någon riktigt bra och bred filmtidning?

FLM är fantastisk, men kan nog inte direkt påstås flirta med den publik som drömmer om att få veta allt om Avatar, 3D-teknik eller Johnny Depps inre liv.

Tyvärr är det en rätt naiv förhoppning från början. Svårigheterna gäller även internationell press och stora magasin. Nästan alla de tidningarna är beroende av Hollywoodstjärnor för att sälja, alltså blir de stora intervjuer som delas ut för det mesta rätt vänliga och utslätade. Rolling Stone har i och för sig kunnat skicka iväg en sån som Chris Heath för att hänga lite med någon enormt känd människa då och då, men det resulterar ändå oftast i en rätt snäll text.

Sight & Sound har intressanta intervjuer med regissörer, men som bäst är de nästan alltid när de skriver om gamla filmer. Samma sak gäller Uncut, The Word och Vanity Fairs berättelser bakom filmklassiker som exempelvis Ung rebell. Femtio eller tjugo år efteråt går det att dra fram intressanta storys. I nuet går det däremot inte, för då har man bränt broarna till Hollywood.

Dessutom har ju Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter ett extraknäck som filmproducent… Det stora problemet för en svensk tidning är ett annat. Vi har inte många invånare, och vårt lands journalister blir därför till största del är beroende av så kallade junkets. Det är inte riktigt samma sak som intervjuer, utan snarare att betrakta som rundabordskonferenser där du delar rum med minst fem andra kollegor. Möjligheten att ställa följdfrågor är milt sagt begränsad.

Detta gäller även på hemmaplan.

Ibland får vi, som i exemplet ovan, nöja oss med presskonferenser någonstans. Vilket då faktiskt anses vara en chans till att få fram något unikt.

Just därför bör vi vara tacksamma för våra filmfestivaler, som den som nu pågår i Göteborg. Det är i stort sett bara där och då som vi ibland får tillfälle att ställa direkta frågor och få direkta svar. Om vi har tur.

Förutom att dags- och månadstidningar den senaste månaden varit breddfyllda av listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, eller artiklar om listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, översvämmas vi av siter, böcker och ännu fler siter med listor över allt som varit bra i år och på 00-talet.

Det är förstås ett 00-talsfenomen i sig. Det totala överflödet av information – och sättet att hantera det just i form av listor. Sidbloggen ska inte vara sämre. Därför lät vi ett antal listiga personer lista listorna de aldrig missar.

Kjell Häglund, redaktionschef Residence samt chefredaktör Weirdscience.se.
“Grejen är att jag avskyr årslistor. De kan ibland vara ett bra instrument för att hitta saker man missat eller glömt, och jag ögnar andras listor av det skälet, men bara när jag råkar få dem framför ögonen och aldrig lustfyllt. Jag gissar att jag är lite skadad av min uppväxt och mina första tio år i yrket, från Aftonbladet till Pop, då jag var helt besatt av att uttrycka min coola ‘personlighet’ via listor. Jag gick med i årslisteknarkarnas Narcotics Anonymous när Pop lades ner och har lyckats hålla mig ren sen dess!”

Lisa Corneliusson, chefredaktör Rodeo.net.
“Jag läser alltid New York Magazines listor över årets bästa filmer och böcker. Sedan beställer jag hem alla böckerna på listan, förra året till exempel Aleksandar Hermons The Lazarus Project som är fantastisk.”

Fredrik Strage, författare och journalist.
“Jag läser alltid listorna över årets bästa skivor i Sonic, Uncut, Word, Close-Up och XXL. Jag är ett stort fan av årsbästalistor oavsett vad de handlar om. De är både allmänbildande och underhållande. Ibland saknar jag de maffiga nyårsnummer som Nöjesguiden gav ut i mitten av 90-talet. Då var tidningen hur tjock som helst och innehöll svindlande många årsbästalistor om allt från efterrätter till drum’n'bass-tolvor.”

Jan Eklund, redaktör DN Boklördag.
“Jag missar inte Guardians om årets bästa böcker. Brukar oftast vara författare som tipsar, oftast mycket roligare än när kritikerna gör det.”

Liselotte Watkins, illustratör.
“Best Dressed-listan i Vanity Fair såklart!”

Martin Gelin, författare och journalist.
“Auktoritära årssammanfattningar är kanske en utdöende idé, men New York Times söndagsmagasin brukar ha en fin lista på årets bästa nya idéer och Benjamin Schwarz lista på årets böcker för Atlantic är bra. Time Out New York gör även en lista på årets bästa maträtter i New York som man kan bli helt galen av.”

Björn Jeffery, strateg nya medier Bonnier R&D.
“Jag missar inte Monocle’s årssummering – de är lite listornas magasin med genomgångar och rankingar i varje nummer. De missar aldrig chansen att lyfta fram en bra kvartershandlare från valfri centraleuropeisk stad som ingen har hört talas om. Roligt, på ett oerhört torrt sätt. Förutom det inväntar jag The Economist boklista. Jag läser betydligt fler tidskrifter än böcker, men om jag någon gång ska börja kommer jag att välja någonting från deras lista.”

Margret Attladottir, chefredaktör Nöjesguiden.
“Jag vill se DIN lista över höjdpunkter i nån tidning. Annars ser jag som alltid fram emot Nöjesguidens traditionella Årets bästa skivor och Årets bästa filmer, finns ute nu. Den enda årssammanfattning jag brukar gilla utöver våra egna är journalisten Marcus Joons årsbästalistor, så jag hoppas att någon tidning har den goda smaken att publicera en sådan.”

Daniel Lindström, moderedaktör Café.
“Årets skivor av Andres Lokko i Svenska Dagbladet, Jan Gradvall i Dagens Industri, Fredrik Strage i Dagens Nyheter och Anders Nunstedt i Expressen. Förra året klippte jag till och med ut Jan Gradvalls sida i DI Weekend, satte upp den hemma på kylskåpsdörren, och köpte skivorna – fysiskt – på Rough Trade i London. Det hänger kvar sedan Pop-tiden på 90-talet, den årsbästalistan var ett sätt att leva. Men det var före Spotify, nu blir listorna mer marginaliserade. Jag är plötsligt bara intresserad av helt ny musik, det som släppts i dag, inte för ett halvår sedan. Inom mode, som jag bevakar, är listor av det här slaget fullständigt ointressant. Kläderna är ju redan gamla och slut i butik, eller hur?”

Karin Pettersson, kommunikationschef Socialdemokraterna, tidigare chefredaktör Fokus.
“Jag missar aldrig Guardians lista över årets bästa böcker och julklappstips.”

PS. Mer årslistor: mellan jul och nyår publicerar Sidbloggen årsbästaenkäter där några av Sveriges kunnigaste tidningsmakare sammanfattar tidningsåret 2009. Missa inte det.

Topplistan baseras på omsättning (i kronor) i alla Pressbyråer under oktober.