För snart två år sedan träffade journalisten Johan Wirfält Bryan Adams i London för SID:s räkning. Som ni nog vet vid det här laget är kanadensaren inte bara en stabil rocksångare utan även en hyllad porträttfotograf och delägare i det hippa tyska modemagasinet Zoo. Missade ni Wirfälts utmärkta (och långa) intervju då, eller vill ni läsa den igen, har ni chansen nu. Håll till godo!

Bryan
Text: Johan Wirfält

Det är en måndag i början av augusti och i den välmående stadsdelen Chelsea i sydvästra London, ställer Bryan Adams fram en kopp te.
Earl Grey, inte vanligt svart te, detta är noga. När jag, på frågan om vilken sorts te jag dricker, ett par minuter tidigare svarat ”vanligt Earl Grey blir bra”, korrigerar Bryan Adams mig.
”Vanligt eller Earl Grey?”.
Här, i hans kombinerade hem och fotostudio ett par kvarter söder om World’s End på King’s Road, är de där dropparna bergamottolja i teblandningen som kännetecknar Earl Grey inte något man tar lätt på.
– Jag kokar te till alla som hälsar på mig, förklarar Bryan Adams, snart 50 men med en sorts pojkaktighet i både utseende och rörelsemönster, när han kommer tillbaka in i studion bärande på två rykande koppar.
Adams må vara född i Kanada, men hans föräldrar är från England och fadern dessutom diplomat. Teet som jag nu har i min hand är antagligen en fråga om artighet sprungen ur traditionellt, god brittisk uppfostran.
Samtidigt ser jag en viss symbolik i gesten.
Sedan Bryan Adams i slutet av 80-talet etablerade sig som en av rockvärldens mest pålitliga leverantörer av radiovänliga powerballader har han uteslutande beskrivits på ett sätt: som en vanlig, trevlig kille. ”Heroiskt vanlig” kallade New York Times honom i en artikel någon gång i början av 90-talet.
Samtidigt som han sålt miljoner skivor och älskats av fans jorden runt har murvlarna mest förundrats över den kanadensiske artistens helyllighet. Musikkritikerna har avfärdat hans skivor – den senaste, 11, släpptes förra våren och passerade relativt obemärkt förbi – medan skvallerjournalisterna istället försökt få någon att officiellt bekräfta ryktena om förhållanden med kvinnliga ikoner som prinsessan Diana (tidigt 90-tal) och supermodellen Elle MacPherson (sent 00-tal). Men Adams har hållit tyst och aldrig kommenterat sitt privatliv.
När han förra julen lånade ut sitt avskilda semesterhem i Karibien till Amy Winehouse spekulerades det pliktskyldigt i en romans, men till och med skvallerpressen insåg snart att detta föll på sin egen orimlighet. Winehouse, med sin välkända diet av cigaretter, alkohol och droger samt högljudda ovana att driva ut alla privata demoner i offentligheten, är närmast en invertering av Adams (vegan sedan nästan 20 år tillbaka och, som sagt, med ett privatliv som gör skäl för namnet).
Bryan Adams hade helt enkelt bara öppnat dörren för en utsatt kollega som behövde lite lugn och ro för att ordna upp sitt liv.
Ingen har så vitt jag vet, i någon av de hundratals porträtt som tecknats av honom i pressen, lyckats demolera hans offentliga persona av artig alldaglighet. Och efter en timme i hans hem – eller rättare sagt kvarter, sedan Bryan Adams skaffade sitt första hus här i slutet av 90-talet har han successivt köpt på sig de övriga lokaler och lägenheter som blivit lediga runt omkring och han äger nu i princip hela den korta gatan – överväger jag inte direkt att bli den första. De väluppfostrade koppen te följs av lika väluppfostrat spelad förvåning från Bryans sida när jag förklarar att jag flugit till London bara för att tillbringa en timme med honom.

Medan jag dricker teet – lite svagt i ärlighetens namn – går Bryan Adams som nu har tagit på sig ett par sympatiska glasögon från Paul Smith igenom bilder på en dator tillsammans med stylisten Lotta Aspenberg. Aspenberg är moderedaktör på Zoo, livsstilsmagasinet som Bryan Adams äger och ger ut från Berlin, och bilderna Adams klickar fram visar en ytterst vältränad Renée Zellweger i ett antal avancerade modekreationer.
”Den där klänningen är helt gjord av nålar, jag blev livrädd att Renée skulle sticka hål på sig själv när hon la sig på sängen i den men hon klarade sig utan en skråma”, förklarar Aspenberg, samtidigt som en intensiv bild på den amerikanska skådespelerskan utspridd över en dubbelsäng dyker upp på skärmen.
– Vad tycker du, är den bäst i svartvitt eller i färg? frågar Bryan Adams mig.
Fotona är tagna av Adams i och omkring hotellet The Standard i New York tidigare i sommar, och förutom en klassisk elegans där jag anar inspiration från både Richard Avedons stilrenhet och Helmut Newtons dekadens, är de en uppvisning av något annat: Adams inneboende förståelse för ett hotells anatomi.
Renée Zellweger springer genom korridorer, balanserar på brandstegar, sitter på en pall i ett operationssalsliknande hotellkök. Det är uppenbart att Adams – som när jag intervjuar honom förklarar att han inte minns så mycket av 90-talet, ”det är en stor soppa av flygplan, bilar, studior, advokater, spelningar och hotell med konstiga rum” – känner den här typen av miljö utan och innan.
Han vet precis var han ska placera sig själv i en hotellkorridor för att Renée Zellweger på bilderna ska utstråla den känsla av regal glamour som vi förutsätter från de Hollywoodstjärnor som hamnar på omslaget till internationella modemagasin.
Över vad som i Zoo första höstnummer ska bli omslagsjobbet på runt 20 sidor är bilderna en ganska bra sammanfattning av fotografen Bryan Adams.
För en sådan är han nu alltså också, lika mycket som rockartist.
Adams har alltid tagit bilder. Men under slutet av 90-talet lät den nu bortgångne vännen Herb Ritts, amerikansk fotograf som förutom att ta mängder av avskalade svartvita kändisporträtt även regisserade den klassiska strandvideon till Chris Isaaks Wicked Game, Adams låna och arbeta i hans fotostudio. Och plötsligt utvecklades det som tidigare varit en hobby som Bryan Adams ägnat sig åt utan en tanke, till något annat.
– Jag gick från att bara ha lalla runt med min Rolliflex till att plötsligt ha tre assistenter och det bästa team du kan tänka dig. Det blev en vändpunkt. Jag har verkligen Herb och de killarna att tacka för mycket.
Bryan Adams insåg att fotografi var något han ville ägna sig åt professionellt, och sedan dess har hans bilder, ofta porträtt på skådespelare, artister och andra kända personligheter och kolleger, ställts ut på bland annat National Gallery i London och synts i magasin som Vanity Fair, L’Uomo Vogue och Interview.
Samt Zoo då, förstås. Bryan Adams startade tidningen 2003 tillsammans med Sandor Lubbe som tidigare var chefredaktör för Dutch, ett av det sena 90-talets mest stilbildande europeiska modemagasin. Där Dutch kännetecknades av avantgardism och punkighet, ger Zoo som magasin ett mognare, mer sensibelt intryck. Snarare än korniga närbilder på ynglingars skrev – något Dutch gärna publicerade över ett par uppslag när det begav sig – tar Zoo ett mer generellt grepp på samtidens mode och popkultur.
Lindsay Lohan, Mick Jagger och Amy Winehouse har alla prytt omslagen. Samtidigt tar tidningen ofta intressanta stickspår från mittfåran. En av de mer intima serier porträttbilder som publicerats på Mickey Rourke dök upp i Zoo 2006, fotograferade av Bryan Adams flera år innan Rourke i och med The Wrestler officiellt välkomnats tillbaka in i Hollywoodgemenskapen. Och senaste numret innehåller en mycket läsvärd djupintervju med den tyske skådespelaren Udo Kier, fantastisk birollstolkare och en av Lars von Triers favoriter, som samtidigt är mer eller mindre okänd i bredare sammanhang.

Vilken är din roll i Zoo idag?
– För mig är Zoo en förlängning av arbetet som fotograf, men jag gillar att vi har skapat ett utrymme för den här typen av mode, porträtt och konst. Zoo har lagt grunden till mängder av intressanta fotoprojekt. Men det dagliga arbetet överlämnar jag åt Sandor och tidningens Creative Director José Klap. Jag har förslag på jobb och är delägare. När jag själv bidrar försöker jag göra grejer som kan nå så många olika typer av människor som möjligt. Om du tittar på det jag gjort i Zoo så handlar det framför allt om olika personligheter. En del av dem är folk som jag känner sedan tidigare, som Dustin Hoffman eller Renée. Andra är kolleger som jag alltid velat träffa och arbeta med, som Mick Jagger, Amy Winehouse eller Billy Idol. Men oavsett kopplingen så har vi alltid en modevinkel på fotografierna.

Hur kom det sig att du och Sandor Lubbe startade Zoo?
– Vi träffades första gången på en bar i Milano tillsammans med designern John Richmond som är en gemensam vän. Sandor nämnde att han gillade Smashing Pumpkins, vilket ju betydde att han gillade rock’n’roll. Jag tror det var musikintresset som satte igång allt. Han berättade också att han tänkte starta en tidning som han skulle kalla ”Berlin”. Jag var på jakt efter något som låg utanför de porträtt och redaktionella jobb jag redan gjorde, någonstans där jag kunde göra större jobb. Så i teorin lät Sandors idé väldigt bra. Jag föreslog namnet ”Zoo”, det lät mer catchy tyckte jag. Det här var tidigt 2003.

I Zoos redaktionsruta kallar du dig ”Zookeeper”. Är redaktionen ett gäng djur som du måste hålla reda på?
– Jag är glad att du ser humorn i det. Ibland känns det så, särskilt när vi försöker organisera en plåtning. Då lever tidningen verkligen upp till sitt namn. Men sammantaget så gör alla vad de ska och på något sätt överlever vi, tack vare våra annonsörer.

När jag intervjuade Sandor Lubbe frågade jag honom vad i tidningen ni grälat mest om. Han svarade ”människor som inte är särskilt kända för en större publik”. Du vill ha mer kändisar i Zoo, alltså?
– Om det är det största grälet enligt honom, då är det lugnt. De flesta modemagasin är fyllda av okända modeller och skådespelare. Och visst, ibland har jag fotograferat människor som inte nödvändigtvis är populära i hans värld. Men de har alltid haft ett följe eller varit på väg uppåt i någon mening. En tidning kan inte bara innehålla modeller. Samtidigt finns det saker jag skulle ha gjort annorlunda. Till exempel gillade jag inte ett sensationalistiskt omslag vi hade med en kille som håller en pistol mot sitt huvud strax efter skolmassakern i Tyskland. Det var bara okänsligt. Eller, rättare sagt, dålig timing.

Du jobbar i två av de områden som påverkats mest av bredbandsrevolutionen: tidningsvärlden och musikindustrin. Hur har du anpassat dig?
– Jag satte samman hemsidan för Zoo, så att tidningen kan ha en stark närvaro även på nätet. Sajten är något som kommer att växa mycket mer i framtiden. Många dagstidningar läggs ner i USA, och i Tyskland har magasin som Vanity Fair, Liebling och Amica lagt ner, så det är uppenbarligen en tuff tid för alla just nu. Gammelmedier som modemagasin måste ha ett liv och närvaro som sträcker sig utanför de tryckta sidorna.

Du växte upp i en diplomatfamilj och var ständigt på resande fot. Finns det där kvar i dig tror du, att du liksom ständigt måste vara på väg någonstans för att känna dig tillfreds?
– Det var fantastiskt att få se hela Europa och Mellanöstern under 60- och 70-talet. Jag minns så mycket av det, till exempel hur vi åkte förbi Applekontoret medan Beatles satt därinne och skötte sina affärer och alla stod utanför och väntade för att få en skymt av dem. Men för att svara på din fråga så jobbar mina föräldrar fortfarande hela tiden och de är båda i 85-årsåldern. Min mamma målar och min pappa gör tapeter. Jag driver en mode- och konsttidning, tar bilder och skriver låtar. Jag älskar det, och svårare än så är det inte. Det finns ingenting bättre än att skapa något från ingenting och vara kreativ. Tydligen håller mina föräldrar med.

Så du vaknar aldrig på morgonen och tänker ”Killen, du har sålt mer än 65 miljoner skivor, varför stannar du inte bara i sängen idag?
– Nej, för målet var aldrig att sälja 65 miljoner skivor. Den biten handlade om lite tur och mycket hårt arbete. Det som fått mig att kliva upp ur sängen har alltid bara varit att skriva en så bra sång som möjligt. Det har funnits perioder där jag i princip inte lämnat min källare eller studio på ett år för att jag varit så fokuserad på att arbeta.

Vad får dig att vilja fotografera en särskild person?
– Det är bara något jag ser. Till exempel så var jag ute på stan häromdagen och såg en kille som höll fast i en brandstolpe för att kunna hålla sig upprätt, han hade uppenbarligen tagit kopiösa mängder droger. Men det var ett fantastiskt porträtt. Tyvärr hade jag bara min mobilkamera just då, men jag fick ändå en intressant bild.

Du plåtar en hel del kändisar. Tror du att de känner sig tryggare med dig än vad de skulle göra med en annan fotograf, i och med att du antagligen varit i samma situation som dem?
– Jag vet inte, de kan ju lika gärna vara mer misstänksamma. Jag minns hur Moby klev in i studion när jag skulle plåta honom och sa ”Det här är inte sant, det är DEN Bryan Adams.” Det var kul. Men generellt handlar förtroendet mellan mig och dem jag fotograferar nog bara om att de känner att jag är nyfiken.

Vilken är den viktigaste faktorn för att få en bra bild?
– Det går inte att sätta fingret på, och det är vad jag älskar med foto. När man tog polaroidbilder förr i tiden visste man aldrig vad som skulle hända. Inom modefoto handlar mycket om att stylisten och frisören får till det, en bra bild kan ju komma enbart ur kläderna. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att stylisten är den viktigaste i teamet. Om någon ställer sig framför kameran och är dåligt stylade eller med hår som inte funkar, så får du ju inte till bilden, oavsett. Samtidigt minns jag ett av mina fans som jag plåtade i Newfoundland. Han var så glad av att bara vara där. Det är fortfarande en av mina favoritbilder.

Att vara ”Bryan Adams” öppnar såklart en massa dörrar för dig även som fotograf. Vilka är de största fördelarna med att vara någon som alla känner till när man gör en plåtning?
– Man har aldrig några problem att få en kopp te, det är en sak som är säker. Men allvarligt talat så är det inte så mycket mer än så. I slutänden är det bara mitt arbete som fotograf som gör att jag får ta de bilder jag gör. Ibland har det tagit två år från det att jag börjat prata med folk som jag vill plåta till det att bilden faktiskt blivit tagen. Svaret är alltså att det hjälper att vara den jag är – men bara lite.

Som musiker har du ett sound är långt ifrån nischat, men samtidigt ditt eget på ett ganska distinkt sätt – man hör direkt när det kommer en Bryan Adams-låt på radion. Vad skulle du säga att din vision som fotograf är?
– Jag är en porträttfotograf, helt enkelt. Jag vet inte om det här beskriver stilen helt och hållet, men vad jag försöker göra är att hitta det ovanliga i det vanliga, eller det normala i något som egentligen är bisarrt.

När jag tittar på dina porträtt av kända människor finns där en sorts ambivalens. Ibland verkar du bara vilja bygga på den etablerade myten kring dem du fotograferar, men i andra fall är det uppenbart att du vill porträttera något annat än den gängse bilden av dem. Handlar det bara om hur bra du lyckas med de specifika plåtningarna, eller har du olika ansats olika gånger?
– Det finns så många variabler. Ofta handlar sådant här bara om hur sugen den som blir fotograferad själv är på att ta bilderna. Om man jobbar med någon som verkligen vill göra plåtningen, som Mickey Rourke, ger det självklart en helt annan dimension till slutresultatet. Så fort jag föreslog något under den fotograferingen, så provade Mickey det, och gjorde det till sitt eget. Han hade egna idéer också, han är verkligen helt fenomenal. Samtidigt har du ju gångerna när den man fotograferar bara är som en isstod, och det spelar ingen roll hur mycket man än försöker med olika saker.

Man skulle kunna hävda att utan rockfotografi, ingen rock – ikoniska artister skapas ju lika mycket av bilderna på dem som genom musiken de gör. Var detta något som fick dig som artist att vilja utforska fotografi djupare?
– Intressant. Det bästa svar jag kan ge är nog bara att om jag inte haft erfarenheten av att jobba inom musiken och med många olika fotografer, så skulle jag antagligen inte ha ägnat mig åt fotografi på det sätt som jag gör nu. Jag kanske hamnade här för att det var nödvändigt för mig.

Handlade en del av det om att kontrollera bilden av dig själv, tror du? Du tar ganska många av dina egna porträtt, eller hur?
– Delvis, ja. Men det beror mest på att jag tycker det är så roligt att ta bilderna. Jag minns hur jag tjafsade med en fotograf i Los Angeles vars agent begärde obegripligt mycket pengar för en ruta ur en video som jag själv redan hade betalat för. En annan gång bad jag en fotograf om en bild som vi hade tagit vid mitten av 90-talet, det var för min samlingsskiva Anthology. Han sa nej eftersom han ville spara den till en bok. De incidenterna fick mig att inse hur viktigt det är för en musiker eller artist över huvud taget att ha kontroll över sina bilder.

Många av dem du fotograferat, folk som Lindsay Lohan, Mickey Rourke och Amy Winehouse, förkroppsligar ju den självdestruktiva myten kring rock- och modevärlden. Vad är det hos sådana människor som lockar dig?
– Deras förmåga att överleva.

De verkar vara din motsats på de flesta sätt. Lockas du av deras livsstil också?
– Nej, inte alls. Jag blir intresserad av någon på grund av deras talanger, jag gillar smarta och kreativa människor. För mig handlar livet om att vara jordnära och vis. Jag vill ha tydlighet och ärlighet. Och jag skulle säga att för varje vrak i branschen finns det fem andra som verkligen vet vad de gör. Man hör bara inte talas om dem lika ofta.

Hur ser du på dagens kändiskultur?
– Den är mer omedelbar och ögonblicklig än någonsin. Till slut kommer allt ut, och vi fascineras som alltid av saker som är trasiga. Ett par av världens mest framgångsrika tidningar är levande bevis på detta. Själv påminns jag bara om det när jag är ute på stan, och inte ens då händer det alltid. Det är därför jag gillar att bo i London, livet är enkelt här. Som jag ser det, när det gäller kändisskap, så besvärar folk inte dig om du inte själv söker det. Åtminstone har det varit så för mig.

Det här är en rätt uppenbar fråga: som musiker har du miljoner fans men har aldrig varit någon kritikerfavorit. Varför tror du? Kan du liksom gå utanför dig själv och anlägga en kritikers blick på din egen musik?
– Vilken fråga! En sak du måste förstå om mig är att jag aldrig har brytt mig om vad andra människor tycker. De flesta som når framgång hos en stor publik attackeras av press och kritiker. Det kallas att tåla leken, och jag kan inte komma på någon som slipper undan, särskilt inte nu när Internet gjort saker ännu mer som vilda västern. Men jag kör bara på med mina grejer, om folk inte gillar det så gör det ingenting.

Så du har aldrig funderat på hur det skulle kännas att göra musik som sålde färre skivor men istället fick massor av hyllningar av musikkritiker?
– Det är som med livets två stora tragedier: att inte få det man vill ha – och att få det. Jag har alltid känt mig bekväm med att följa min magkänsla och sedan låta det som händer hända. Jag har fått bra och dålig kritik, jag har släppt skivor som sålt mycket och jag har släppt skivor som sålt lite. Livet är en ständig balansakt. Svaret på din fråga är alltså att jag tror att jag skulle känna mig precis likadan som jag gör nu.

Ett sådant uttalande framstår nästan som kokett, men Bryan Adams har knappast någon dold agenda. Han är helt enkelt fullkomligt trygg i den där heroiska vanligheten. Därför tror jag inte heller att man ska se hans 00-talskarriär som fotograf för högprofilerade modetidsskrifter samt publicist med eget trendmagasin, som någon sorts försök av en åldrande rockman att bli hipp igen. Snarare handlar det om att diversifiera yrkesrollerna, ett sätt för Bryan Adams att turnera mindre men ändå fortsätta att ägna sig åt vad han gjort hela sitt vuxna liv – att rakt och okomplicerat kommunicera med så många människor som möjligt.
Timmen och teet är slut. Medan Bryan Adams följer mig till ytterdörren frågar han ut mig om svenskarnas semestervanor, han har hört att vårt avlånga land står mer eller mindre stilla under sommaren. Jag förklarar att jo, tidningarna är tunna och jag har inte satt min fot på ett kontor de senaste tre veckorna.
Bryan är chockad. ”Tre veckor! Så länge har jag inte varit ledig i hela mitt liv.”
Han ger en snabb sammanfattning av sin sommar. Sedan Zellweger-plåtningen i New York har han gjort en Englandsturné med sig själv och en akustisk gitarr och fotograferat Rolling Stones Ron Wood för brittiska Harper’s Bazaar. Om en vecka är det dags för en vända till hans andra hemland Kanada för mer akustiskt turnerande. Det optimala är att vara ute och spela ungefär en vecka i månaden säger han, då har han tillräckligt med tid att organisera och genomföra sina fotograferingar samt se till att Zoo flyter på som den ska.
Sedan undrar han om jag bor på ett bra hotell medan jag är i London och försäkrar sig om att jag vet hur jag tar mig till tunnelbanan vid Sloane Square, några kvarter upp längs King’s Road.
Jag tänker att han är väldigt väluppfostrad.