I måndags kom jag hem från en synnerligen tidningspornografisk resa till New York. Eller rättare sagt, tidningsdesignspornografisk. Jag reste med Samira Bouabana och Angela Tillman Sperandio från designbyrån Hjärta Smärta och vi hade två mål: fixa släppfest för Hall of Femmes: Ruth Ansel, den första boken i vår serie om kvinnliga grafiska designers, och göra uppföljningsintervjuer till våra kommande böcker, som jag är redaktör för.
Projektet Hall of Femmes initierades av Hjärta Smärta för ett år sedan när de insåg att de saknade äldre, kvinnliga förebilder i sitt yrke. De började leta och hittade fantastiska designers som borde nämnas jämte giganter som Alexey Brodovitch och Paul Rand, men som knappt ens får några träffar på Google. Ett sådant exempel är Ruth Ansel. Läs gärna vad Annina Rabe skrev här på bloggen om henne i höstas.
Vi var lite nervösa inför släppfesten, som hölls på ett galleri i Chelsea, men det blev en helt grym kväll. Eftersom Ruth jobbade länge som art director på Vanity Fair hade många av gästerna på festen koppling dit. Mannen i glasögon till höger på bilden, vars mage putar ut lite mjukt och intressant under tröjan, är fotografen Todd Eberle, photographer-at-large. Han fotograferar Ruth som klivit in i galleriets skyltfönster och poserar med boken. Mingelfotografen är utskickad från Patrick McMullan, som har en kändiskolumn i tidningen varje månad. På bilden syns också Stefania Malmsten, svenskt formgivaräss, till vänster. Sedan är det jag då, längst ut till höger. Har tyvärr ingen koppling till Vanity Fair.
Som journalist är det ju en dröm att få frottera sig med amerikanska kolleger, men det var först när vi såg mingelbilderna som vi fattade vilka som faktiskt varit där – man vet ju inte hur folk ser ut! Fabien Baron, editorial director på Interview och allmänt geni, var förbi en sväng till exempel. Jag tror att jag eventuellt råkade köra på honom med vår barnvagn. Ruth berättade att Annie Leibovitz hade osat att hon skulle komma, men dök aldrig upp. Det var lika bra det, det hade liksom blivit för mycket.
Efter festen var det middag med några av kvinnorna som vi ska göra böcker om. Det kändes helt överväldigande att sitta runt samma bord som Ruth Ansel, Janet Froelich, Yolanda Cuomo, Tomoko Miho och Katerina Denziger. Men då tröttnade tyvärr mina två barn helt och vi fick sitta vid bordsänden och mata den ena med lax och potatis och vagga den andra till sömns. Missade alla formgivaranekdoter och skvaller om Dick Avedon.
För Samira och Angela handlar Hall of Femmes om att träffa och uppmärksamma sina designhjältar. Först såg jag på projektet som intressant och bra, och ett roligt sätt att hjälpa mina vänner. Men efter arbetet med Ruthboken och intervjuerna nu i veckan inser jag att jag blivit djupt påverkad av de olika kvinnoliv vi får lära oss om. De flesta av kvinnorna började arbeta på 60-talet, när kvinnor inte hade en självklar roll i arbetslivet, och det är otroligt intressant att få höra om deras olika sätt att hantera samhällets förväntningar, sina egna tvivel, kärleken till tidningar och sitt starka kall till yrket.
Det mest drabbande mötet i veckan var med den 93-åriga fotografen Lillian Bassman. Hon är främst känd för sina svartvita kvinnobilder, men vi vill uppmärksamma henne för hennes insatser som art director på Junior Bazaar, där hon verkade tillsammans med Brodovitch 1945-48. Från början var det tänkt att Lillian skulle vara ensam art director, men när Brodovitch fick nys om det blev han ursinnig och hon föreslog att de skulle ta uppdraget tillsammans.
Lillian Bassman bor i ett gammalt stall på Upper East Side, som hon och hennes man Paul Himmel lät bygga om till ateljé 1958. Hon sitter i en fåtölj med sina bara fötter på en fotpall. Efter en period av svag hälsa har hon en syreslang som går från öra till öra, via näsan. Den kommer hon tyvärr aldrig att bli av med. Men hon jobbar fortfarande varje dag och vägrar låta hälsan komma före inspirationen.
Paul och Lillian flyttade ihop när hon var 15. Hennes föräldrar var bohemer och det blev hon och Paul också. De flyttade till Greenwich Village i mitten av 30-talet och levde på kanten av samhället, i en liten krets av tillåtande människor. Somrarna tillbringade de i ett hus på Fire Island tillsammans med Richard Avedon och hans första fru, Doe. När Lillian blev gravid fick de flytta till ett lugnare samhälle, på en annan strand, eftersom livet i huset var för dekadent. ”Det var väldigt tråkigt på den andra stranden” säger hon ”jag tyckte inte att det var så roligt att vara mamma.” Istället för att sluta jobba, så jobbade hon ännu mer när barnen kom. Hon berättar hur hon alltid kom hem för att bada och lägga dem, men att hon och Paul gick ut igen så fort de somnat.
Lillian Bassman har konsekvent gått emot alla samhällets regler för hur en kvinna förväntas uppföra sig. Det är en sak att göra det på 60-talet. En helt annan att göra det på 40-talet. Jag frågar om hon aldrig har brytt sig om vad andra tycker.
”Nej. Gör du det?” svarar hon och ser plirande på mig.
Läs gärna mer om både projektet och resan på halloffemmes.blogspot.com där Angela och Samira berättar fina anekdoter och visar bilder från de olika träffarna.
