Som bekant har det skrivits en hel del manifest i den svenska kulturvärlden på sistone. Passande, därför, att nya svenska modetidskriften Vestoj visar sig trendkänslig nog att pryda baksidan av sitt premiärnummer med just ett manifest i tio punkter. Passande, också, därför att Vestoj på många sätt hör hemma i kulturvärlden snarare än i modediton.
Vestoj betyder ”kläder” på esperanto, och det ger väl en fingervisning om ungefär på vilken höjd redaktionens ribba ligger. Det finns antagligen fler referenser till filosofer som Walther Benjamin och Roland Barthes i Vestojs första nummer än vad DN och SvD:s kulturdelar tillsammans mäktar med under en månad. Dessutom är Vestoj skriven på akademisk engelska.
Med andra ord är det inte en modetidskrift för dem som läser sådana som avkoppling eller för shoppinginspiration. Däremot är Vestoj ett av de hittills mest lyckade försöken att förse den unga akademiska disciplinen modevetenskap med en motsvarighet till, säg, medicinarnas The Lancet. I redaktionsrådet ingår flera av den globala modeakademins tungviktare – londonprofessorerna Caroline Evans och Elisabeth Wilson, Valerie Steele som är chefskurator på Fashion Institute of Technologys museum i New York – såväl som sprätten Hamish Bowles från amerikanska Vogue och svensk modeteoris egen grand old dame Ingrid Giertz-Mårtenson.
Det är också med den uttalade ambitionen att ”överbrygga akademi och industri” som redaktionen – där, transparens, chefredaktör Anja Cronberg och redaktör Agnes af Geijerstam är goda vänner till mig – har startat Vestoj.
Första numrets tema är ”Material Memories”. Utifrån detta avhandlas bland annat hertigen av Windsor, modefotots internaliserade melankoli, den amerikanska societetskvinnan Betsy Bloomingdale, nytillverkat ”vintagemode” ur ett postmodernt perspektiv, David Byrnes turnékostymer och annat gött att krydda middagssamtalen med.
Inte helt oväntat lider en del av de där artiklarna av den typ av ogenomtränglighet som är de flesta akademiska tidskrifters adelsmärke. Andra skulle vi – om vi fått korta dem några tusen tecken – lika gärna ha kunnat publicera i Rodeo.
”Mode måste alltid tas på allvar. Vi får aldrig vara rädda för att ha pretentioner”, står det i en av punkterna i Vestojs manifest. Jag tycker inte alls att mode alltid måste tas på allvar. Men jag gillar att Vestojredaktionen tycker det och så uppenbart skiter i alla prettoanklagelser som eventuellt kan följa på en sådan hållning. Vestoj rör sig i en perifer del av modevärlden där ”pretentiös” är en komplimang – och det tycker jag är en komplimang.
Man skulle antagligen kunna göra en tidning med samma idémässiga innehåll och tyngd, men som ur ett läsarperspektiv vore bra mycket tillgängligare än vad Vestoj faktiskt är. Det må vara hänt. Som modetidskrift stakar Vestoj ut en smal och snårig, men väldigt intressant väg mot framtiden. Håller man på med sådant skadar det inte att ta i lite extra.
(Läs mer om Vestoj hos Agnes Braunerhielm, som intervjuar Anja Cronberg.)
