Sidbloggen

Nyheter, åsikter och intervjuer från magasinvärlden varje dag.

Sidbloggen header image 4

Vanity Fair

Lady Gaga i Vanity Fair

Lady Gaga i Vanity Fair

Redaktionen

Vanity Fair vill också sälja lösnummer – så de gör det enda rätta och sätter Lady Gaga på omslaget. Och så kör de en skitlång intervju, den här gången signerad redaktören Lisa Robinson, där Gaga än en gång bjuder på en rad klassiska citat, som “Jag har den här konstiga nojan att om jag ligger med någon kommer personen att ta min kreativitet ifrån mig genom min vagina.”

Vanity Fairs septembernummer kommer snart till Sverige, tills dess kan ni kolla in den här filmen från plåtningen med superfotografen Nick Knight.

Tags:

Rapport från New York: Ansel, Baron och Bassman

Rapport från New York: Ansel, Baron och Bassman

Ika Johannesson

I måndags kom jag hem från en synnerligen tidningspornografisk resa till New York. Eller rättare sagt, tidningsdesignspornografisk. Jag reste med Samira Bouabana och Angela Tillman Sperandio från designbyrån Hjärta Smärta och vi hade två mål: fixa släppfest för Hall of Femmes: Ruth Ansel, den första boken i vår serie om kvinnliga grafiska designers, och göra uppföljningsintervjuer till våra kommande böcker, som jag är redaktör för.

Projektet Hall of Femmes initierades av Hjärta Smärta för ett år sedan när de insåg att de saknade äldre, kvinnliga förebilder i sitt yrke. De började leta och hittade fantastiska designers som borde nämnas jämte giganter som Alexey Brodovitch och Paul Rand, men som knappt ens får några träffar på Google. Ett sådant exempel är Ruth Ansel. Läs gärna vad Annina Rabe skrev här på bloggen om henne i höstas.

Vi var lite nervösa inför släppfesten, som hölls på ett galleri i Chelsea, men det blev en helt grym kväll. Eftersom Ruth jobbade länge som art director på Vanity Fair hade många av gästerna på festen koppling dit. Mannen i glasögon till höger på bilden, vars mage putar ut lite mjukt och intressant under tröjan, är fotografen Todd Eberle, photographer-at-large. Han fotograferar Ruth som klivit in i galleriets skyltfönster och poserar med boken. Mingelfotografen är utskickad från Patrick McMullan, som har en kändiskolumn i tidningen varje månad. På bilden syns också Stefania Malmsten, svenskt formgivaräss, till vänster. Sedan är det jag då, längst ut till höger. Har tyvärr ingen koppling till Vanity Fair.

Som journalist är det ju en dröm att få frottera sig med amerikanska kolleger, men det var först när vi såg mingelbilderna som vi fattade vilka som faktiskt varit där – man vet ju inte hur folk ser ut! Fabien Baron, editorial director på Interview och allmänt geni, var förbi en sväng till exempel. Jag tror att jag eventuellt råkade köra på honom med vår barnvagn. Ruth berättade att Annie Leibovitz hade osat att hon skulle komma, men dök aldrig upp. Det var lika bra det, det hade liksom blivit för mycket.

Efter festen var det middag med några av kvinnorna som vi ska göra böcker om. Det kändes helt överväldigande att sitta runt samma bord som Ruth Ansel, Janet Froelich, Yolanda Cuomo, Tomoko Miho och Katerina Denziger. Men då tröttnade tyvärr mina två barn helt och vi fick sitta vid bordsänden och mata den ena med lax och potatis och vagga den andra till sömns. Missade alla formgivaranekdoter och skvaller om Dick Avedon.

För Samira och Angela handlar Hall of Femmes om att träffa och uppmärksamma sina designhjältar. Först såg jag på projektet som intressant och bra, och ett roligt sätt att hjälpa mina vänner. Men efter arbetet med Ruthboken och intervjuerna nu i veckan inser jag att jag blivit djupt påverkad av de olika kvinnoliv vi får lära oss om. De flesta av kvinnorna började arbeta på 60-talet, när kvinnor inte hade en självklar roll i arbetslivet, och det är otroligt intressant att få höra om deras olika sätt att hantera samhällets förväntningar, sina egna tvivel, kärleken till tidningar och sitt starka kall till yrket.

Det mest drabbande mötet i veckan var med den 93-åriga fotografen Lillian Bassman. Hon är främst känd för sina svartvita kvinnobilder, men vi vill uppmärksamma henne för hennes insatser som art director på Junior Bazaar, där hon verkade tillsammans med Brodovitch 1945-48. Från början var det tänkt att Lillian skulle vara ensam art director, men när Brodovitch fick nys om det blev han ursinnig och hon föreslog att de skulle ta uppdraget tillsammans.

Lillian Bassman bor i ett gammalt stall på Upper East Side, som hon och hennes man Paul Himmel lät bygga om till ateljé 1958. Hon sitter i en fåtölj med sina bara fötter på en fotpall. Efter en period av svag hälsa har hon en syreslang som går från öra till öra, via näsan. Den kommer hon tyvärr aldrig att bli av med. Men hon jobbar fortfarande varje dag och vägrar låta hälsan komma före inspirationen.

Paul och Lillian flyttade ihop när hon var 15. Hennes föräldrar var bohemer och det blev hon och Paul också. De flyttade till Greenwich Village i mitten av 30-talet och levde på kanten av samhället, i en liten krets av tillåtande människor. Somrarna tillbringade de i ett hus på Fire Island tillsammans med Richard Avedon och hans första fru, Doe. När Lillian blev gravid fick de flytta till ett lugnare samhälle, på en annan strand, eftersom livet i huset var för dekadent. ”Det var väldigt tråkigt på den andra stranden” säger hon ”jag tyckte inte att det var så roligt att vara mamma.” Istället för att sluta jobba, så jobbade hon ännu mer när barnen kom. Hon berättar hur hon alltid kom hem för att bada och lägga dem, men att hon och Paul gick ut igen så fort de somnat.

Lillian Bassman har konsekvent gått emot alla samhällets regler för hur en kvinna förväntas uppföra sig. Det är en sak att göra det på 60-talet. En helt annan att göra det på 40-talet. Jag frågar om hon aldrig har brytt sig om vad andra tycker.

”Nej. Gör du det?” svarar hon och ser plirande på mig.

Läs gärna mer om både projektet och resan på halloffemmes.blogspot.com där Angela och Samira berättar fina anekdoter och visar bilder från de olika träffarna.

Tags:

Ronaldo lackar ut på Vanity Fair

Ronaldo lackar ut på Vanity Fair

Redaktionen

Enligt New York Post är den portugisiske stjärnan Cristiano Ronaldo skitsur på Vanity Fair. Anledningen är att han inte blev informerad om att de skulle photoshoppa in konkurrenten och rivalen, ivorianen Didier Drogba, bredvid honom på omslaget till senaste numret. “Ronaldo is freaking out,” säger en källa till tidningen. ”He says he wants to sue Vanity Fair for using his image to promote the issue everywhere.” Det hela ska man väl ta med en nypa salt. Sidbloggen ställer sig dock frågande till varför någon av de välbetalda fotbollsproffsen över huvud taget ställde upp på att stå halvnaken i den där hemska ljussättningen framför den där aptrista fonden.

Tags:

”Why had I been so consumed by this old, fat, bombastic, lying little dynamo?”

”Why had I been so consumed by this old, fat, bombastic, lying little dynamo?”

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Frågan ställs av Norris Church, Norman Mailers sjätte fru, och är hämtad från en omfattande artikel om det lille svinets liv i senaste Vanity Fair. Detta i sig på grund av det bara i år kommer ut inte mindre än tre biografier om Mailer.

Det första felet i VF-repet är att, när de beskriver hans litterära gärning och placering i litteraturhistorien, jämföra honom med Hemingway. Hemingway är bra och Mailer dålig. Mailer har hamnat i gränslandet, lite av litteraturens motsvarighet till fettblandningen ”I can’t believe it’s not butter”. I can’t believe it is not drypande fet Hemingwaylitteratur, ett svin har ju skrivit det? Det existerar tydligen ett Norman Mailer Society som gör allt för att återproducera den här misstolkningen.

Artikeln smickrar honom vidare med att säga att han har ett Don Draper-ego. Don Draper är fantastisk och fiktiv. Mailer knivhögg sin andra fru. IRL.

Men en sak tar artikelförfattaren James Wolcott fasta på och fördjupar: frågan om Norman Mailers totala brist på att skildra kvinnor. Varje gång han närmade sig dem litterärt blev de endimensionella och beskrevs ordagrant som änglar och horor, med läppstift eller inte. Vilket är förvånansvärt när han ändå studerade kvinnor på så nära håll.

Detta får ändå bli det yttersta beviset att han är en överskattad författare, trots att han var gift sex gånger och hade tusentals älskarinnor, kunde han inte karaktärisera kvinnor. Det beror givetvis på ett kvinnohat starkare än alla andra ambitioner att psykologisera och åstadkomma personporträtt som just Hemingway, Tolstoj och Dostojevskij gjorde innan honom, trots att de var ”riktiga män”.

Han objektifierade kvinnorna och lärde antagligen inte känna en enda på djupet. Det är intressant hur sexism kan få direkta effekter för konsten.

Foto: Ron Galella. Norman och Norris i New York 1980.

Tags:

Behöver vi Vanity Fair?

Behöver vi Vanity Fair?

Ika Johannesson

Precis som alla andra svenska kulturjournalister läser jag Vanity Fair. Jag prenumererar. Slentriananger den som en favorittidning och nämner den när jag blir ombedd att lista tidningar som vi på Filter inspireras av.

Nu har jag tagit mig igenom merparten av majnumret och ställer mig frågan: Behöver jag verkligen veta att Tiger Woods bad en av sina älskarinnor att dra ur sin blodiga tampong på en parkeringsplats innan han tog henne bakifrån mot sin Escalade?

I reportaget The Temptation of Tiger Woods poserar fyra av älskarinnorna, stylade som syndiga femme fatales, på olika platser av relevans till deras förhållanden med Woods. Redaktören Mark Seal beskriver ingående deras kontakter med golfstjärnan; vad han sade i telefon, hur han brukade smsa, vilka älskogskonster han uppskattade mest och vad han sade till dem om sin fru. Woods barndom och golfkarriär nagelfars och man får veta att pappa Earl Woods både var Tiger Woods mentor och en megaloman alkoholist med kvinnor vid sidan av, samt att Tiger möjligen är spelberoende.

Ur ren hantverkssynvinkel är det ett noggrant och dynamiskt reportage. Men innehållsmässigt gränsar det hela tiden till det smaklösa, det är till stora delar spekulativt och irrelevant. Och jag älskar ändå slask och snusk. Jag vill veta det mesta om vem folk ligger med och vad de gör. Men inte så här mycket. Inte ens mot bakgrund av att Tiger Woods är en av världens främsta atleter, otroligt kontrollerad, en hyllad förebild och alla upptänkliga anledningar som Vanity Fair och andra medier tar till för att dels förklara uppståndelsen, men också för att rättfärdiga det enorma gottandet i hans serieotrohet.

Det här är inte första gången som Vanity Fair balanserar på fel sida om vad som känns etiskt korrekt. Jag känner mig lika tveksam inför intervjun med Levi Johnston, expojkvän till Bristol Palin och far till deras barn – inte så mycket för vad han avslöjade om Sarah Palin, utan för att tidningen utnyttjade hans utsatta position.

Ett annat exempel är reportaget om Ruth Madoff, också skrivet av Mark Seal, där han spekulerade i hennes inblandning i maken Bernie Madoffs multimiljardsvindel. En rimlig spekulation. Men det fanns inte stoff så det räckte och de enda hårda fakta som presenterades om Ruth Madoff var att hon är en stel, Botoxad överklasskvinna, kuvad av sin man och bra på bokföring. Texten illustrerades av gryniga bilder på en härjad Ruth Madoff, tagna med teleobjektiv in i hemmet från långt avstånd.

Mindy Lawton, älskarinnan på parkeringsplatsen, säger att The National Enquirer smög i buskarna och plockade upp tampongen efter att Tiger och hon lämnat platsen. Enligt Lawton använde sedan tidningen tampongen för att utpressa Woods till att porträtteras stort i förlagets tidning Men’s Fitness – trots att han hade ett exklusivitetskontrakt med Golf Digest. Det är intressanta uppgifter, trots att alla inblandade naturligtvis nekar.

När Tina Brown gjorde om Vanity Fair i början av 80-talet satsade hon hårt på kändisjournalistik och gjorde tidningen till en av världens största. Idag har Vanity Fair blivit experter på att krama skandaler till allra sista droppen, inte helt olikt The National Enquirer. På hemsidan utlovas därför ännu mer Tiger. Del två i The Temptation of Tiger Woods innehåller porträtt på ytterligare tre älskarinnor och har underrubiken Losing Control. Madoffskandalen höll i fyra nummer. Undrar hur många Tiger Woods håller för.

Tags:

Veckans roligaste omslag: Vanity Fair

Veckans roligaste omslag: Vanity Fair

Redaktionen

Den 11 juni drar fotbolls-VM igång! Vi lär få återkomma till det här på Sidbloggen. Tills dess förundras vi över omslaget till juninumret av Vanity Fair: Portugisen Cristiano Ronaldo och ivorianen Didier Drogba (som ska coachas av Svennis under sommarens matcher) iförda kalsonger. Märkligt och väldigt roligt. Hela numret fokuserar på turneringen i Sydafrika och innehåller ännu fler Annie Leibovitz-bilder på nakna fotbollsmän och så skriver A.A Gill en essä där han väcker liv i den före detta spelaren Bill Shanklys klassiska ord: “Some people believe football is a matter of life and death. I can assure you it is much, much more important than that.”

Tags:

Oliver Stone och Wall Streets förvandling

Oliver Stone och Wall Streets förvandling

Jonatan Leman

Minns ni Gordon Gekko? Just som trailern börjat visas kom beskedet att Wall Street 2 skjuts upp till i höst. Jag hade nästan börjat se fram mot filmen efter att ha läst aprilnumret av Vanity Fair på tema pengar. Där redogör regissören Oliver Stone för upprinnelsen till sin finansvalpsfavorit från 1987. Han ville berätta en historia som ifrågasatte kapitalismen och materialismen. Men den glamorösa livsstilen, de eleganta kostymerna och Michael Douglas karismatiska yuppie fick istället publiken att hoppa av collagestudierna för att bli hedgefondmäklare.

Drygt två decennier senare är förutsättningarna förstås radikalt annorlunda. Och förklaringen stavas inte bara global finanskris. “I was shocked, truly chocked, when I returned to Wall Street. A millon dollars had become a billion dollars. They had replaced people of substance with people who made money. The Volckers had become Greenspans”, konstaterar Stone i Vanity Fairs intervju. Ja, inte ens själva sinnebilden av Wall Street fanns kvar på Wall Street längre, varför den nu försenade uppföljaren fick spelas in i New Jersey.

Lite anmärkningsvärt i övrigt är att numrets samtliga stora jobb är porträtt på män: från nämnde Michael Douglas, via Michael Burry och Larry Fink från verklighetens Wall Street, till Alexander McQueen och David Cameron. Ironiskt nog har den enda längre artikel där kvinnor figurerar blivit mest omtalad. Under rubriken Lehman’s Desparate Housewives visas foton på fruarna till Lehman Brother’s chefer. Ackompanjerad av en text ur Vicky Wards bok The Devil’s Casino, om det höga pris de fick betala i form av isolering, blind lojalitet eller ständiga krav på falska fasader.

Under läsningen tänker jag hela tiden på det nyfrälst spekulationsglada och naivt högmodiga åttiotal som Klas Östergren målade upp i sin senaste roman Den sista cigaretten. Det är kort sagt ingen särskilt smickrande bild av finansbranschen som ges. Kanske inte av Vanity Fair heller.

Tags:

The Temptation of Tiger Woods

Redaktionen

Redaktören Mark Seal har i majnumret av Vanity Fair intervjuat Loredana Jolie Ferriolo, Mindy Lawton, Michelle Braun och Jamie Jungers – fyra av de kvinnor Tiger Woods ska ha haft en affär med. Rubriken lyder The Temptation of Tiger Woods och att döma av den här sammanfattningen är det en smått absurd berättelse om blodigt parkeringsplatssex, utpressningar, familjealkoholism och spelberoende. Och så är Woods tydligen väldigt snål: “Woods was allegedly exceedingly cheap. Mindy Lawton says the only thing he ever bought for her was a chicken wrap from Subway.” Vad som är sant och vad som är rent påhitt vet man såklart inte. Men att det är ett av de smutsigaste jobben i Vanity Fair på länge är en sak som är säker. Kolla själva.

Tags:

Jungfrufärder: iPad

Jungfrufärder: iPad

Redaktionen

Den 27 januari avtäckte Steve Jobs iPad. Bara någon vecka senare intog tidningen Wireds minst sagt äppelfanatiska chefredaktör Chris Anderson scenen på TED för att visa hur marsnumret skulle se ut i den omsusade läsplattan (fint, häftigt och med inslag av Alec Baldwin, för oss som inte var på plats).

Nu står det klart vilka övriga titlar inom Condé Nast-koncernen som föräras tidiga iPad-releaser. I samband med att själva manicken skeppas till butik i, som det ser ut nu, början på april kommer tungviktaren GQ hänga på låset helt ”reconfigured, redesigned, and re-imagined for Apple’s iPad”. I juni ansluter Vanity Fair och senare under sommaren även George Costanzas favoritmagasin, Glamour.

Man riktigt hör hur det klunkas joltcola och nattmanglas ute på de ledande magasinsredaktionerna. För Condé Nast är förstås inte de enda som har mardrömmar om att sitta och sova när framtidens läskultur springer förbi.

40-årsjubilerande Interview gör till exempel ett stort nummer av att tidningens grundare, Andy Warhol, varje dag i veckan ”embraced the new” och släpper framåt vårkanten ett mastodontpaket för iPad bestående av februari-, mars- och aprilnummer samt en födelsedagsutgåva featuring vampyrförförerskan Kristen Stewart.

Text: Niklas Eriksson

Tags: · · · ·

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Vanity Fairs marsnummer: Vitt, vänt och viktminskande

Johan Wirfält

Hur vitt – ja, hudfärgen – är Hollywood? Nu för tiden inte särskilt, att döma av det senaste årtiondets Oscarvinnare och filmsuccéer. Ungefär som på Audrey Hepburns tid, om man å andra sidan lyssnar med senaste Vanity Fair.

Omslaget till Vanity Fairs marsnummer, plåtat av Annie Leibovitz och i svenska tidningshyllor sedan ett par dagar tillbaka, är som att ta en tidsmaskin tillbaka till 50-talets sista skälvande år och slutet på Hollywoods guldålder. När Vanity Fair-redaktionen presenterar “2010 års nya ansikten” är de alla vita, väna och viktminskande, som vore Abbie Cornish, Kristen Stewart, Amanda Seyfried, Rebecca Hall et al på väg till en evig kopp frukost-te på Tiffany’s. Och som om Halle Berry, J-Lo, Li Gong, Jennifer Hudson, Eva Mendes, Li Gong eller Gabourey Sidibe aldrig burit en film på egen hand.

På andra sidan Atlanten är folk förbannade. USA Today rapporterar om en bloggbävning mot Vanity Fairs konservatism, på andra håll dras, inte helt oväntat, rasistiska paralleller. Jezebel siktar in sig på kärnfrågan: Är det Vanity Fair som är problemet, eller själva Hollywood?

Utan att ha suttit med på VF:s redaktionmöten, törs jag påstå: Båda. Få, kanske ingen, av världens tidningsredaktioner är så väl försänkta i Hollywoodsmaskineriet som Vanity Fair. Graydon Carter har själv producerat åtskilliga filmer, flera av tidningens redaktörer har regisserat dokumentärer eller skrivit manus till spelfilmer. Framför allt är Carter och kompani som bekant vänner med halva Hollywoodeliten. När andra redaktioner åtminstone utåt försökte upprätthålla en aura av oberoende, blev Vanity Fairs efterfest till Oscarsgalan redan för mer än ett decennium symbolen för den utsuddade gränsen mellan högprofilerad nöjesjournalistik och högprofilerad nöjesindustri.

Med andra ord: De nio vita Audrey Hepburn-klonerna skulle inte hamna på Vanity Fairs omslag om inte tidningens redaktörer uppfattade att det här är vad som rör sig i Hollywoodchefernas huvuden. Därifrån är det naturligt att resonera om internaliserat rastänkande, om att Halle Berry och Jennifer Hudsons Oscars eller de sex nomineringarna till Precious bara är en sorts kompensation, ett sätt att hålla minoriteterna nöjda medan Hollywoodtåget tuffar på som alltid. Men ingen är väl förvånad? Det är knappast en nyhet att det är en vit, vacker och bantande kvinna i 25-årsåldern Harvey Weinstein ser framför sig när han tänker “filmstjärna”.

Om man lyfter blicken en aning kan man istället fundera på orsakerna till att just Vanity Fairs marsnummer ser ut som det gör – just nu. Själv uppfattar jag den här typen av Audrey Hepburn-vurm inte så mycket som ett utslag av rasism, som av den kanske mest Hollywodska av känslor: Nostalgi.

Det är som bekant kris i filmindustrin. Precis som tidningsbranschen står den inför en strukturell omvandlig som på sikt kan rubba hela det hollywodska studiosystemets fundament. Ur det perspektivet blir Vanity Fair-omslaget i grunden inte en fråga om rastänkande, utan snarare en panikslagen branschs försök att hitta fast mark under fötterna. Det är nostalgiskt, självmytologiserande, tillbakablickande – en bild av något som snart inte längre finns, och som man därför längtar efter så mycket mer.

Tags: