Sidbloggen – en blogg om Pressbyråns tidningar

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen – en blogg om Pressbyråns tidningar header image 4

Vanity Fair

Jungfrufärder: iPad

Jungfrufärder: iPad

Redaktionen

Den 27 januari avtäckte Steve Jobs iPad. Bara någon vecka senare intog tidningen Wireds minst sagt äppelfanatiska chefredaktör Chris Anderson scenen på TED för att visa hur marsnumret skulle se ut i den omsusade läsplattan (fint, häftigt och med inslag av Alec Baldwin, för oss som inte var på plats).

Nu står det klart vilka övriga titlar inom Condé Nast-koncernen som föräras tidiga iPad-releaser. I samband med att själva manicken skeppas till butik i, som det ser ut nu, början på april kommer tungviktaren GQ hänga på låset helt ”reconfigured, redesigned, and re-imagined for Apple’s iPad”. I juni ansluter Vanity Fair och senare under sommaren även George Costanzas favoritmagasin, Glamour.

Man riktigt hör hur det klunkas joltcola och nattmanglas ute på de ledande magasinsredaktionerna. För Condé Nast är förstås inte de enda som har mardrömmar om att sitta och sova när framtidens läskultur springer förbi.

40-årsjubilerande Interview gör till exempel ett stort nummer av att tidningens grundare, Andy Warhol, varje dag i veckan ”embraced the new” och släpper framåt vårkanten ett mastodontpaket för iPad bestående av februari-, mars- och aprilnummer samt en födelsedagsutgåva featuring vampyrförförerskan Kristen Stewart.

Text: Niklas Eriksson

Tags: · · · ·

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Johan Wirfält

Hur vitt – ja, hudfärgen – är Hollywood? Nu för tiden inte särskilt, att döma av det senaste årtiondets Oscarvinnare och filmsuccéer. Ungefär som på Audrey Hepburns tid, om man å andra sidan lyssnar med senaste Vanity Fair.

Omslaget till Vanity Fairs marsnummer, plåtat av Annie Leibovitz och i svenska tidningshyllor sedan ett par dagar tillbaka, är som att ta en tidsmaskin tillbaka till 50-talets sista skälvande år och slutet på Hollywoods guldålder. När Vanity Fair-redaktionen presenterar “2010 års nya ansikten” är de alla vita, väna och viktminskande, som vore Abbie Cornish, Kristen Stewart, Amanda Seyfried, Rebecca Hall et al på väg till en evig kopp frukost-te på Tiffany’s. Och som om Halle Berry, J-Lo, Li Gong, Jennifer Hudson, Eva Mendes, Li Gong eller Gabourey Sidibe aldrig burit en film på egen hand.

På andra sidan Atlanten är folk förbannade. USA Today rapporterar om en bloggbävning mot Vanity Fairs konservatism, på andra håll dras, inte helt oväntat, rasistiska paralleller. Jezebel siktar in sig på kärnfrågan: Är det Vanity Fair som är problemet, eller själva Hollywood?

Utan att ha suttit med på VF:s redaktionmöten, törs jag påstå: Båda. Få, kanske ingen, av världens tidningsredaktioner är så väl försänkta i Hollywoodsmaskineriet som Vanity Fair. Graydon Carter har själv producerat åtskilliga filmer, flera av tidningens redaktörer har regisserat dokumentärer eller skrivit manus till spelfilmer. Framför allt är Carter och kompani som bekant vänner med halva Hollywoodeliten. När andra redaktioner åtminstone utåt försökte upprätthålla en aura av oberoende, blev Vanity Fairs efterfest till Oscarsgalan redan för mer än ett decennium symbolen för den utsuddade gränsen mellan högprofilerad nöjesjournalistik och högprofilerad nöjesindustri.

Med andra ord: De nio vita Audrey Hepburn-klonerna skulle inte hamna på Vanity Fairs omslag om inte tidningens redaktörer uppfattade att det här är vad som rör sig i Hollywoodchefernas huvuden. Därifrån är det naturligt att resonera om internaliserat rastänkande, om att Halle Berry och Jennifer Hudsons Oscars eller de sex nomineringarna till Precious bara är en sorts kompensation, ett sätt att hålla minoriteterna nöjda medan Hollywoodtåget tuffar på som alltid. Men ingen är väl förvånad? Det är knappast en nyhet att det är en vit, vacker och bantande kvinna i 25-årsåldern Harvey Weinstein ser framför sig när han tänker “filmstjärna”.

Om man lyfter blicken en aning kan man istället fundera på orsakerna till att just Vanity Fairs marsnummer ser ut som det gör – just nu. Själv uppfattar jag den här typen av Audrey Hepburn-vurm inte så mycket som ett utslag av rasism, som av den kanske mest Hollywodska av känslor: Nostalgi.

Det är som bekant kris i filmindustrin. Precis som tidningsbranschen står den inför en strukturell omvandlig som på sikt kan rubba hela det hollywodska studiosystemets fundament. Ur det perspektivet blir Vanity Fair-omslaget i grunden inte en fråga om rastänkande, utan snarare en panikslagen branschs försök att hitta fast mark under fötterna. Det är nostalgiskt, självmytologiserande, tillbakablickande – en bild av något som snart inte längre finns, och som man därför längtar efter så mycket mer.

Tags:

Vår nya medarbetare: Ika Johannesson!

Vår nya medarbetare: Ika Johannesson!

Redaktionen

Låt oss stolt välkomna en ny medarbetare till Sidbloggen – Ika Johannesson! Ni kanske känner igen henne från Studio Pop, som ena halvan bakom tidningen SEX, eller från Filter där hon numera är redaktionsmedlem. Ika kommer tycka och tänka, kritisera och hylla. Vi ställde några frågor för att få reda på lite mer om hennes tidningsintresse.

Hur ser din relation till tidningar ut?
“Djup och passionerad. Jag minns fortfarande dagen då min ett år äldre granne Martin ringde på dörren och visade sitt helt färska exemplar av den nya tidningen Okej. Jag var sju år och Hasse Carlsson i Noice var på omslaget, jag blev alldeles knäsvag. Sedan prenumererade jag tills jag blev alldeles för gammal. Som barn gjorde jag egna tidningar och sålde till grannar och tillverkade presskort för att ha i hatten, mest för att Kalle Anka ibland hade det när han ryckte in som fotograf. Att jag sedan blev journalist förvånade ingen i min familj.”

Vilka tidningar har du jobbat för?
“Jag har gått landsortstidningsvägen och jobbade på Hallands Nyheter och Nynäshamns-Posten innan jag kom till DN 1998. Samma år gjorde jag mitt första stora magasinsjobb, ett porträtt på Cajsa-Lisa Ejemyr för Stereo som var Slitz musikaliska systertidning, när Slitz hade börjat fokusera mer på bröst och brudar. Vi gick ut och åt middag på One Happy Cloud, en då väldigt hipp restaurang i Stockholm, och jag åt sushi för första gången i mitt liv. Det smakade jävligt märkligt. Sedan dess har jag jobbat på radio och TV, och skrivit för magasin som Sonic, Residence och ST Press. 2002 startade jag och Vejde Gustafsson tidningen SEX, en intervjutidning om alternativ populärkultur, som vi drev i fem år. Strax efter att vi lade ner den blev jag erbjuden att vara med och dra igång reportagemagasinet Filter, där jag jobbar idag.”

Ditt bästa tidningsfynd?
“En hög med gamla Interview från början av 80-talet som låg i fönstret på Stadsmissionen vid Nytorget i Stockholm. Jag trodde inte mina ögon och sprang genast in och köpte allihop, för något bisarrt lågt pris som 20 kronor styck.”

Din största tidningsbesvikelse?
“Skjut mig, men ibland känns det som om jag är den enda i hela Sverige som inte tycker att Pop är den bästa tidning som någonsin gjorts. När jag kom in på Journalisthögskolan i Göteborg fick jag förklarat för mig att den var fullkomligt oumbärlig och gick och köpte några nummer, men kände mig sällan vare sig inkluderad eller intresserad av texterna. Det finns självklart briljanta undantag, men det var något med den allmänna interna attityden i tidningen som jag inte pallade. Precis som med Ultra när den kom hem i brevlådan några år tidigare.”

En artikel du aldrig glömmer?
“Jag vet inte om jag skulle tycka att den var lika bra idag, men Thord Erikssons artikel om Micael Bindefeld i ett gammalt nummer av Nöjesguiden bar jag med mig som inspiration under lång tid. Jag kommer ihåg att jag tänkte att sådär vill jag skriva. En annan text som etsat sig fast är det feta Vanity Fair-reportaget om sanningen bakom JT Leroy, som publicerades för ett par år sedan. Det var extra drabbande eftersom jag själv hade gått på bluffen och både pratat med honom/henne i telefon och mailat under flera år.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Jag gömmer ingen, men de tidningar jag frekvent läser som inte anses vara coola är väl: Mama, Family Living, Svensk Damtidning och Föreningen Flygande Veteraners medlemstidning. Jo, förresten, jag kan nog fan ha lagt undan Mama någon gång.”

Roligaste intervjun du gjort den senaste tiden?
“Eftersom jag bara jobbar halvtid för Filter och är mammaledig andra halvtiden så gör jag inte så många intervjuer just nu. Roligast under senaste åren var när jag följde med Robyn på Madonnaturnén för ett drygt år sedan. För det första är Robyn fantastisk grym som artist, för det andra är hon astrevlig och för en reporter är turnémiljön väldigt tacksam att skriva om. De flesta av mina favorituppdrag har just varit att följa med band på turné. Bear Quartet för DN På Stan våren 2000 var grymt, men allra roligast var att hänga med Soundtrack of Our Lives på fyra USA-spelningar för Sonic våren 2003. Herregud vilken citatfest det var.”

Den nedlagda titel du saknar mest?
“Det finns naturligtvis hur många som helst som hade varit fantastiska att få läsa när de gavs ut, som Harper’s Bazaar på 50-talet, Rolling Stone på 60-talet, Creem på 70-talet och Ritz på 80-talet – för att nämna några få. Men den tidning som jag själv fick uppleva och som jag saknar är amerikanska intervjutidningen Index. Den började komma ut 1996 och jag upptäckte den två år senare. Då trycktes den i A3-format och i inlagan användes bara typsnittet Courier i rätt stor grad. Jag tyckte om tonen och blandningen av människor, och Index var en stor inspiration för oss när vi startade SEX. Index lades ner 2005, men då hade den varit rätt intetsägande i ett par år. Hemsidan finns fortfarande kvar och lite då och då läggs nya texter ut. Framför allt den roliga webserien Downtown Delusional Divas, som handlar om Swann, Oona och AgNess som försöker ta sig fram i konstvärlden.”

Numret du har läst flest gånger?
“En Index från januari 1999 som innehåller intervjuer med bland andra Diamanda Galás, Genesis P-Orridge och Shane Hewitt. Ett fullständigt lysande nummer.”

Vad kommer du skriva om på Sidbloggen?
“Denna min bloggdebut kommer att bli en ventil för mitt behov av att diskutera tidningsvärlden; allt ifrån innehåll och form till nyheter.”

Tags: · · · · · · · · · · · · · · · · · ·

Turistreporter: AA Gill

Turistreporter: AA Gill

Redaktionen

Den brittiske, dyslektiske och av Gordon Ramsey portförbjudne matkritikern AA Gill har inga problem att få uppdrag. Idag har han så många fans, inte minst i journalistkretsar, att hans inköpslistor från Tesco mycket väl kan ges ut i franska band.

Mest till sin rätt kommer dock AA Gill i en alldeles särskild litterär genre – den där man “gör saker”. Precis som amerikanske släktingen Joe Queenan är bäst när han flyttar till Paris för att klaga på fransmän, är AA Gill bäst när han, som i höstas, skjuter babianer i Sunday Times.

Nu har AA Gill gjort saker igen. I senaste numret av Vanity Fair reser den 55-åringe retstickan, med anledning av 150-årsjubileet av Om arternas uppkomst, till kreationistmuseet i Kentucky. Det är magnifik läsning. Och lång. Som medresande fotograf har han skådespelaren Paul Bettany, aktuell i rollen som Charles Darwin i biografifilmen Creation.

“The Creation Museum isn’t really a museum at all. It’s an argument. It’s not even an argument. It’s the ammunition for an argument. It is the Word made into bullets. An armory of righteous revisionism. This whole building is devoted to the literal veracity of the first 11 chapters of Genesis: God created the world in six days, and the whole thing is no more than 6,000 years old. Everything came at once, so Tyrannosaurus rex and Noah shared a cabin.”

Kristendomsundervisning har inte känts så här angeläget sedan Ricky Gervais slog igenom.

Text: Niklas Eriksson. Foto: Paul Bettany.

Tags: ·

Filmjournalistikens villkor

Filmjournalistikens villkor

Klas Ekman

En tidning skickade mig en gång till Rom för att gå på en presskonferens för Ocean’s twelve som snart skulle ha premiär. På grund av det redan då dåliga ekonomiska läget fick jag stanna två dagar. De tjänade mer på att ha kvar mig därnere än på att flyga hem mig.

Den första morgonen knallade jag ner till Forum i god tid för att leta upp rätt ställe för presskonferensen. Tyvärr gick jag vilse på en kulle och kom dit först tjugo minuter innan det var dags. Då var salen redan full.

När Brad Pitt och Matt Damon kom in i salen började det att mumlas frenetiskt och de journalister som behövde använda tolk började pilla på sina headsets.

En moderator, en riktig liten mini-Hitler, gjorde entré och började domdera om ordning och reda. Sedan började han fördela frågorna.

Någon undrade om de hade det kul ihop på inspelningen. Någon annan undrade om de hade det trevligt på inspelningen. En tredje undrade om det varit roligt på inspelningen.

Den fjärde frågan var en riktig klassiker, det som i branschen kallas för ”medelhavsfrågor”.

“Har ni någonsin varit i Egypten”?

Herregud, detta var signalen som skulle öppna för en tsunami av geografiska spörsmål gällande mindre frusna länder än mitt eget. Jag sträckte upp armen så högt att en muskel började värka. Men min plats var alltför långt bak, de verkade inte se mig.

En kvinna ställde sig upp och påstod att Brad Pitt alltid spelade ärlig, rak, snäll, hård eller något sånt. Jag fattade aldrig vad hon ville, och det är jag inte säker på att Brad heller hade gjort.

“Tell that to my wife”, sa han och jag blev oerhört upphetsad. Ryktena om honom och Angelina var i full gång, men han var fortfarande gift med Jennifer Aniston. Här fanns ett sant kvällstidningsscoop! Jag kunde bara inte för mitt liv begripa exakt vad för fråga karln hade svarat på. På något sätt gällde det ett karaktärsdrag, men kvinnan ifråga hade stammat fram en hel massa under en lång harang som tagit upp säkert två av tjugo minuter.

Jag knackade på bänkgrannen. Hade han hört? Nej, han begrep tydligen inte engelska över huvud taget.

”Intervjuerna” fortsatte.

Hade de besökt Turkiet? Hade de någon gång passerat Grekland? Tyckte de om Spanien? Hade de varit i Italien? Ja men just det – de var ju faktiskt det just nu. Förlåt.

“One last question”, sa moderatorn.

Jag stod och viftade och hoppade, men de valde min konkurrent – en trind man i 30-årsåldern.

“Har ni någonsin varit i Israel?”, frågade han.

Brad Pitt tittade på Matt Damon.

“Nej”, sa bägge två i munnen på varandra.

Moderatorn harklade sig och förklarade att presskonferensen var över.

På väg ut hamnade jag bakom den israeliske mannen. Jag ”råkade” sparka till honom hårt på hälen (inte av några antisemitiska skäl, jag var bara en dålig förlorare).

Han tittade argt på mig, men jag gav honom bara en sur blick och fortsatte att gå.

“Satans jävla medelhavsfrågor”, muttrade jag.

Hur skulle jag nu få veta om de någonsin varit i Sverige?

Exemplet ovan är förhoppningsvis lite talande. Men då och då ställs frågan om varför vi inte har någon riktigt bra och bred filmtidning?

FLM är fantastisk, men kan nog inte direkt påstås flirta med den publik som drömmer om att få veta allt om Avatar, 3D-teknik eller Johnny Depps inre liv.

Tyvärr är det en rätt naiv förhoppning från början. Svårigheterna gäller även internationell press och stora magasin. Nästan alla de tidningarna är beroende av Hollywoodstjärnor för att sälja, alltså blir de stora intervjuer som delas ut för det mesta rätt vänliga och utslätade. Rolling Stone har i och för sig kunnat skicka iväg en sån som Chris Heath för att hänga lite med någon enormt känd människa då och då, men det resulterar ändå oftast i en rätt snäll text.

Sight & Sound har intressanta intervjuer med regissörer, men som bäst är de nästan alltid när de skriver om gamla filmer. Samma sak gäller Uncut, The Word och Vanity Fairs berättelser bakom filmklassiker som exempelvis Ung rebell. Femtio eller tjugo år efteråt går det att dra fram intressanta storys. I nuet går det däremot inte, för då har man bränt broarna till Hollywood.

Dessutom har ju Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter ett extraknäck som filmproducent… Det stora problemet för en svensk tidning är ett annat. Vi har inte många invånare, och vårt lands journalister blir därför till största del är beroende av så kallade junkets. Det är inte riktigt samma sak som intervjuer, utan snarare att betrakta som rundabordskonferenser där du delar rum med minst fem andra kollegor. Möjligheten att ställa följdfrågor är milt sagt begränsad.

Detta gäller även på hemmaplan.

Ibland får vi, som i exemplet ovan, nöja oss med presskonferenser någonstans. Vilket då faktiskt anses vara en chans till att få fram något unikt.

Just därför bör vi vara tacksamma för våra filmfestivaler, som den som nu pågår i Göteborg. Det är i stort sett bara där och då som vi ibland får tillfälle att ställa direkta frågor och få direkta svar. Om vi har tur.

Tags: · · ·

Veckans omslag

Veckans omslag

Redaktionen

Där kom den. 10-talets första kioskvältare. En barbröstad Tiger Woods i tjuvmössa och hantlar plåtad av Annie Leibovitz. Bilden är tagen några veckor innan bilkraschen och erkännandet. Numret släpps i USA idag och borde landa i Sverige om några veckor. Annie berättar om uppdraget: “Tiger is an intensely competitive athlete – and quite serious about his sport. I wanted to reveal that in these photos. And to show his incredible focus and dedication.”

Tags:

Tidningsåret 2009: Jan Gradvall

Tidningsåret 2009: Jan Gradvall

Redaktionen

Årets bästa tidning?
“New Yorker. Under ett av de sämsta tidskriftsåren någonsin har den varit bättre än någonsin. Tvåa kommer The Word.”

Årets starkaste omslag?
“Kan inte välja ett, men tycker Time Magazine genomgående har väldigt tydliga och bra omslag. Att göra omslag handlar inte om att lägga till utan att rensa bort.”

Årets snyggaste modejobb?
“Under 2009 har jag kommit till insikt om att jag är fullständigt ointresserad av mode.”

Årets roligaste läsning?
“Porträttet på James Cameron i New Yorker.”

Årets största besvikelse?
“Vanity Fair. Totalt tappat fingertoppskänslan. En månadstidning om tjocka och smala miljonärer.”

Vilken kändis sammanfattar tidningsåret 2009?
“Michael Jackson.”

Jan Gradvall är journalist, författare och en av Sveriges mest inflytelserika skribenter. Han är närmast aktuell med boken Tusen svenska klassiker.

Tags: · · ·

Listorna vi inte missar

Listorna vi inte missar

Johan Wirfält

En vän sa så här: ”Årslistor är som shoppinglistor. De säger inget om helheten men indikerar vad som fanns tillgängligt under en avgränsad period och ger därmed en fingervisning om våra konsumtionsmönster.” Med det må det vara som det är, men hur som helst: Vi är mitt i 2009 års listsäsong och den är längre, både tidsmässigt och sett till antalet listor som produceras, än någonsin. Ett helt decennium ska ju sammanfattas.

Förutom att dags- och månadstidningar den senaste månaden varit breddfyllda av listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, eller artiklar om listor med allt som varit bra i år och på 00-talet, översvämmas vi av siter, böcker och ännu fler siter med listor över allt som varit bra i år och på 00-talet.

Det är förstås ett 00-talsfenomen i sig. Det totala överflödet av information – och sättet att hantera det just i form av listor. Sidbloggen ska inte vara sämre. Därför lät vi ett antal listiga personer lista listorna de aldrig missar.

Kjell Häglund, redaktionschef Residence samt chefredaktör Weirdscience.se.
“Grejen är att jag avskyr årslistor. De kan ibland vara ett bra instrument för att hitta saker man missat eller glömt, och jag ögnar andras listor av det skälet, men bara när jag råkar få dem framför ögonen och aldrig lustfyllt. Jag gissar att jag är lite skadad av min uppväxt och mina första tio år i yrket, från Aftonbladet till Pop, då jag var helt besatt av att uttrycka min coola ‘personlighet’ via listor. Jag gick med i årslisteknarkarnas Narcotics Anonymous när Pop lades ner och har lyckats hålla mig ren sen dess!”

Lisa Corneliusson, chefredaktör Rodeo.net.
“Jag läser alltid New York Magazines listor över årets bästa filmer och böcker. Sedan beställer jag hem alla böckerna på listan, förra året till exempel Aleksandar Hermons The Lazarus Project som är fantastisk.”

Fredrik Strage, författare och journalist.
“Jag läser alltid listorna över årets bästa skivor i Sonic, Uncut, Word, Close-Up och XXL. Jag är ett stort fan av årsbästalistor oavsett vad de handlar om. De är både allmänbildande och underhållande. Ibland saknar jag de maffiga nyårsnummer som Nöjesguiden gav ut i mitten av 90-talet. Då var tidningen hur tjock som helst och innehöll svindlande många årsbästalistor om allt från efterrätter till drum’n'bass-tolvor.”

Jan Eklund, redaktör DN Boklördag.
“Jag missar inte Guardians om årets bästa böcker. Brukar oftast vara författare som tipsar, oftast mycket roligare än när kritikerna gör det.”

Liselotte Watkins, illustratör.
“Best Dressed-listan i Vanity Fair såklart!”

Martin Gelin, författare och journalist.
“Auktoritära årssammanfattningar är kanske en utdöende idé, men New York Times söndagsmagasin brukar ha en fin lista på årets bästa nya idéer och Benjamin Schwarz lista på årets böcker för Atlantic är bra. Time Out New York gör även en lista på årets bästa maträtter i New York som man kan bli helt galen av.”

Björn Jeffery, strateg nya medier Bonnier R&D.
“Jag missar inte Monocle’s årssummering – de är lite listornas magasin med genomgångar och rankingar i varje nummer. De missar aldrig chansen att lyfta fram en bra kvartershandlare från valfri centraleuropeisk stad som ingen har hört talas om. Roligt, på ett oerhört torrt sätt. Förutom det inväntar jag The Economist boklista. Jag läser betydligt fler tidskrifter än böcker, men om jag någon gång ska börja kommer jag att välja någonting från deras lista.”

Margret Attladottir, chefredaktör Nöjesguiden.
“Jag vill se DIN lista över höjdpunkter i nån tidning. Annars ser jag som alltid fram emot Nöjesguidens traditionella Årets bästa skivor och Årets bästa filmer, finns ute nu. Den enda årssammanfattning jag brukar gilla utöver våra egna är journalisten Marcus Joons årsbästalistor, så jag hoppas att någon tidning har den goda smaken att publicera en sådan.”

Daniel Lindström, moderedaktör Café.
“Årets skivor av Andres Lokko i Svenska Dagbladet, Jan Gradvall i Dagens Industri, Fredrik Strage i Dagens Nyheter och Anders Nunstedt i Expressen. Förra året klippte jag till och med ut Jan Gradvalls sida i DI Weekend, satte upp den hemma på kylskåpsdörren, och köpte skivorna – fysiskt – på Rough Trade i London. Det hänger kvar sedan Pop-tiden på 90-talet, den årsbästalistan var ett sätt att leva. Men det var före Spotify, nu blir listorna mer marginaliserade. Jag är plötsligt bara intresserad av helt ny musik, det som släppts i dag, inte för ett halvår sedan. Inom mode, som jag bevakar, är listor av det här slaget fullständigt ointressant. Kläderna är ju redan gamla och slut i butik, eller hur?”

Karin Pettersson, kommunikationschef Socialdemokraterna, tidigare chefredaktör Fokus.
“Jag missar aldrig Guardians lista över årets bästa böcker och julklappstips.”

PS. Mer årslistor: mellan jul och nyår publicerar Sidbloggen årsbästaenkäter där några av Sveriges kunnigaste tidningsmakare sammanfattar tidningsåret 2009. Missa inte det.

Tags: · · · · · · · · · · ·

21 dec: Toby Youngs drömmar

21 dec: Toby Youngs drömmar

Klas Ekman

Den är lika omöjlig att hoppa över som Alla presidentens män.

Toby Youngs Hopplös och hatad av alla har för evigt skrivit in sig i magasinslitteraturens kanon, som en av de roligaste skildringarna av livet på en tidning.

Den då relativt unge brittens öden och äventyr på Vanity Fair är emellertid inte enbart underhållande. Den är också en sorgeskildring över ett förflutet som tillät galenskap och gav livsrum åt knäppgökar och excentriker.

I boken hänvisar Toby Young regelbundet till Ben Hechts självbiografiska A child of the century med sina skildringar av Chicagos journalistkretsar i början av seklet. Toby Young är sorgsen över att den nuvarande medievärlden inte riktigt levererar riktigt lika underhållande kollegor.

Det skulle jag nog säga att medievärlden faktiskt gör, men samtidigt är det svårt att inte sympatisera med journalistromantiken. Alla har väl någon gång drömt om att ha ett presskort i hatten, i stället för i plånboken.

Fast då och då upptäcker  man att vissa av de där fantasierna faktiskt ägt rum, även under den egna karriären. Tyvärr är det svårt att romantisera den arbetsplats man sitter på just när man är där. För som en lysande fransk författare skrev någon gång ungefär så här: Ingen blir förvånad över att leva i en saga, det är först i efterhand man reagerar över hur speciellt det faktiskt var.

Jag antar att Toby Young slogs av just den tanken när han skrev boken om sina besvikelser.

Tags:

10 dec: Funny Face

10 dec: Funny Face

Klas Ekman

När jag twittrade om den här listan påminde Jacob Lundström på FLM om den amerikanska musikalfilmen Funny Face från 1957.

”Lätt bättre än Djävulen bär Prada”, skrev han. Och det är väldigt sant. Dessutom är filmen återigen brännande aktuell eftersom den nämns i en bisats i senaste Vanity Fair. Anledningen till det är att Fred Astaires karaktär, den konstant dansande modefotografen Dick Avery, är baserad på Richard Avedon (som porträtteras i tidningen). Bara det är förstås kittlande för magasinsnördar.

Dessutom innehåller filmen, förutom Gershwinkompositioner och Parisromantik, en så träffande parodi på modevärlden och magasinsbranschen att de flesta sentida försök står sig slätt.

Jag är särskilt svag för scenen där det snobbiga bokhandelsbiträdet (Audrey Hepburn) blivit fotomodell och måste ”uttrycka sig”. För enligt min blygsamma erfarenhet är det väldigt vanligt att modefotografer, modeller och modejournalister efter ett tag blir en smula pretentiösa, mer kulturella än några andra och börjar läsa tunga böcker.

Fotoböcker, that is.

Tags: ·