Häromdagen var 51-åriga Bryan Adams i Stockholm. Inför 15 000 lyriska fans på Gröna Lund rev han av klassiker som Summer of ’69 och 18 ’til I die.
För snart två år sedan träffade journalisten Johan Wirfält Bryan Adams i London för SID:s räkning. Som ni nog vet vid det här laget är kanadensaren inte bara en stabil rocksångare utan även en hyllad porträttfotograf och delägare i det hippa tyska modemagasinet Zoo. Missade ni Wirfälts utmärkta (och långa) intervju då, eller vill ni läsa den igen, har ni chansen nu. Håll till godo!
Bryan
Text: Johan Wirfält
Det är en måndag i början av augusti och i den välmående stadsdelen Chelsea i sydvästra London, ställer Bryan Adams fram en kopp te.
Earl Grey, inte vanligt svart te, detta är noga. När jag, på frågan om vilken sorts te jag dricker, ett par minuter tidigare svarat ”vanligt Earl Grey blir bra”, korrigerar Bryan Adams mig.
”Vanligt eller Earl Grey?”.
Här, i hans kombinerade hem och fotostudio ett par kvarter söder om World’s End på King’s Road, är de där dropparna bergamottolja i teblandningen som kännetecknar Earl Grey inte något man tar lätt på.
– Jag kokar te till alla som hälsar på mig, förklarar Bryan Adams, snart 50 men med en sorts pojkaktighet i både utseende och rörelsemönster, när han kommer tillbaka in i studion bärande på två rykande koppar.
Adams må vara född i Kanada, men hans föräldrar är från England och fadern dessutom diplomat. Teet som jag nu har i min hand är antagligen en fråga om artighet sprungen ur traditionellt, god brittisk uppfostran.
Samtidigt ser jag en viss symbolik i gesten.
Sedan Bryan Adams i slutet av 80-talet etablerade sig som en av rockvärldens mest pålitliga leverantörer av radiovänliga powerballader har han uteslutande beskrivits på ett sätt: som en vanlig, trevlig kille. ”Heroiskt vanlig” kallade New York Times honom i en artikel någon gång i början av 90-talet.
Samtidigt som han sålt miljoner skivor och älskats av fans jorden runt har murvlarna mest förundrats över den kanadensiske artistens helyllighet. Musikkritikerna har avfärdat hans skivor – den senaste, 11, släpptes förra våren och passerade relativt obemärkt förbi – medan skvallerjournalisterna istället försökt få någon att officiellt bekräfta ryktena om förhållanden med kvinnliga ikoner som prinsessan Diana (tidigt 90-tal) och supermodellen Elle MacPherson (sent 00-tal). Men Adams har hållit tyst och aldrig kommenterat sitt privatliv.
När han förra julen lånade ut sitt avskilda semesterhem i Karibien till Amy Winehouse spekulerades det pliktskyldigt i en romans, men till och med skvallerpressen insåg snart att detta föll på sin egen orimlighet. Winehouse, med sin välkända diet av cigaretter, alkohol och droger samt högljudda ovana att driva ut alla privata demoner i offentligheten, är närmast en invertering av Adams (vegan sedan nästan 20 år tillbaka och, som sagt, med ett privatliv som gör skäl för namnet).
Bryan Adams hade helt enkelt bara öppnat dörren för en utsatt kollega som behövde lite lugn och ro för att ordna upp sitt liv.
Ingen har så vitt jag vet, i någon av de hundratals porträtt som tecknats av honom i pressen, lyckats demolera hans offentliga persona av artig alldaglighet. Och efter en timme i hans hem – eller rättare sagt kvarter, sedan Bryan Adams skaffade sitt första hus här i slutet av 90-talet har han successivt köpt på sig de övriga lokaler och lägenheter som blivit lediga runt omkring och han äger nu i princip hela den korta gatan – överväger jag inte direkt att bli den första. De väluppfostrade koppen te följs av lika väluppfostrat spelad förvåning från Bryans sida när jag förklarar att jag flugit till London bara för att tillbringa en timme med honom.
(more…)
