Igår släppte Ord&Bild årets första nummer. Det utgör också startskottet för en uppdaterad filosofi kring distributionen av tidningen. Sidbloggen har pratat skrivande, statliga stödsystem och iPhone-applikationer med Ord&Bilds nya chefredaktör – författaren Martin Engberg.
Nya numret har temat Avstånd, varför då?
“Att göra en tidskrift innebär alltid att ge sig in i en process som börjar med en idé och slutar med ett resultat som oftast ser helt annorlunda ut än vad man tänkte sig från början, i de allra flesta fallen är det något bra. Det här var ett nummer som mer eller mindre organiserade sig av sig självt: vi hade ett antal texter liggande – texter som kommit från lite olika håll och som vi tyckte om – och så visade det sig att de kunde underordnas temat Avstånd. Sedan specialbeställde vi också ett antal texter, till exempel Helena Granströms essä och Peter Törnqvist prosalyriska text.”
Finns det någon text du är extra stolt över?
“Jag är mycket förtjust i just Helena Granströms essä, där hon pratar om att det kanske smärtsammaste i en människas mognadsprocess är att inse hur avgränsat det egna jaget är. Det är en krävande text som ger mycket tillbaka. Willy Granqvist dikt – som aldrig har publicerats tidigare – är vacker och smärtsam. Leif Holmstrand text om Samuel R Deleanys smutspornografiska roman Hogg är laddad och stark. Jag tycker också om Anna Hanssons novell om att vara ung och att vara på rejv i skogen i Israel – och hur det visar sig betyda något annat än att vara på rejv i skogen i Sverige.”
Du tar nu över som ny chefredaktör för Sveriges äldsta kulturtidskrift. Hur känns det? Och hur tror du läsarna kommer att märka av det?
“Det kommer att märkas, men inte som ett brott, snarare som en långsam förskjutning. Den mest konkreta förändringen kommer nog att vara att det blir lite mer skönlitteratur än tidigare, eftersom det är det område jag kommer ifrån. Jag tror att varje redaktör behöver lite tid på sig för att hitta sin stil – det är på samma sätt som med skrivandet – man behöver en tids sökande innan man hittar det spår man vill följa. I praktiken har jag suttit på redaktionen i drygt ett år, och har redan haft inflytande över hur numren har utformats. Sedan är Ord&Bild delvis en kollektiv process. Runt oss som sitter på redaktionen finns ett stort antal ideellt engagerade personer som är med och diskuterar, blöter och stöter idéer. Det är den största skillnaden mellan att skriva romaner och att göra tidskrifter – man sitter inte ensam. Sedan är det förstås en ära att få arbeta med en tidskrift som har ett så gediget arv, men det är inget jag tänker på till vardags, då hade jag nog blivit förlamad.”
I nya numrets ledare skriver du att ni vill sträcka er utöver tidningspappret, men ändå inte överge det. Kan du utveckla dessa planer?
“Tidskriftens kärna är dess innehåll. I Ord&Bilds fall essän, och de skönlitterära texterna, och det arbete vi lägger ned på att göra dessa så bra som det går. Tidskriften har ju också den fördelen att vi kan ställa texter som ser väldigt olika ut bredvid varandra – till exempel en essä och en dikt – och skapa kopplingar mellan dessa texter som inte funnits där tidigare. Ett bra tidskriftsnummer är ju alltid större än sina enskilda texter. Samtidigt händer det ju väldigt mycket nu med hur vi läser, i och med digitaliseringen. På nätet rör vi oss mellan olika tidningar, texter, bloggar, hemsidor, och förväntar oss att kunna göra det utan att mötas av stängda vägar. Till exempel dagstidningar som tar betalt för sina artiklar. Det här är en förändring som det idag inte riktigt går att veta vart den tar vägen, men som också Ord&Bild behöver förhålla sig till. Jag tror att en tidskrift är mer känslig för de här förändringarna i läsbeteende än vad boken är.”
Så hur tänker ni bemöta denna utveckling?
“Inom kort hoppas vi kunna lansera några av våra nummer i e-format, och en applikation som gör det möjligt att läsa oss på en iPhone. Jag tror också att en del av våra läsare hittar oss via vår hemsida, där vi lägger upp en del material. Det är den digitala biten, men sedan tror jag att Ord&Bild behöver göra som rockbanden måste göra nu för tiden: ge oss ut och möta vår publik oftare. Det har vi också börjat göra här i Göteborg, i och med vår föreläsningsserie Salongen, där vi nu på torsdag (18 februari) visar filmen Waltz with Bashir, tillsammans med en psykolog som analyserar filmen. Det är ett sätt att utnyttja vad tidskrift är. En tidskrift är aldrig bara sitt tidningspapper – den är också de sammanhang som den skapar, i form av diskussioner mellan författare och forskare inför nummer som ska göras, mellan redaktionen och skribenter och liknande. En tidskrift sprider många ringar på vattnet. Sedan är det fortfarande en skön känsla att höra den där dunsen på hallmattan när ett nytt nummer anländer. Och en tidskrift har ju den fördelen att man kan ta med den till stranden, utan att vara rädd för att den ska få saltvatten i hårdvaran och kortslutas.”
Kulturtidskrifternas syfte och mål har diskuterats ganska flitigt under vintern. Vad ser du själv som Ord&Bild:s viktigaste funktion?
“Att odla den sortens texter som inte kan uppstå någon annanstans. Det kan vara att beställa en essä av en författare som inte själv skulle ha kommit på att skriva om just det ämnet, eller att specialbeställa en dikt. Och att välja. I en tid när antalet texter tycks oändlig, blir det viktigare än tidigare att man som läsare kan vända sig till sammanhang där någon lagt ned omsorg på att ta fram ett intressant material. Det är också viktigt att definitionen av vad en kulturtidskrift – i förhållande till stödsystemet – även i fortsättningen tillåts vara bred, så att det går att göra tidskrifter där texter om litteratur, samhälle, politik och filosofi kan få fortsätta existera sida vid sida. Förslaget om en snävare definition – som hotar att beröva de tidskrifter som mer renodlat ägnar sig åt samhällsdebatt – hotar att göra vårt tidskriftsklimat fattigare, vilket är en demokratisk förlust.”
Vad är det svåraste respektive roligaste med att göra en kulturtidskrift 2010?
“Det svåraste är det som förmodligen är svårast också för dagstidningarna, och andra medier, alltså att konkurrensen om det mediala utrymmet är stort. Det är förstås inte något enbart negativt, vi har större möjlighet att själva lyssna på de kanaler vi är intresserade av, men papperstidningens storhetstid är nog förbi, vilket också gäller kulturtidskriften. Det roligaste är mindre tidsbundet: att vara en del av den process som tidningsmakeri innebär är väldigt stimulerande, och mindre ensamt än att sitta på sin kammare och skriva.”
Vilka tidskrifter läser du helst just nu?
“Subaltern brukar jag alltid kika i när den kommer till redaktionen. Hemma dimper London Review of Books regelbundet ned i brevlådan, även om jag inte lika regelbundet hinner läsa den. Norska Vagant är en annan favorit. Sedan hade jag önskat att det fanns dagstidningar med mer ambitiösa kultursidor, och sneglar till exempel gärna på The New Yorker.”
