Jag kommer att tänka på det där när jag bläddrar igenom de fyra halvårsutgivna herrmodetidningar som jag haft för vana att köpa senaste åren – AnOther Man, Arena Homme Plus, Vogue Hommes International och Vogue Hommes Japan. De känns inte så kul. Det kan förstås bero på hur jag mår, inuti. Men det känns också som om de mer redaktionellt orienterade delarna av modevärlden har ett problem just nu. Med självförtroendet, med för mycket trygghetstänkande, därför med att vara tråkiga.

Kanske är det en följd av att annonsintäkterna faller. Det kan också handla om att massor av modebloggare gör sådant gratis som tidningarna tidigare kunde ta bra betalt för. Eller är det bara så att den ganska begränsade grupp fotografer, stylister och redaktörer som tillsammans med designerna utgör modevärldens kreativa kärntrupp, hade lite för roligt på Hotel Amour-efterfesterna under Paris höstmodevecka.

Vad vet jag.

Klart är att höstnumren från tre av titlarna ovan – AnOther Man, Vogue Hommes International, Vogue Hommes Japan – presenterar väldigt lika, mer eller mindre konventionella tolkningar av samma trender. Det är samma Pradanitar mot grå studiobakgrunder, samma slitna bikerjackor, samma jobbiga S&M-jobb från Steven Klein. Sedan finns det förstås en hel del kvalitativt tidningsmakande här också. Vogue Homme Internationals framvagn är en perfekt balans av snapshots och kommersiellt tänkande som borde kopieras rakt av av tidningar som Café. Och när Hedi Slimane plåtar som han gör med stylisten Alister Mackie i AnOther Man är han tveklöst samtidens bästa modefotograf.

Men övergripande? Mest ett ”jaha”.

Så var det tidning nummer fyra, Arena Homme Plus. Plötsligt uppenbaras hur mycket roligare och intressantare saker blir när en redaktion går sin egen väg istället för att flyta med strömmen.

Det står ”Buffalo Stance” på omslaget eftersom Homme Plus-människorna bestämt sig för att låta den legendariske londonstylisten Ray Petris ande sväva över varje sida i tidningen. Petri gick bort för 20 år sedan. Men under ett par år på åttiotalet var han, som det naturliga navet i kreatörskollektivet Buffalo, en av världens mest inflytelserika stylister. Det här var fortfarande en tid när sådant som hände på catwalken och i traditionella modetidningar var tydligt separerat från de stilar och subkulturer som härskade på gatan. I dåtidens etablerade modekretsar var Ray Petri alltså ingen kändis. På västra Londons klubbar och pubar, och i tidningar som The Face och i-D som vid den här tiden började få ett internationellt genombrott just genom att vara de första modetitlar som skildrade gatumodet, rörde han sig däremot som en kung. Mot slutet av åttiotalet hade Buffalo-looken infiltrerat catwalken i Paris och Milano, och när en höggravid Neneh Cherry i december 1988 sjöng Buffalo Stance på Top of the Pops nådde den slutligen massorna.

Mindre än ett år senare hade Ray Petri dött i AIDS.

Arena Homme Plus hyllar honom genom att intervjua designern och vännen Judy Blame (Juergen Teller fotograferar), genom att låta Neneh Cherry (och dottern Tyson, som låg i magen på TOTP) modella höstens kollektioner, genom att klä Gossip Girl-stjärnan Ed Westwick i Petris typiska pork pie-hatt, genom att låta författaren och journalisten Paul Morley skriva en essä om London anno 1984, genom att låta hela numret genomsyras av den kilt- och cowboy/indianestetik som Ray Petri var så besatt av. Helt enkelt genom att vara sådär navelskådande som bara en redaktion i London – övertygad om att London och Londons människor är, alltid har varit och för evig tid kommer att förbli världens största kreativa kraft – kan vara.

Jag tror inte jag håller med. Men det är av precis sådana skäl man ska göra 320 sidor mansmodetidning hösten 2009.

 Ed Westwick. Fotograf Alasdair McLellan, stylist Nichola Formichetti

Neneh. Fotograf Jamie Morgan, stylister Barry Kamen & Mitzi Lorenz

Buffalo. Fotograf Nick Knight, stylist Simon Foxton. Samtliga bilder från Arena Homme Plus vinter/vår 09/10.

Läs mer om nya numret av Vogue Hommes Japan här.

Tidningen du helst läser just nu?
“Franska finporrtidningarna Paradis och Purple, Granta, David Edelsteins filmrecensioner i New York Magazine, porträtten och de undersökande reportagen i New Yorker. Jag borde läsa New York Review of Books mycket grundligare än vad jag gör. Nu är den mest en källa till dåligt samvete när den dimper ner på hallmattan. Men jag älskar kontaktannonserna. Av svenska magasin cykeltidningen Kadens – som har fantastiska analyser av hur en korrekt genomförd sladd sätter cyklisten i kontakt med existensens stora frågor – och Livraison, när den kommer någon gång om året. Fokus och Filter för makthavarporträtten och reportagen.”

Favoritskribent alla kategorier?
“Per Olov Enquist.”

Årets snyggaste magasinomslag?
“Vogue Hommes Japans andra nummer, fotograferat av Hedi Slimane.”

Nästa stora nya tidningsgenre?
“Tidningar om fågelskådning respektive cykling.”

Roligaste intervjun du gjort i år?
“Anna Järvinen för DN. Hon är Sveriges bästa sångerska och har ett fantastiskt band, med bland annat Dungen och Reine Fiske i. Att vara med när de repade i ett trångt källarrum är en av de större musikaliska upplevelser jag haft de senaste åren. Att träffa Bryan Adams för SID. var också väldigt roligt. Många kändisar har fullständigt suddat ut gränsen mellan sitt privata och sitt offentliga jag, och är därför helt outhärdliga. Det verkade inte vara någon som helst skillnad mellan den privata eller offentliga Bryan Adams heller. Men Bryans offentliga persona är kanske den vänligaste människan i världen. Man ville nästan ge honom en örfil för att se om han, liksom i förbifarten, skulle vända andra kinden till.”

Titeln du saknar mest i hyllorna?
“The Face gillade jag som sagt väldigt mycket. Men jag vet inte om den skulle kännas så relevant idag. Om jag vänder på frågan: En tidning jag saknar i Sverige och kommer göra när jag själv startar en ny tidning nästa gång, är en tjock, stramt fyrtiotalstypograferad historia som uteslutande består av långa samtal med överåriga kulturmänniskor. Och kanske ett och annat fint foto.”

Hur förvarar du gamla magasin?
“De befinner sig i ett ständigt kretslopp: börjar på soffbordet, trycks sedan in i bokhyllor eller stuvas om på diverse andra bord innan de förpassas längst ner i hierarkin och hamnar i högar på golvet runt om i lägenheten i väntan på transport till pappersinsamlingen. Efter senaste utrensningen ligger det ett par hundra magasin på golvet. Om någon vill ha dem är det bara att höra av sig. Det är rätt bra grejer.”

Världens sämsta tidningsnamn?
“Twitterdiskuterade det här för ett tag sedan. Vi kom fram till att danska magasinet Euroman i alla fall är ett av dem. Det låter som något man skulle få om man korsade folkpartisten Fredrik Malms personvalskampanj till EU-parlamentet med en norsk lågprisklädkedja. Ganska obehagligt.”

Tidningen du gömmer när du får gäster?
“Ovannämnda New York Review of Books. Eftersom alla ändå tror att man lagt fram dem för syns skull gör jag tvärtom – och gömmer dem för syns skull.”

Johan Wirfält är en av tre medarbetare på Sidbloggen. Här kommer han regelbundet tycka och tänka kring nyheter och trender inom magasinvärlden.